söndag 30 december 2012

Krönika 2012

Välkommen till min egen privata årskrönika över 2012. Den kommer handla uteslutande om min egen löpning och min upplevelse av den under det gångna året. Som alla år inledde jag det med högt ställda förväntningar på min utveckling som löpare och jag kan redan nu avslöja att jag inte nått ett enda mål som jag ställde upp för ett år sedan. Som vanligt var huvudmålet att göra maran under 2:30. Det missade jag med över 10 minuter, en evighet i dessa sammanhang. Jag inledde året med att knappt kunna springa pga hälsporre. Några veckor in på året började jag dock kunna springa igen och som jag alltid har upplevt efter ett skadeavbrott så har jag tillbaka utebliven träningstid i nyfunnen träningsglädje. Denna förde med sig en kortvarig formtopp under våren där jag persade både på Skatåsfemman, Vårtävlingen på åttan samt på 10 km landsväg under Persmilen. Den bristande grundträningen skulle dock senare ge sig till känna genom ett magplask på Göteborgsvarvet (bröt efter 9 km och joggade i mål) samt ett Stockholm marathon i juni som jag bara är stolt över i och med att jag kämpade mig i mål. I och för sig under förutsättningar som troligtvis går till historien med regn, 5 plusgrader och styv kuling. Så det var ju en positiv upplevelse på det skruvade sättet.

Efter Stockholm förvärrades min fot igen och under hela juni och större delen av juli kunde jag bara jogga i smygfart. Lyckades i alla fall bli bra igen till äventyret i Swiss Alpine Marathon i slutet av juli. Det loppet är en historia i sig (som jag skrivit om tidigare) men kortfattat kan man säga att det var kul, kanske inte direkt haha-kul, men om man gillar att må dåligt var det perfekt. Rekommenderar det starkt till likasinnade.

Resten av året orkar jag inte riktigt skriva om. Det var ett misslyckande i Berlin, både fysiskt och psykiskt och jag umgicks med planer på att aldrig ta ett löpsteg mer i hela mitt liv. Det gick dock över och med några veckors träning lyckades jag i november i Bromölla få till åtminstone årets bästa maratid 2:40:50.

Det är egentligen inte nu förrän tävlingssäsongen är över som jag lyckats få tillbaka nån riktig motivation för löpningen. December har blivit mängdmässigt den klart bästa träningsmånaden i år med nära 500 km löpta. Om jag ska analysera detta tror jag det är så att jag i och med den bristande grundträningen förra vintern fått stressa träningen för mycket, fått försöka skynda mig att komma i form till fokusloppen. Med idel misslyckanden som resultat. Men det positiva med ett dåligt år är att man förhoppningsvis blir hungrig. Så jag kan ganska ärligt säga att den här absurda driften jag har att springa snabbare är starkare än på länge. Den är helt meningslös för nåt annat än sin egen tillfredsställelse men så länge man har koll på det och gör det man gör av rätt orsaker så accepterar jag den meningslösheten och låter mig själv hållas med min hobby.

Vis av erfarenhet från det gångna året avstår jag från att sätta siffror på några mål under nästkommande år. Jag hoppas att jag kan bli bättre. Och jag tror att jag kan bli bättre. Om inte annat så ska jag i alla fall försöka bli riktigt trött.

söndag 23 december 2012

God Jul

Snart jul och nytt år. Träningsmässigt går det ganska bra. Preppar för att göra revansch i Sandsjöbacka Trail Marathon om några veckor. Fokus ligger på att inte springa vilse. Den här veckan har jag tränat både mycket och hårt:

Mån: T/r jobbet (8,5 km x 2)

Tis: T/r jobbet plus Solvikingträning på kvällen, intervall: 6x6 min i halvmarafart, blev typ 3:25/km. Totalt ca 30 km för dagen.

Ons: Vilodag

Tor: T/r jobbet plus två varv på åttan på kvällen med Jonas A i ca 3:45-snitt. Totalt ca 30 km för dagen.

Fre: T/r jobbet (4+8 km)

Lör: GFIF-intervaller. Stege: 10'+4x3'+4x2'+4x1'. Tufft pass i ca 3:25 -> 3:00-fart. Totalt ca 25 km med lång nedjogg.

Sön: Planerade egentligen långpass men hängde istället med brorsan för 6x1000 m på åttan, sliten kropp lyckades i alla fall prestera ca 3:25-snitt. Ca 20 km totalt.

Totalt för veckan blev det ungefär 135 km. Håller ju inte riktigt koll längre i o m att jag aldrig har någon klocka eller skriver upp något. Istället frågar jag dem jag springer med eller höftar till det. Känns bra så, har gjort så sedan misslyckandet i Berlin i september och det håller borta en del prestationsångest och sifferfetischism.

Detta gör ju också att min sammanräkning av årets tränade km är lite av en gissning. T o m september har jag ganska bra koll men sen har jag approximerat. Tror att jag just nu har gjort ungefär 440 mil och med en vecka kvar av året kanske det blir 450 mil. Förra året slutade det ungefär på 470 mil så jag har trots lite skadeproblem (som nu verkar vara helt borta) ändå tränat ganska bra.

Tanken nu är väl att ändå försöka hålla lite i handbromsen vad gäller träningen så jag inte tröttnar på att träna med flera månader kvar till säsongen 2013:s viktigaste tävlingar.

God Jul!


måndag 17 december 2012

Som vanligt ungefär

Lite rapport efter 2 veckors tystnad. Jag lever! Bra det. Inte haft så mycket att skriva om bara. Träningen har flutit på bra men träning har jag ju skrivit om många gånger. Förra veckan blev det ingen rapport trots att den var riktigt bra träningsmässigt, kanske bästa på hela året. Jag håller ju inte koll på siffror längre men uppskattningsvis och utan att ljuga allt för mycket var det bara några km kort om 14 mil. Älskar ju snön som nu håller på att töa bort. Denna vecka har det också tränats bra inledningsvis, fram till att det började töa nu i helgen. Mycket transportjogg till jobbet och dessutom ett bra intervallpass på 6x1000 plus några kortare i tisdags. Norgetröskel i torsdags med bra känsla. (Norgetröskel har jag nyss lärt mig är som vanlig svensk tröskel fast sådär 20 s/km långsammare - mellansnabbt typ.)

Helgen har mestadels tillbringats till icke-löp-relaterade aktiviteter tillsammans med dottern. Varit på jul-loppmarknad och på museum bland annat. Nyss gjorde jag första löpningen på drygt två dygn. Typisk känsla av att både vara pigg och lite slapp som jag får efter att ha vilat ett par dagar. Men mot slutet fick jag in ett riktigt bra flyt. Drygt en mil nöjde jag mig med för att istället satsa på kommande vecka. Totalt blev det väl lite över 8 mil tränade skulle jag gissa.

Nu på kvällen har jag ägnat lite tid åt att planera säsong 2013, eller i alla fall första halvan av den. Först har jag haft lite tankar på att springa Barcelona Marathon 17 mars. Men det är på grund av lite olika faktorer osäkert. Inte minst kostar det en del pengar att åka långt för att springa. Och sen vet man ju inte hur vintern blir, vill inte starta i ett marathon utan att ha fått några veckor barmarkträning i benen först. Så den här planeringen är ett alternativ till Barcelona. Hela tanken bakom den är att jag är lite missnöjd med att jag inte samlat på mig någon SM-kvaltid till halvmarathon eller helmarathon-SM under det gångna året. Först hade jag tänkt kvala i Bromölla men missade med en minut. Sen tänkte jag då kvala i Barcelona men nu har jag kommit på att det är lite som att gå över ån efter vatten. Kvaltiderna för SM i halv och helmarathon är <32 min på 10 000 m, <1:12 på halvmara och <2:40 på helmarathon. Fixar man det kan man anmäla sig billigare till Sthlm marathon och även till det utsålda Gbg-varvet (som jag inte är anmäld till än). Har en fix idé att jag ska springa dessa lopp och dessutom starta i första startgrupp som SM-plats innebär. Nu tänker jag, för att ge mig själv lite extra utmaning försöka kvala genom en halvmaratid istället för marathon (där jag varit under 2:40 tre gånger med marginal). På halvmara har jag som bästanotering 1:13:19 i ett lopp där jag var i riktigt bra form. Men fördelen är att man kan göra fler försök. Så - till planen:

13 jan
Inomhus-DM: 3000 meter: Mål: PB (<9:21)

20 jan
Sandsjöbacka Trail Marathon: Mål: Inte springa vilse som jag gjorde 2011.

2 feb
Göteborg inomhus: 3000 meter: Mål: Slå mitt PB som jag förhoppningsvis satte 13 jan.

Träningsblock

9 mars
Vårtävling 8 km: Mål: PB (<26:12)

16 mars
Vårtävling 16 km: Mål: PB (<54:21)

24 mars
Halvmarathon Ålborg: Mål: SM-kval (<1:12)

Träningsblock

(20 april)
(Kungsbackaloppet (halvmara): Mål: SM-kval - andra chansen (<1:12))

18 maj
Göteborgsvarvet (Halvmarathon-SM): Mål: Bra SM-placering.

1 juni
Stockholm marathon (Marathon-SM): Mål: Bra SM-placering


Sen då? Ingen aning. Förslag?


tisdag 4 december 2012

Hälsa

Jag tänkte skriva angående den pågående diskussionen om hälsa och motion och det som till och med kallats hälsofascism. Även om det är svårt att höja sig över sin egen tid får man väl hålla med om att hälsa är på modet och kanske löpning i synnerhet. Christopher MacDougalls Born to run är nånstans i mitten av detta som ett tidens tecken. Jag tror att människor ofta söker sanningar och det ger oss tillfredsställelse att läsa om lyckliga indianer som bara springer hela dagarna. Jag läste boken och den var bra skriven men jag känner hur det tar emot lite för mig när nånting presenteras som alltför bra. Dessa indianer drabbas tydligen aldrig av cancer och är heller aldrig otrogna. Jag tänker direkt på nåt som Leonard Cohen sa, nåt i stil med "man lurar sig om man tror att det finns en väg ur den här jämmerdalen". Det fastnar mer hos mig. Jag tenderar över huvud taget att reagera mot sökande efter lycka. För jag är helt ärligt inte säker på att lyckliga människor är lyckliga.

Så: Jag måste ju erkänna att jag springer rätt mycket, mer än de flesta. Så då är jag väl på nåt sätt del av den här trenden. Men jag identifierar mig väldigt lite med någon hälsorörelse. Dels av den enkla anledningen att jag inte springer för att förbättra min hälsa. Ofta liknar jag nog mer en tjackpundare i mitt förhållande till vad jag gör. Andra gånger är det mer av tvångsmässig karaktär. Är jag hälsosam?

Men det är också intressant att försöka definiera begreppet hälsa. Spontant tänker jag att det betyder att man totalt sett mår bra. Både fysiskt och psykiskt. (Även om det från mitt synsätt är en konstruktion att försöka separera de två begreppen - man har väl en kropp, eller snarare man är en kropp, man är inte jag och min kropp, inte själ och kropp eller psyke och kropp.) Men skitsamma, mår man bra har man hälsa eller? Jag har sprungit regelbundet i ca 8 år. Innan det gjorde jag andra grejer. Mår jag bättre som löpare? Kanske, men det är svårt att veta eftersom mitt liv innehåller mycket annat som förändrats under denna tid. Jag mår inte jättetydligt bättre. Ibland är jag alltför trött av för mycket träning så jag inte orkar göra något annat. Ibland har ja svårt att sova för att jag tränat för mycket. Ibland mår jag dåligt för att jag inte har fått ihop den träningsdos som jag hade velat.

Men, så klart, marginaleffekten är väl avtagande. Man sänker nog inte sina blodfetter ytterligare bortom 3-4 träningspass per vecka. Och jag springer inte för att må bra så jag vet inte hur representativ jag är i debatten. Men spontant håller jag mer med de som kritiserar träningshetsen och hälsohetsen än hälsohetsarna. Jag vet inte ens om jag vill uppmana andra att börja med löpning. Det är svettigt, långtråkigt och jävligt, ibland för varmt, oftast för kallt. Men nåt ska man väl fylla sin tid med i väntan på döden och för mig passar det ändå ganska bra. Men jag är öppen för alternativ. Jag överger det här direkt om jag får ett bättre alternativ.

Men jag tror att det är en trend bland andra trender, tippar på att Göteborgsvarvet kanske har ett par år till att växa innan det kommer krympa och nästa trend tar över. Det blir intressant att se vad det kan bli. Kanske dart blir högsta mode, lite lagom mycket tävling, samtidigt lite samkväm och några öl.

Jag kanske har en alltför negativ inställning. Kanske är detta jättebra och snart kommer hela världen gå till gymmet innan jobbet, äta nötter till lunch och sen springa runt i skogen hela kvällen innan dom lagar en fantastisk middag som dom tar kort på och lägger ut på Instagram. Eller kommer folk till och med bli så lyckliga och belåtna att dom tappar behovet av att ta kort på sin mat.

Jag avslutar i en positiv ton. Snön har kommit till Göteborg där det annars nästan bara regnar. Jag har en barnslig dragning till snö och har därför sprungit tre gånger per dag både igår och idag. Nu har jag precis ätit makaroner till middag. Carpe diem!

fredag 30 november 2012

Plötsligt händer det

Jag slutar aldrig att förvånas. Eller, nja, oftast är saker och ting ganska förutsägbara men då och då blir man lite förvånad. Skrev ju ett gnälligt inlägg om tisdagsträningen där jag hamnade sist av alla. Och så på torsdagen hade jag hur spänstiga ben som helst och gjorde 27:30 på åttan utan egentligen nån syra alls förrän i sista backen där jag också retligt blev omsprungen av Dr Röstlund. Men: konstigt är det med formen. Kanske är den inte så dålig ändå. 27:30 på åttan är i krokarna av det bästa jag gjort på träning. Kanske blir det en inomhussatsning ändå?

tisdag 27 november 2012

Fan va segt det går

Nu har jag till och med blivit ifrånsprungen av min lillebror. Jag är inte i toppform just nu. Han är i och för sig inte så dålig. Men detta var första gången han sprang ifrån mig. Men kul för honom. Själv funderar jag på hur jag ska komma i form igen. Tänker att jag behöver träna. Men sen läste jag Josephine Ambjörnssons blogg (länk ner till höger) och hon tränar ju sjukt mycket och blir bara sämre. Så jag är villrådig. Det har ju vart lite mentalt upp och ned i år. Just nu är det väl mentalt ganska bra. Det är bara det att jag ids inte träna. Men samtidigt skulle jag jättegärna vara jättesnabb. Då blir det ju ett problem. Men det var ändå ganska skönt att träna idag. Även om det inte gick så snabbt så flåsade jag som fan. Vilket var ganska skönt.

Jag behöver inspiration och disciplin. Och gärna snö, jag brukar träna väldigt bra när det är mycket snö. Har alltid gillat snö.

måndag 19 november 2012

Veckorapport

Tog det lite lugnt i veckan som gick. Sprang ju ändå en mara förra lördagen. Men säsongsvila har jag ju redan haft så det blev bara en lite lugnare träningsvecka. Vilket också var nödvändigt med tanke på en ganska öm högervad som minne från Bromölla. Tränade tisdag, torsdag och lördag, totalt kanske 50 km.

Men nu är det ny vecka och vaden känns bra. Eftersom jag var ledig idag passade jag på att få in ett långpass i dagsljus. Testade min nya vätskerygga av märket Nathan som delfinansierades av ett presentkort jag fick för andraplatsen i Bromölla. Återinvesterade i verksamheten kan man säga. Den var ganska trevlig. Helt enkelt en liten ryggsäck med nästan bara plats för en vätskeblåsa på 2 liter. Inget midjebälte, bara ett bröstbälte men det var så pass bra placerat med remmar som även kunde användas för att komprimera innehållet i ryggan så att den hölls bra på plats, utan att skumpa för mycket.

Jag fyllde blåsan och packade även ner en banan och en macka och en gel och joggade iväg utan plan. Först genom Skatås, sen bort mot Mölndal och en sväng genom Gunneboskogen, sen en bit på Bohusleden och genom mina hemtrakter Pixbo och Mölnlycke och en kort fikapaus, sen ett varv på den extremt kuperade 2 km-slingan bakom Wandelsbergs folkhögskola och sen tillbaka genom Delsjöområdet och Skatås. Hade faktiskt GPS-klockan idag och totalt blev det drygt 32 km i 5:14-snitt. Känns som jag behöver köra den här typen av lugna långpass mer regelbundet för att inte vägga vid 35 km på maran.

lördag 10 november 2012

Bromölla marathon 2012

I besvikelsen över att inte riktigt fått till det på nåt marathonlopp i år (Stockholm 2:42 och Berlin 2:56) valde jag att göra sällskap med klubbkompisen Joakim för en bonusmara i Bromölla. Morgonpigga som vi så klart är startade vi kl 06 i morse från Göteborg och styrde bilen söderut. Jag var inte så värst nervös i och med att det hela kändes ganska spontant. Målsättningen var att åtminstone en gång i år springa under 2:40. Efter att ha varit igång i träning igen i 3 veckor plus en tapering-vecka sedan säsongsvilan efter Berlin kändes kroppen ganska bra. Har dock inte sprungit över två mil på ett enstaka pass sedan Berlin för sex veckor sedan så hur marauthålligheten var visste jag inte riktigt. Men jag tänkte att jag ändå borde ha ganska goda chanser att gå under 2:40 om jag inte siktade högre än just detta.

Från start drog Bålstas Mikael Mustaniemi iväg ensam och var hundratalet meter framför oss efter bara nån kilometer. Där bakom var vi inledningsvis en ganska stor klunga men man anade att många nog förivrade sig i starten. Jag och Joakim som båda siktade på sub 2:40 tog det lugnt och växeldrog i 3:45-tempo. På första varvet utav fyra kändes det ganska avslappnat och vi kunde springa och småprata lite. Fältet spred ut sig och efter några kilometer var det bara vi två plus Anton Bengtsson från Stenungsund.

Ungefär halvvägs in på andra varvet fick jag lite feeling och försökte mig på en aning till fartökning, ner till ungefär 3:40-fart. Det kändes bra och snart var jag ifatt och förbi alla utom Mustaniemi. Kanske var detta dumt men fortfarande vid halvmaran, som passerades på runt 1:19 kändes allting kontrollerat. Även tredje varvet kändes helt ok och km-tiderna låg hela tiden under 3:50. Nu var jag ganska säker på att gå under 2:40. Bara jag inte tappade alltför mycket på sista varvet skulle saken vara biff. Det flöt på bra ända fram till ungefär 33-34 km när jag började må lite illa. Försökte med att dra i mig en gel (hade tre med mig och detta var den andra) för att se om det kanske var blodsockret som började sjunka. Det funkade inte nåt vidare och snart därefter började även benen stumna. Vid 35-36 km började det bli riktigt kämpigt och jag lyckades inte längre hålla kilometrarna under fyraminutersstrecket. Hade svårt med huvudräkningen men anade framåt 38 att det nog skulle bli svårt med 2:40. Kämpade ändå verkligen men det var som att benen inte lydde mig. Kom till slut in på 2:40:50 vilket alltså räckte till en andraplats efter Mustaniemi som kom in på 2:32:nånting.

I en analys av detta kan jag inte se att ja gjorde några stora missar. Kanske drog jag på lite i onödan mellan 15 och 20. Det blåste ganska mycket på vissa delar av banan men samtidigt var den relativt platt. Kanske har jag inget att skylla på, kanske är jag inte bättre än så här just nu. Det blev i alla fall årsbästa.

söndag 28 oktober 2012

Mitt nya liv

Ett lopp som man misslyckas med, och som dessutom var ett stort säsongsmål, som man misslyckats med, gör att man i bästa fall funderar lite på vad man håller på med och vad man gör rätt och fel. Både i livet och i löpningen. Men för mig hänger de två ihop. Det har blivit en så stor del av mitt liv och min identitet det här med löpningen att jag har accepterat att de två hänger ihop. Men jag har mina svackor. Mina tvivel. Hela det här året har varit lite utav en svacka. Från och till. Förra året minns jag det som att allt löpte friktionsfritt. Personbästa på alla sträckor. I år har jag haft en liten skada i foten som på nåt sett haft sin mentala motsvarighet i huvudet. Inte så att allt har gått dåligt. Inte minst loppet i Schweiz i somras tar jag med mig som ett positivt minne. Men jag hade inte ens där någon super-feeling nån gång under loppet. Även där, mitt under loppet minns jag att jag funderade flera gånger varför jag gör det här, och om det är värt det. Lite lätt ointresserad sprang jag 8 mil. Och när jag gick i mål var jag så klart glad men det fanns också nån slags tomhet i det. Som att jag satsat för mycket av mig själv i det.

Två veckors säsongsvila ger tankarna ytterligare utrymme att gro i sin egen takt. Jag har kommit på två saker: 1. Löpning är bra för mig. 2. Jag har lätt för att bli tvångsmässig. Så för att maximera mitt välmående måste jag balansera dessa två axiom. Min lösning blir som i våras att sluta använda klocka när jag tränar. Jag har nu förutom detta tagit ett ytterligare steg. Jag har slutat föra träningsdagbok. Både klockan och dagboken var viktiga motivationsfaktorer för mig tidigare. Men de har allt mer kommit att bli en press. Många känner nog igen sig i att de inte är nöjda om de inte springer så eller så många kilometer per vecka. För mig har skamgränsen sista två åren varit 100 km. Ibland har jag nästan fått mig själv att tro att veckan var bortkastad om jag bara sprang 94 km. Men det var den ju inte.

Så hur har mitt nya liv gått hittills? Jo, nu är jag sen två veckor tillbaka i träning. Jag har sprungit nästan varje dag fram och tillbaka till jobbet. Det är ungefär 8 km per väg. Ibland går det trögt och ibland känns det riktigt snabbt. Hur snabbt vet jag ju självklart inte. Igår löpte jag intervaller. Det kändes snabbt och ganska lätt. Men hur snabbt det gick vet jag ju inte. Vilket känns skönt. Hade jag haft klocka hade jag antingen blivit nöjd eller onöjd. Nu är jag bara nöjd. Idag har jag vilat. Vilket kändes skönt. Imorgon ska jag springa till jobbet. Vilket känns kul. Om två veckor ska jag antagligen springa Bromölla Marathon. Där kommer jag nog ha klocka, och sikta på att springa under 2:40, så att jag kvalar in till SM även nästa år.

söndag 14 oktober 2012

Säsongsvilan till ända

Då har två veckor gått. Min längsta period av självvald löpvila sen jag började springa regelbundet för åtta år sedan. Ett par gånger har jag inte kunnat springa under några veckor på grund av skador men aldrig så här. Ny upplevelse. Är jag pigg nu? Nja. Känns väl ungefär som vanligt. Är jag sugen på att komma igång igen? Jo, både jag och nej. Höstvädret i Göteborg är ju inte det härligaste för träning oftast. Har jag kommit på vilken nivå jag vill hålla träningen på och varför jag tränar? Nej. Har jag kommit på några nya mål? Nja. Kalmar Ironman var tydligen full sedan länge. Så där försvann den grejen. (Ganska skönt faktiskt, tror att triathlonträning skulle göra mig till en obehaglig och perfektionistisk träningsmaniker.)

Antagligen blir det löpning som vanligt. Men jag tror att jag åter ska satsa på det där med att springa mycket utan klocka. Inte alltid men ofta. Och så vill jag komma igång igen med transportjoggen. Den har flera fördelar. 1. Tidseffektiv. 2. Man får en rutin som gör att man inte behöver tänka så mycket på om, när och hur man ska träna. 3. Jag tror att min kropp svarar bra på att träna lite lättare två gånger per dag jämfört med en gång hårdare/längre.

Det där med vilken nivå jag ska träna och tävla på i framtiden har jag funderat rätt mycket på. Det som begränsar mig är det förutom träning som jag måste göra och det jag förutom det jag måste göra vill göra. Jag vill göra andra saker på fritiden än att träna. Och jag vill inte ha dåligt samvete när jag gör dessa. Samtidigt gillar jag att hålla mig på en nivå en bra bit över medelmotionärens. Och inte nog med det, jag vill bli bättre. Sub 2:30 på maran lockar fortfarande, även om jag ännu inte hänger ut den och säger att jag ska göra det redan nästa år. Det får bli när det blir. Det jag främst lärde mig från Berlinmaran för två veckor sedan är att jag ska ta löpningen, och speciellt tiderna på lite mindre allvar. Fast ändå tävla på fullt allvar för annars blir det inget roligt.

söndag 7 oktober 2012

Mållös

Känner mig mållös efter misslyckandet i Berlin. Ingen post race depression, det brukar bli mer för mig när jag lyckats med något. Nu är jag sugen på att komma tillbaka och försöka igen - på något - men jag vet inte riktigt vad. Direkt efter målgång i Berlin funderade jag på att aldrig ta ett löpsteg igen. Men den känslan vände efter nån timme bara. Sen hade jag funderingar på att revanschera mig på marathonsträckan bara 3 veckor senare, på Växjömaran, nu om bara 2 veckor. Men det har jag nog släppt nu. Vilade i måndags men i tisdags joggade jag 9 km och i onsdags blev det 8km x 2 (t/r jobbet). Tänkte skippa säsongsvilan på två veckor. Men sen vaknade jag i torsdags med ebola. Tur att den inte kom en vecka tidigare, hade känts sämre om allt fallit på en förkylning, nu har jag ju bara mig själv att skylla. Detta gjorde att jag fick en mjuk övergång in i säsongsvila. Så nu planerar jag att ta en vecka till för att riktigt ladda batterierna.

Men vad gör jag sen? Långsiktigt tänker jag inte släppa det här med marathon förrän sub 2:30 är fixat. Men jag skulle vilja ha lite andra utmaningar på vägen för att inte ha för tråkigt. Tankarna går i alla riktningar.

Öppet spår
+ Kul med skidor. Bra träning.
- Blir dyrt då jag måste skaffa både skidor och rullskidor.

Vätternrundan
+ Kan kombineras med nedanstående. Aldrig tävlat i cykling.
- Drabbar löpningen rätt mycket.

Kalmar Ironman
+ Allsidig träning. Kul att tävla en hel dag. Hur svårt kan det vara?
- Dyrt som satan att bara anmäla sig. Kommer ta mycket träningstid i anspråk om jag vill göra mer än bara genomföra. I och för sig varierad träning och jag gillar ju att träna.

Vår-marathon (Rotterdam, Paris, Prag, Sevilla?)
+ Min bästa gren.
- Är jag lite trött på marathonlopp just nu?

Inomhussäsongssatsning (1500, 3000m)
+ Billigt. Gynnar nog marathonlöpningen mest.
- Jag är dålig på mjölksyra.




måndag 1 oktober 2012

Berlin Marathon 2012

Det är inte lika kul att skriva tävlingsrapporter när det inte har gått bra så detta blir troligtvis ganska kort.

Jag kan ta det bakifrån. Vid 25 km igår stannade jag. Tänkte bryta och kollade runt lite efter en tunnelbanestation men sen blev det ändå att jag joggade på med några avbrott då jag helt enkelt promenerade. Kom till slut in på 2:56:nånting. Just då var det inget kul med marathon eller löpning över huvud taget. Jag såg bara människor runt omkring mig som plågade sig själva för att komma i mål på en så bra tid som möjligt. Det hela kändes totalt meningslöst. Det var väl i och för sig så att jag projicerade mycket av mina egna känslor av uppgivenhet på de runt omkring mig. För ibland kan det faktiskt vara riktigt kul att springa långt, och man gör det då inte bara för en sådan innehållslös sak som att ha gjort den eller den tiden utan för att det då faktiskt är en grym känsla av att känna sig stark och snabb. Men ibland är inte min hjärna så stabil. Då känns allt meningslöst. Kanske hade jag satt för mycket press på mig själv. Allt annat än ett PB hade jag ansett vara ett misslyckande. Helst under 2:35 och jag hade nog drömt om ett par minuter bättre än så till och med.

Från början då:

Hade i år lyxen att promenera rätt in i startgrupp A, bakom de ca 20-30 topplöparna. Vi hade gott om plats och var väl ca 200 stycken där. Ungefär som i första startgruppen i Stockholm. Inget att klaga på helt enkelt. Vädret var också bra med sådär 12 grader, sol och bara lite lätt bris.

Vad gick fel då?

1. Startade en aning för snabbt. Men ändå inte nån tok-öppning. Första femman på 17:58 istället för planerade 18:20.

2. Kände mig tung i kroppen, även om det inte kändes speciellt flåsigt. Kunde i princip andas genom näsan hela första 5 k. Kanske vilat för mycket och liksom slappat till.

3. Benen kändes ovana vid asfalt. Vaderna stumnade värst. Kom i efterhand på att jag detta år bara sprungit ett enda rent asfaltslopp, och det var i våras.

4. Skorna. Trots att jag kört 30 km tempo med dem utan problem innan så började jag nu få tendenser till skoskav redan efter några kilometer. Kanske var det för att jag hade andra strumpor, som var tunnare.

5. Huvudet. Hade det inte med mig helt enkelt. Kände mig lite blasé och likgiltig.

Passerade halvmaran på 1:17:03 och hoppades att allt bara var hjärnspöken som skulle släppa. Men hjärnspöken eller ej, strax efter 25 km stannade jag helt enkelt. Det kändes inte värt det.

I efterhand är jag så klart besviken på mig själv. Men jag inbillar mig att man lär sig något av att inte alltid vara en "vinnare". Alla kan ju inte vara vinnare jämt. Och man får ta sig en funderare på varför man håller på med det här. Så att man gör det av rätt orsaker.

onsdag 26 september 2012

Så då ska man till Berlin igen

Berlin marathon väntar på söndag. Här kommer lite tankar om det:

1. Känner mig inte så peppad som jag borde vara just nu. Har jag tappat sugen?

2. Har tränat hyfsat men långt ifrån vad jag hade planerat. Är väl i ungefär samma form som innan Frankfurt förra året. sub-2:35 är möjligt men man ska ju ha skallen också.

3. Kul att åka till Berlin ändå. Trots att jag är lite flygrädd.

4. Är det rimligt miljömässigt att flyga tur och retur till Berlin över helgen?

5. Uppskattar för första gången tapering-veckan. Ingen rastlöshet, bara skönt att inte behöva träna så mycket. (Hur ska det här sluta?)


Kan sammanfatta träningen sista tiden oxå:

Sprang 75 km förra veckan. 2 vilodagar. Tävling som gick kass på torsdagen (se föregående inlägg), marafartspass (1 timme i 3:37/km) på söndagen som kändes bra.

Denna veckan började med vilodag. Igår, tisdag sprang jag 5x2 km i marafart för hitta känslan. Vet inte om jag hittade den. Sista tvåkilometarn drog jag på i maxfart i ren frustration över livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Då fick jag ont i vaden.

Idag har jag vilat och känt mig förkyld. Trots att jag inte är förkyld. Imorgon vet jag inte vad jag ska göra.


torsdag 20 september 2012

Skitben på Skatåsmilen

Hade hoppats på fräscha ben på dagens klubbmästerskap på Skatåsmilen efter vilodagar både måndag och onsdag denna veckan. Intervallerna i tisdags 9x3 min på ganska backig slinga "12:an" i Skatås (8:an + runt Lilla Delsjön) gick hyfsat trots selfdestructo-passet i söndags. Så med en dags vila till tänkte jag att jag borde vara i superslag och gå under 35 minuter på milen som har 150 höjdmeter. Gjorde 35:13 i fjol utan så mycket sparring.

Men det gick inte. Jag försökte verkligen i 4 km. Men det kändes som att benen liksom parkerade i marken vid varje steg. Ingen studs eller lätthet alls. Flåsmässigt var det inte så farligt trots de inledande backarna. Men benen liksom levde sitt eget liv - eller snarare inget liv alls. Dom kändes döda. Så jag fick släppa Andreas och Olle som seglade i väg till sub 35-tider bägge två, Andreas först på 34:49 och Olle sen på 34:56. Jag försökte ändå att inte bara ge upp och börja jogga men till slut var farten nästan nere på joggnivå ändå förutom en liten forcering mot slutet för att hålla min tredjeplats. Tiden blev väl nånstans runt 36:30. Marafart typ. Så på det sättet var det ju ett bra träningspass.

söndag 16 september 2012

Sista hårda veckan innan maran

14 dagar kvar till Berlin Marathon. Avslutade precis sista hårda veckan med det hårdaste passet. 30 km tävlingsfart. Antagligen lite längre i tävlingsfart än vad de flesta kör men jag gjorde det med gått resultat innan jag sprang Berlin förra gången, 2010, så därför ville jag göra det nu också. Om exakt samma pass för exakt 2 år sedan kan ni läsa här. Bakgrunden till detta pass är att jag varje gång jag sprungit ett marathonlopp (har blivit 9 stycken fullföljda asfaltsmaror nu) utan att ha gjort ett sånt här träningspass innan (vilket alltså gäller alla gånger utom just Berlin 2010) så har jag strax innan 30 km när jag börjat bli riktigt trött ångrat att jag inte gjort just detta, alltså hållit planerad fart i 30 km på träning. Det borde ju inte vara omöjligt med tanke på att man sen begär av kroppen att den ska hålla den farten i 42 km.

Idag var jag riktigt osugen på att göra det här passet när jag satt i bilen utanför Slottsskogsvallen och det regnade och blåste utanför. Tanken var att precis som för två år sedan följa Säröbanan (en cykelbana på en nedlagd banvall där det för länge sedan gick en spårvagn ner till Särö) söderut i 15 km och därefter vända och springa tillbaka. Enligt väderprognosen skulle det blåsa 9 sekundmeter motvind första halvan, och det verkade stämma. Men bättre att ha motvind första halvan och medvind hem än tvärtom. Planerad fart var 3:40/km (vilket ger 2:34:44 på maran). Jag lyckades till sist få mig att sätta av. Kände ingen superpepp i benen men det gick hyfsat att springa i 3:45/km i motvinden. Tänkte bara att när jag vänder blir det medvind. Hade precis 3:45/km i snitt vid vändningen i Billdal och sen skön medvind. Men det var tungt och jag fick verkligen ta det steg för steg. Några steg till. En kilometer till. Halvmaran passerade jag på 1:18:40-ish. Lyckades sen också ta mig ändå tillbaka till starten och 30 km avverkade på 1:51:58 vilket är 3:43/km i snitt. 30 sekunder bättre än för två år sedan under ganska mycket sämre väderomständigheter. Denna gången också helt solo, förra gången fick jag pacening av brorsan på cykel, som även langade vätska vilken jag nu fick bära själv, i och för sig bara en 3 dl-flaska och 2 geler men ändå. Försöker förstärka det här för mig själv så att jag ska få så bra självförtroende som möjligt.

Kort om veckan:

Mån: Cykelpendling 18 km. 9 km jogg.

Tis: Cykelpendling 25 km. DM 10 000 m, 5:a på 33:15. 11 km löpning inkl uppvärmning.

Ons: Cykelpendling 18 km. 16 km löpning, ganska lugnt med några små ökningar.

Tor: Cykelpendling 18 km. 19 km löpning inkl Skatåsmilen på max vilket gjordes på 36:25 på ganska slitna ben.

Fre: 9 km jogg innan frukost. Lyxade sen med spårvagn till jobbet för det regnade och jag skulle på en tillställning direkt efteråt.

Lör: 12 km riktigt lugn jogg i Fivefingers.

Sön: Genrepspass: 30 km @ 3:43.


Totalt: 106 km löpning. 3 riktigt hårda pass. Plus lite slöcykling.

Nu är bara den goa biten av marauppladdningen kvar: 2 veckor med rejält minskad mängd och mycket vila. Men även några kortare hårda pass, bland annat är det klubbmästerskap på Skatåsmilen på torsdag (även öppet för icke medlemmar för typ 50 spänn eller nåt). Där skulle det vara kula att putsa förra årets tid, tillika PB, 35:13 och kanske till och med komma under 35 minuter på den riktigt kuperade terrängmilen.

Imorgon blir det troligtvis helvila. Förutom cykelpendlingen då. Att cykla till jobbet är för övrigt något jag starkt kan rekommendera för alla er som sitter ensamma i er bil i köerna på morgonen. Det är billigare, man slipper få hjärtinfarkt och kanske mest av allt: Ni förorenar inte miljön för alla oss andra. Men i det här forumet talar man kanske till de redan frälsta.


tisdag 11 september 2012

10 000 meter

Hatkärlek är väl det bästa ordet att beskriva mitt förhållande till 10 000 meter på bana. Jag har i och för sig aldrig gillat att tävla i sport. Jag har en genuin passion för löpning men att jag tävlar i det är ganska mycket en motsägelse. Då och då händer det att jag under ett lopp kommer in i ett flow och kanske nästan känner ett "runners high". Men oftast är det bara skönt när det är över och en plåga under tiden. Så summan är att jag gör nåt regelbundet som jag hatar, men ändå älskar.

Bortre kurvan med 5000 meter kvar är den bild som dyker upp i huvudet när jag tänker på ett 10 000 meterslopp. Mjölksyran börjar komma, det är 12 och ett halvt varv kvar. Jag vill så gärna sänka farten lite, ta det lite lugnare. Egentligen är jag en väldigt lat människa. Men en annan sida av mig vill kämpa på. Så det är krig i huvudet. Egentligen är inte varje steg så smärtsamt. Det är tanken på att det är så många steg kvar som gör att paniken kommer. Men jag vill vara hård och känna mig nöjd efteråt. Så jag tar det steg för steg.

16:29 gick första halvan på idag. Det var alltså fart precis för sub 33. Jag växeldrog med Olle D. Men jag kände att göra en halva till på samma tid skulle vara riktigt tufft. Bryttankar. Hade ju outat min onda vad innan och kunde kanske skylla på den. Men sanningen var att den gjorde inte ont nu. Jag var bara trött. Skärp dig nu Mattias, håll ryggen framför. "Du får vila sen!" - som Gunde sa till den väggande Jörgen Brink. Kan knappt föreställa mig att förutom tröttheten och sin egen press på sig själv ha pressen från laget och en hel nation. Nä, hobbynivå räcker för mig. Inte för att jag fått så många förfrågningar från landslaget.

Några varv till, igen i bortre kurvan. Tänker att man lever bara en gång. Vad gör lite mjölksyra i evigheten. Så jag sliter på och lyckas nästan hålla farten, lyckas till och med via en långspurt distansera Olle med nån sekund. I mål som femma på ca 33:15. Pers med 1 sekund. Tränat cirka 400 mil sen samma tillfälle förra året då jag gjorde 33:16. Resultatet är en jävla sekund.

Efteråt är jag ändå nöjd. Sub 33 fanns inte i kroppen idag. Jag är inte bäst och kommer aldrig bli det. Men jag kan springa rätt så snabbt. Inser hur mycket jag älskar 10 000 meter på bana. Och hur skönt det är att det inte blir nåt nytt 10 000-lopp förrän till våren. Innan jag cyklar hem i höstmörkret stannar jag och hejar på de som springer i andra heatet. Plågade men beslutsamma ansikten. Som Sisyfos.

söndag 9 september 2012

Veckan inklusive tävlingsrapport Rådaloppet

Känner mig lite i underläge mot C Wistedt som loggar 16-milaveckor på löpande band inför Berlin. Själv fick jag bara till 92 km den här veckan. 2 vilodagar. Idag tävlade jag. Hittade en liten nystartad tävling i mina ursprungstrakter Mölnlycke, Rådaloppet. Ett varv runt rådasjön helt enkelt. Lite var det cirkeln-sluts-känsla på det hela eftersom den allra första löptävlingen jag deltog i var Mölnlyckeloppet -94 eller -95 eller nåt sånt. Då kunde man antingen springa ett varv runt Rådasjön på ~13 km eller en lite kortare variant på 6 km. Det senare kändes långt nog då för en i princip otränad 14-15-åring. Minns att jag sprang på 28:14 och spydde efter målgång. Sen dröjde det 10 år tills jag åter ställde upp i en löptävling. Men jag minns att jag fantiserade om att vinna loppet.

Dagens tävling hade nu egentligen inte så mycket mer gemensamt med det utdöda Mölnlyckeloppet än att det var ett varv runt Rådasjön som gällde. Men ändå nåt visst med att tävla "hemma" i Mölnlycke. Det var glest mellan löpare som jag kände igen, Nicklas Tollesson Hälle IF som spöat mig på 5000 m förra sommaren var ett av undantagen. Till allt yttre ett typiskt brödrostlopp men till skillnad från detta faktiskt 1000 spänn till segraren på spel.

Startade utan klocka och lät känslan styra. Och känslan styrde mig till täten direkt i startrusningen. Tänker på Steve Prefontaine som tyckte att det enda hederliga sättet att vinna en tävling var att leda från start till mål. Efter knappa kilometern fick jag en liten lucka och i övermod tänkte jag att detta blir ju en promenad i parken. Efter ca 3 km när man skulle svänga in på stigarna norr om sjön hade jag nog 15-20 sekunder och även om benen inte var de lättaste idag var självförtroendet ganska gott. Tillät mig till och med att slå av lite på takten och rulla på lite lugnare genom skogen. Men så lätt skulle det inte visa sig vara. Helt plötsligt hör jag nån tassa fram en bit bakom och jag får trycka på lite mer. Kändes ändå hyfsat under kontroll tills jag missade ett vägskäl (stigskäl?), i och för sig bara med några meter men jag fick ändå stanna och vända och i detta var orienteraren Aron Price (?) och Tollesson förbi mig. Samtidigt drabbades jag av den där jäkla yrseln igen (i och med att jag stannade?) och fick gå försiktigt över ett tekniskt parti för att inte falla. Var nära att ge upp där då de framförvarande direkt fick 50-100 meter på mig och jag knappt kunde hålla balansen. Men så fort det blev lite mer lättsprunget och jag kunde få upp pulsen igen gick det bättre. Efter nån kilometer var jag ikapp igen och jag visste att det skulle bli ganska mycket asfalt mot slutet så jag satsade och gick förbi direkt vetande att slätlöpningen var min starka sida. Fick lucka igen och nu var det bara ca 5 km lättlöpt kvar så det var bara att kämpa på. Lätt var det inte men jag lyckades komma i mål först och inkassera 1000 pix. Funderade ett slag på att säga upp mig från jobbet och satsa helt på löpningen nu, men jag tror att jag väntar lite. Fint arrangemang dock och inte illa med pengapriser på så pass små lopp. Bättre än att vinna nån tröja som man aldrig använder (hej Lidingöloppet!).

Men som sagt, inte tränat så mycket som jag hade tänkt men det börjar väl med tre veckor kvar till Berlin närma sig läget där det är viktigare att hitta formen än att ploga mil i tid och otid.

söndag 2 september 2012

Veckorapport Berlin - 28 dagar

Ny månad. September. Händelserik sommar arkiveras. Men hoppas att den inte är riktigt slut än. Har haft en späckad vecka både vad avser träning och andra bra grejer. 135 km löpning blev det. Inkluderande alla slags pass man kan önska sig.

Måndag: 20 km progressivt i FF. 4:06-snitt.

Tisdag: 5x2 km intervaller i terräng med klubben. Ca 3:30-snitt på knixig, backig och lerig runda. Saucony Kinvara. 20 km totalt.

Onsdag: 20 km lugnt i FF. Ingen klocka men kanske 4:45-snitt.

Torsdag: 5 km löpteknikövningar. Adidas Hagio.

Fredag: 12 km fartlek i terräng. NB Minimus.

Lördag: 10 km uppjogg. 5x2 km halvmarapace (3:28/km) 1 min joggvila. Adidas Hagio. 21 km totalt. Kände av ena vaden efteråt.

Söndag: Långpass tillsammans med Carl, som är mitt resesällskap till Berlin Marathon. Vi laddade dagen innan med öl och mat då han hade inflyttningsfest efter att ha flyttat till rätt sida av Sverige. Det blev klassiska Tahultsrundan, 36 km i 4:21-snitt. Saucony Kinvara. Rätt slitigt mot slutet för min del. Ska bara kapa dryga 40 sekunder per kilometer på det plus springa 6 km längre i Berlin om fyra veckor. Tänker positivt.

Alltså 135 km totalt, vilket är mängdmässigt min största vecka i år. Förutom detta har jag cykelpendlat ~20 km per dag till Mölndal. Plus druckit mycket öl. Marathonträning á la Fredrik Uhrbom. Train hard, party hard!

lördag 1 september 2012

Följ mig på Twitter

Har ju inte varit så täta inlägg här sista tiden. Tänkte fortsätta med att köra veckorapporter och tävlingsrapporter mestadels. För den som vill finns jag på Twitter @MattiasMattias där jag ger daglig träningsrapportering. Så är det!

En bild också, på nattens hjälte, Jonas Buud som i mörkret sprang 104 km med 6000 höjdmeter runt Mont Blanc och slutade 2:a i det som nog är världens mest konkurrenskraftiga startfält vad gäller bergsultralopp. Ultra Tour de Mont Blanc. (I år i och för sig lite förkortat, från 166 km, pga oväder.)


söndag 26 augusti 2012

Sommaren slut

Det kändes som att veckan som gick på flera sätt markerade övergången mellan sommar och höst. Vädret har börjat kännas lite höstlikt och kanske mest av allt: semestern för min del var slut. Haft en mycket bra semester även om den kanske inte var den mest utvilande då det förutom ett par dagar mitt i varit fullproppat aktiviteter och resor. Schweiz, Öland, Way Out West, Funäsdalen och Dalarna/Mora med Vasastafetten som final på det hela. På sätt och vis rätt skönt att börja jobba igen, slippa ångesten över att semestern ändå bara tar slut. Dessutom var pengarna slut.

Träningsmässigt började veckan med att jag inte kunde hålla mig från att hänga med på ett snabbdistanspass på måndagen trots att kroppen kändes allt annat än återhämtad från urladdningen mellan Evertsberg och Oxberg som var min sträcka på Vasastafetten. Det märktes att det var ett tag sen jag sprang i tävlingsfart på normala sträckor. Lyckades i alla fall slå förra årets tid med 6 sekunder trots detta så det kändes bra. Sen har det mest varit distanslöpning veckan igenom förutom onsdagen som blev enda vilodagen. Idag fick jag trots frånvaro av lust till ett ganska bra långpass på 32 km med ganska mycket backar, runt Mölnlycke och Mölndal i 4:12-snitt. Började lugnt och tanken var att fortsätta så men jag fastnade i att titta på GPS:en och tvånget att hela tiden pressa snittfarten som till en början låg på typ 5:30. Stora delar låg jag neråt marathonfart. Vad är marathonfart förresten. Jo, 3:40/km. Det ger 2:34:40. Alltså pers med 1 1/2 minut, vågar inte sätta ribban högre än så med tanke på den träning som bedrivits. Ligger drygt 30 mil efter förra året vid samma tidpunkt - 290 mot 320 km. I och för sig har träningsmängden ökats successivt över året från 285 km i januari till 465 km i juli men jag släpper definitivt alla planer på sub 2:30 i år. Time is on my side.

Totalt 102 km i veckan. Tror att jag kan fixa sub 2:35 om jag bara håller den mängden i 3 veckor till innan tapern startar inför Berlin som idag ligger 5 veckor bort.

måndag 20 augusti 2012

Vasastafetten 2012

Tog det som sagt lite lugnt efter äventyret i Alperna. Men då vi hade en av årets höjdpunkter runt knuten, Vasastafetten, hann inte vilan bli mer än en vecka. Förra veckan blev träningsmässigt hyfsad och nästan tillbaka på normal volym med knappa nio mil gjorda, men ett formtest på åttakilometersslingan i Skatås i slutet av den veckan som klockades på 28:08 gjorde mig lite besviken. Hade velat ha en minut bättre tid där.

Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.



Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.

Höll konstant 4 km/h över hastighetsgränsen.

I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.


Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.

Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"

Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.

Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!

2:orna i mixedklassen. 5:36:19 Solvikingarna Lag 1: Mattias Jonson, Olle Dahlberg, Anders Öhgren, Johanna Adolfsson, Jonas Carlsson, Helena Wallin, Elisabeth Sundemann, Björn-Erik Norrman, Joakim Röstlund (Andreas Magnusson saknas på bilden). Foto: Jonas Boman

tisdag 7 augusti 2012

Tar det lite lugnt

Förut har jag varit skeptisk till det här med att vila efter större lopp. Om det känns bra är det väl bara att köra på. Rida på vågen. Onödigt att tappa form och behöva starta om från början om kroppen känns bra. Efter Berlin Marathon 2010 vilade jag en dag sen körde jag nästan på som vanligt och hade månaderna efteråt min bästa träningsperiod någonsin. Efter Frankfurt Marathon förra hösten gjorde jag samma sak, men hade inte riktigt samma bra känsla i kroppen. Tränade på mer av vana än av vilja. Det är svårt att koppla ihop orsak och verkan när det gäller löpning och skador, jag tror att mycket av skador uppkommer mer eller mindre slumpmässigt och det är därför inte stor anledning att oroa sig för dem eller försöka förebygga dem. Men kanske berodde ändå min plantarfasciit som jag ådrog mig nån månad efter Frankfurt förra året ändå till viss del på att jag inte tog en viloperiod efter en lång och tävlingsfylld säsong.

Jag har efter detta börjat tro mer på vila efter större tävlingar. Kanske är en stor del i vikten av vilan att ge sig möjlighet att ta några steg tillbaka från det man håller på med och som konstnären som backar från tavlan kunna se det hela i ett större perspektiv.

Så just nu tar jag det ganska lugnt. Trots att kroppen kändes riktigt bra bara ett par dagar efter Swiss Alpine. Framsida lår kändes i en vecka efteråt men i övrigt kändes kroppen mjuk och spänstig. Veckan efter loppet joggade jag lite först på onsdagen, sen på torsdagen testade jag redan lite fartinslag och 3:20-fart i ett par kilometer kändes ganska skönt. Men med ytterligare någon mils löpning på lördagen nöjde jag mig med att veckans träning summerades till 30 km.

Jag kommer öka lite denna vecka men väntar ytterligare en innan jag kör på som vanligt. Försöker att inte känna mig stressad över att nästa mål, Berlin Marathon, bara ligger sju veckor bort. Försöker hitta balansen mellan att bevara glädjen i det jag gör och samtidigt vara någorlunda fokuserad.


måndag 30 juli 2012

Swiss Alpine Marathon 2012

Ok. Nyss hemkommen från Davos, Schweiz och ett riktigt äventyr. Det finns löptävlingar och så finns det ultralopp i bergen. Det är helt klart olika saker. 10 km, halvmarathon eller till och med marathon är liksom över på max ett par, tre timmar. Men nu skulle man vara ute och springa större delen av en dag. Jag har testat på ultralopp förut, 2007-2009 gjorde jag några försök på 6-timmarslopp med 71 km som bästa resultat. Men det var på en ganska  platt enkilometersbana och även om det såklart var jobbigt kändes det ganska mycket som ett socialt event där man joggade runt och småpratade med sina medtävlare tills någon blåste i tutan och man fick stanna. 2009 gjorde jag även ett halvhjärtat försök att springa ett 24-timmarslopp, men även det var på rundbana. Jag kom väl en 15 mil ungefär med ganska många pauser och efter det falnade mitt intresse för distanser längre än marathon.

Det som nu tog mig till Schweiz och Swiss Alpine var en förfrågan från en kompis som tänkte springa tillsammans med sin kusin och han undrade om jag trodde att det var genomförbart. Istället för svar på sin fråga fick han istället motfrågan om jag fick hänga med. Inför äventyret startade vi en blogg ihop där ni kan läsa allas våra tävlingsrapporter.

Så sedan Stockholm marathon för nio veckor sedan har jag helt lagt om träningen mot detta. Inga intervallpass, bara distans och med så mycket backar som går att hitta i Göteborgregionen. Vilket skulle visa sig svårt för om man tittar på den här banprofilen så tycker man inte att backarna häromkring är mycket att orda om i jämförelse. Mesta höjdmeterna på ett enskilt pass var väl de ca 700 jag fick ihop när jag sprang upp och ner för Brudermossen 20 gånger i mitten av juni. Vilket ska jämföras med Swiss Alpines 2600. Som dessutom är på hög höjd - mellan 1500 och 2700 meter över havet. Men man får ta det man har och det har blivit några bestigningar av den gamla soptippen varje gång jag har passerat den på en löprunda sista två månaderna.

För exakt en vecka sedan var i alla fall Axel, Simon och jag på plats i Davos för en veckas förberedelser och förhoppningsvis viss höjdacklimatisering innan loppet. På måndagen var det banbesiktning på den högalpina delen av loppet: Chants (48 km) till Sertig Dörfl (66 km). Vi tog tåget till Bergün och därefter blev vi bussade upp till den lilla bergsbyn Chants som ligger på 1800 meters höjd. Därifrån promenerade vi de 6 kilometerna/800 höjmeterna till första toppen Keschütte på 2600 meter över havet. Jag försökte att jogga små bitar men kände direkt att man flåsade mer än nere på havsnivå. Det var hur som helst otroligt vackert och jag fick en skön känsla inför själva loppet.




Totalt 17 km promenerade vi med små inslag av jogging, ner i den vackra dalen och sen upp över det snäppet högre Sertigpass (2700 möh) för att sedan komma ner till Sertig Dörfli (1800 möh). Därifrån åter med buss till Davos (1500 möh). Känslan var som sagt inspirerande men frågan som gnagde i huvudet var hur det hela skulle kännas när man redan har 48 km i benen när den riktiga stigningen börjar i Chants.

Dagarna fram till loppet fylldes därefter, förutom ganska mycket slappande på balkongen, med kurser i bergslöpning och föreläsningar i ultramarathontaktik, båda delar med den inspirerande Matthias Klotz, som för övrigt bestämt hävdade att jag skulle springa under 8 timmar då han hade gjort 7:25 som bäst på sina 7 försök och jag hade 10 minuter bättre marathonpers honom. Själv var jag inte så säker då jag är novis på det här med bergslöpning och han verkar leva sitt liv upp i de här bergen. Men så klart hoppades jag på något sånt.

Till slut blev det i alla fall race day. Morgonen började med uppstigning kl 05:00. Frukosten bestod av fyra rostade mackor med Nutella och två koppar kaffe. Tänkte att eftersom man ändå inte kan äta tillräckligt för 79 kilometers energibehov så var det bättre att inte trycka i sig för mycket. Efter toalettbestyr och solkrämsinsmörjning (det senare var mycket viktigt enligt coach Matthias Klotz - hela kroppen skulle smörjas in - i det fall man skulle skada sig, riva upp tröjan och bli liggande i den starka bergssolen några timmar (what?)) vandrade vi den korta biten ner till Davos Sportzentrum. Regntunga moln hotade på himlen men än så länge var det i princip uppehåll och 12 grader. Väderleksrapporten hade dock sagt att det kunde bli både åska och regn och ner till +4 grader uppe i bergen. Jag valde att starta i korta tights, T-shirt och klubblinnet utanpå samt tunnaste löpjackan i handen. I en liten midjeväska hade jag tre energibars och i Bergün väntade min handhållna vattenflaska (6 dl) med sportdryck. Antalet vätskestationer var dock generöst tilltagna, 22 stycken, med varierande utbud.

Efter ytterligare ett toabesök nere vid starten ställde jag mig kaxigt nästan längst fram i startfållan. Ett par minuter innan start gled så till sist den femfaldige mästaren av loppet, Jonas Buud, in i fållan, hälsade på sina medtävlare, mig själv oräknad, och sen var det inte mycket mer att be för.

Prick klockan 07 gick så starten och vi sprang först en runda i Davos, där det var förvånansvärt mycket publik ute i den arla lördagsmorgonen, innan vi fortsatte på landsvägen söderut. Min plan var på förhand att inte löpa snabbare än 4:30/km men klockan visade 4:10-fart och det kändes bekvämt så jag vågade mig på att fortsätta så på den lättlöpta inledningen som dessutom går svagt nerför mestadels första milen. Buud och company gled långsamt ifrån mig och vid första backen efter ~9 km såg jag dem inte längre. Jag hade studerat banprofilen ganska noga innan men det lustiga med den är att man liksom inte ser backar som vi här hemma skulle kalla ganska rejäla, typ 50-70 höjdmeter, i jämförelse med de "riktiga" backarna där det stiger 1000 höjdmeter i ett svep.

Vid 11 km blev jag påhejad av Axels familj som hade tagit vägarna förbi på campingsemestern för att heja på oss. Här började första riktiga motlutet som jag hade kunnat se på banprofilen, klickade av en mellantid där - 4:17/km hittills. Sen följde 4 km konstant backe/motlut, 250 höjdmeter, och för första gången vek vi av från asfalten in på en vacker stig/grusväg upp mot Rotschtobel. 5:12-fart i snitt på den biten. Därefter var det utför med kortare avbrott i 8 km (-500 höjdmeter) ner till Wiesen-viadukten. I de brantare nedförslöporna försökte jag ta det hyfsat lugnt för att spara benen, blev här omsprungen av ganska många, försökte kolla vilka som hade röd respektive blå och grön nummerlapp då de röda tillhörde mitt lopp/långa banan medan blå och grön tillhörde 42 km respektive 30 km. Jag hade ju egentligen tänkt se hela loppet som en upplevelse och strunta i tider och placeringar men när man väl är där är det inte lika lätt. 4:08-fart blev det i alla fall på detta avsnitt. Sen följde tekniska skogsstigar blandat med ibland riktigt branta serpentinvägar ner till banans lägsta punkt Filisur (1032 möh) efter 30 km dit jag kom efter 2:14:51. Fortsatte att vara återhållsam i nedförslöporna ner till Filisur där jag stannade till nån halvminut för att säkra vätskeintaget och fick även i mig en bulle och en kopp buljong.

Nånstans mellan 20 och 30 km.
Nu visste jag att den riktiga stigningen skulle börja. Kom ihåg att jag nån gång läst en intervju med Rune Larsson om loppet där han sa att man får inte vara trött i Filisur, dit ska det bara vara transportsträcka. Det är nu loppet börjar. 1600 höjdmeters i princip oavbruten klättring tills första toppen Keschütte 24 kilometer senare väntade. I mitt övermod innan loppet hade jag planerat att springa ända tills den allra brantaste stigningen börjar med ~4 kilometer kvar till toppen. Detta funkade inte. Redan strax efter Filisur när serpentinvägarna börjar slingra sig upp på berget fick jag börja växla löpning med gång. Hur som helst var det just nu inte stor skillnad i fart mellan de två sätten att ta sig fram och jag plockade faktiskt 3-4 placeringar här. Mindes även och tog fasta på coach Matthias Klotz' visdomsord "running in the mountains i also walking in the mountains" och kanske viktigast: "if you think: should I run or walk, then you should walk"

Till Bergün, efter 40 km (38 km enligt min klocka ?), kunde man skicka en väska som en funktionär snabbt sprang och hämtade när man var på ingång. Jag bytte till ett torrt linne, tog en nektarin och min handhållna vattenflaska samt lämnade min jacka som jag dittills bara sprungit och hållit i handen. Det sista skulle visa sig vara vågat på gränsen till dumdristigt då jag nu var på väg upp i bergen och väderprognosen faktiskt varnat för dåligt väder. Stadskillen uppe i bergen liksom. Vart e spårvagnshållplatsen?

Bergün
Det var grymt publikstöd i Bergün och man kände sig som en stjärna när man sprang igenom den lilla bersgbyn. Snart var jag dock tvungen att börja växla löpning med gång igen men jag plockade ändå ytterligare ett par placeringar upp till Chants. När jag lämnade Chants började molnen tätna och jag funderade över hur klokt det egentligen var att lämna jackan i Bergün. Än så länge gick det i alla fall bra men när det strax började regna och därefter både åska och hagla på vägen upp mot Keschütte ska jag erkänna att jag faktiskt kände mig ganska liten och faktiskt också lite rädd. Mötte enstaka vandrare (iklädda regnkläder) på väg ner från berget men i övrigt var jag i princip ensam mitt i Alperna, iklädd ett linne. Inte mycket att göra åt det nu, tänkte att det nog är viktigt att inte ta slut helt här uppe på berget, då kan det bli riktigt farligt, så jag hajkade på i jämn fart, och passerade faktiskt ytterligare ett par löpare. Faktiskt så flåsade jag nog mer nu, gåendes upp för berget, än vad jag gjort första halvan av loppet när jag sprang i 4:00-4:30-fart. "Running in the mountains is also walking in the mountains."

Strax innan toppen slutade det i alla fall regna och hagla, eller om det var jag som kommit ovanför molnen. Nådde toppen efter 4:42 som nittonde man (det senare visste jag inte då). Trött men glad att vara på toppen tog jag emot den plastponcho jag erbjöds av funktionärerna. "Are you OK? Do you need help?" "No, I'm OK." (Kanske inte helt OK.)

Precis innan Keschütte, 2632 möh. Peace!

En mugg sportdryck, en bulle, en mugg buljong och påfyllning i vattenflaskan, sen dunkade jag på nerför på andra sidan passet, glad att jag nu ägde en plastponcho samt hade lite mat i magen. 6 km kvar till nästa topp - Sertigpass - som var ytterligare något högre, men först en skön bit (som jag mindes den från banbesiktningen) med böljande singeltrack längs med bergssidan. Här hade jag nog bästa känslan på hela loppet. Värsta stigningen och 54 av 79 kilometer avklarade. Jag lever, jag andas och jag springer. Vad mer kan man begära? Men säg det gott som varar för evigt. För mig varade det kanske 2 km. Sen började jag bli yr i huvudet och ha svårt att hålla mig på stigen, vilket var ganska viktigt då det var ganska brant ner på ena sidan. Inte som ett stup men en brant grässlänt där man nog skulle få svårt att få stopp förrän nere i dalen så där en 50 meter längre ner om man inte passade sig. Fan också, varför ska jag bli yr i huvudet nu när det helt plötsligt kändes så bra allting. Försöker skärpa mig men missar ändå med foten och glider ner ett par meter för slänten. En löpare passerar. "I'm OK" säger jag, han frågar inte. Kravlar mig upp på stigen och fortsätter. Trillar snart igen på samma sätt, nu lämpligt ner i en bäck som passerar stigen på tvären. Slår upp ett sår på handen så det blöder rätt bra. Kravlar upp. Sätter mig på en sten i 10 sekunder. Skärp dig nu, tänker jag. Reser mig och fortsätter, det går lite bättre men det krävs full koncentration för att hålla balansen och sätta fötterna på rätt ställen. Egentligen är jag inte jättetrött, bara jäkligt yr i skallen. Kommer fram till en vätskestation där det även finns sjukvårdare precis innan det börjar gå uppför mot Sertigpass. Ber om ett plåster till handen och det ska visa sig att Schweizarna är grundliga när det gäller sånt. Jag får komma in i tältet varpå någon ska sprita och tvätta av handen efter konstens alla regler. Ge mig bara ett jäkla plåster så sätter jag på det själv, tänker jag. Race-mode liksom. Är dock inte så viljestark för tillfället så jag låter sjukvårdaren göra sitt jobb. Fokuserar på att inte vingla för mycket där jag står så att de inte ska plocka mig av banan. 3-4 minuter för att sätta på ett plåster. Fylld vattenflaska, en mugg sportdryck och en bit energibar. Tack o hej. Upp mot Sertigpass som ligger i dimma och med snö kvar på marken här och där.

Sertigpass, 2739 möh.

60 km-skylt uppe på passet. Gött det. För trött för att trycka av en mellantid. Sjukvårdare: "Are you OK? Do you need help" Återigen. Vänliga själar de där Schweizarna. "No, I'm fine." Vit lögn, men nu är det bara nerför och hemåt som gäller. 1200 höjdmeter ska droppas på kvarvarande 19 km, varav nästan 1000 meter på nästkommande 5 km. Branta serpentinstigar och passage över stora stenblock och snö. Helikopter ovanför som nästan blåser mig av stigen. Håll balansen nu! Får syn på en kille en bit framför som jag snart blåser förbi. Lyckas hålla mig upprätt på den brantaste och mest tekniska delen. När stigen planar ut lite ligger jag helt plötsligt på marken och svär. Fan! Skrapar upp andra handen och knät. Men allt verkar funka. Upp igen. Kommer ut på grusvägen, kanske 10-15% lutning ända ner till Sertig Dörfli. Bara att släppa på och hoppas att lårmusklerna pallar det. Blir omsprungen av en kille i min klass (K78) plus två från bergsmarathonklassen (K42) som startade i Bergün halvtimmen efter att jag passerade där, har ingen chans att hänga på. Håller ändå god fart tycker jag, strax under 4:00-fart, lite för brant för att man helt ska kunna släppa på, man måste bromsa lite i varje steg. Det svider i låren.

Kommer ner till Sertig Dörfli, ~67 km, och ny vätskestation. Coca-Cola. Åh så gott. Det rinner blod från knät och handen. "Are you OK?" Sluta fråga hur jag mår. "It's just blood." svarar jag och har aldrig känt mig tuffare i hela livet. Ser ni inte att det är Rambo som är ute och springer. Fortsätter, nu är det bara survival-mode. 12 km kvar. Mestadels utför. Fin stig i skogen längs med berget, om man hade varit på humör att uppskatta det. Plockar ytterligare tre placeringar. Löper förvånansvärt bra utför. Men det är en del uppför också som man inte ser på banprofilen. Litar inte på GPS:en som visat lite för lite ända sen Bergün. När kommer 75 km-skylten? En uppförsbacke till? Sista vätskestationen, tar en mugg cola ur handen på en vänlig funktionär och lyckas nästan spilla ut allt på henne som tack. Så kommer skylten - 75 km. Nu ska det till ett benbrott om jag inte ska greja detta. Kollar klockan - under 7 timmar blir nog tight. Men fan vad jag är grym. Så hör jag speakern från stadion nere i dalen. Så ser jag stadion. Några serpentinsvängar nerför och så kommer jag ner i stan. Kollar bakåt - lugnt, ingen bakom. Tätt med publik längs gatorna. Hop, hop. (Betyder tydligen heja på tyska.) Det känns som att jag håller på att vinna, trots att jag vet att jag har åtminstone ett tiotal löpare före mig. Men känslan är oslagbar. Jag får tillbaka lite krafter. Svänger höger, ser ingången till stadion. Håller 3:40-fart. In på stadion. High-fivear med hela kurvan. Jävlar vilken känsla.







Kommer in som 12:e man (14:e totalt, tjejstryk x 2) på 7:03:59. Lättad. Nästan lycklig. Tävlingsgeneralen tar i hand och frågar om loppet. Dricker en alkoholfri öl och får en för liten Finisher-T-shirt. Världens största bergs-ultra-marathon står det på hemsidan. Då får man väl änna vara nöjd.



söndag 15 juli 2012

Veckorapport - igen

Känner att jag kanske har tappat stinget lite att skriva intressanta blogginlägg. Inte mycket som hänt som är särskilt nämnt att skriva. Tränar på liksom. Här kommer en rapport om veckan som gått:

Måndag: 12 km i FF (FiveFingers) Inte så farligt sliten av de 51 km som gjordes dagen innan.

Tisdag: Hängde med klubbkompisarna en bit på uppvärmningen inför deras intervallträning men när dom skulle ut på asfalten vände jag tillbaka in i skogen. Vare sig asfalt eller intervaller ingår i programmet för tillfället. Det blev 25 km med så mycket backar jag kunde hitta, var bland annat uppe på brudaremossen x 4. 370 höjdmeter blev det enligt GPS:en. 4:55/km. Gick även lite gött tom på energi sista 5. Hade inte fått i mig mer än en banan sedan lunch. Ibland är det en skön känsla att gå på reservtanken.

Onsdag: Försökte igen söka så mycket backar som möjligt, 240 höjdmeter på 14 km. 4:59/km. Körde slut på mina Saucony Type A4.

Torsdag: FF igen. 20 km. 310 höjdmeter. 4:34/km.

Fredag: Nästan vilodag, men fick (köpt) nya skor på posten: Saucony Type A5. Samma som A4 men gröna, ska tydligen var lite lättare också. Testade dom runt Härlanda tjärn. ~4 km. Noterade att det känns bättre i foten att springa i FF än i vanliga skor, även om det är tunna skor med bara ca 4 mm häl-tå-dropp.

Lördag: Jobbade. Sprang dit, 10 km, 4:22/km. Sprang hem, 5 km, 4:19/km. Bägge vägarna i FF.

Söndag: Körde upp dottern till Orust där hon ska vara några dagar hos en kompis. Hittade en vandringsled på vägen "Svens Altare" som jag passade på att testa på hemvägen. Riktigt teknisk stig. Sprang lite kors och tvärs och halvt vilse, blev 10 km med 200 höjdmeter. 8,5 km i FF (i skogen) plus 1,5 km barfota (asfalt). 5:23/km.

Totalt: 100 km.

Känns bra att jag börjar kunna springa i lite mer normala farter. På bägge lördagspassen var jag bitvis nere och nosade på ~3:20-fart kändes det som. Avstår dock för säkerhets skull några riktiga fartpass tills efter Swiss. Men jag känner verkligen en stigande formkurva. Det funkar verkligen för mig det här med att nästan bara springa lugnt på träning. Hittade en artikel på runningtimes som berör ämnet. Tanken är väl att man inte ska slita ut sig på träning. 13 dagar kvar till Swiss Alpine Marathon nu.

söndag 8 juli 2012

Veckorapport

Jobbat kväll hela veckan så all träning har gjorts på förmiddagarna och ensam.

Måndag: 12 km i fivefingers. Kändes ok.

Tisdag: Runt Stora och Lilla Delsjön inklusive trappan upp till Östra långvattnet och sen hästbackarna. Allt för att få så mycket höjdmeter som möjligt. Avslutade med 3 km barfota på gräset i Skatås. Höll i handbromsen hela vägen - typ 5:30-fart. 20 km. Kändes bra både under och efteråt.

Onsdag: I princip samma som tisdagen men föll för frestelsen att springa i lite mer normal distansfart, vilket skulle visa sig straffa sig senare. 21 km i 4:40/km. Avslutade igen barfota på gräset, typ 4 km.

Torsdag: Mer ont i foten och tänkte först ta en vilodag men kom i alla fall ut och joggade lite. Ca 7 km barfota på asfalt. Riktigt lugn fart dock. Kändes hyfsat.

Fredag: Återigen ungefär samma runda som tisdag och onsdag men med ytterligare en liten omväg. Körde i fivefingers. 4 km barfota på gräset efteråt. Typ 5:10-fart tror jag det blev i snitt. 22 km totalt.

Lördag: Vilodag. Hängde på och supportade brorsan på Åsaloppet under hans premiärtävling över 10 km. Han kom in på 36:22 efter ett väl genomfört lopp. Finns minuter att kapa där inom en rätt snar framtid tror jag. Man hade lyckats värva ett bra toppfält i denna lilla brödrosttävling. Inga mindre än Mustafa Mohammed, Oskar Käck och Patrik Andersson var där och blev 1:a, 2:a och 3:a i den ordningen. Musse på 29:34. Även många klubkompisar gjorde fina tider.

Söndag: I planeringen inför Swiss Alpine var detta dagen för det längsta långpasset som hade planerats till 50 km. Fortfarande lite osäker på foten hängde jag med Joakim, Mikael, Björn-Erik och Anders (brorsan) till Hindås för att springa Vilmarksleden hem vilket är en tur på 36-38 km beroende på hur mycket fel man springer. Jag tror att jag har sprungit leden tre gånger och varje gång överraskas man över hur blött och geggigt det är. Jag ser verkligen fram emot den planerade upprustningen av leden för om det inte vore för att det är omöjligt att komma igenom den torrskodd skulle den vara riktigt fin. Idag tyckte jag att det var värre än nånsin trots att jag inte kan komma ihåg att det har regnat särskilt mycket sista tiden. Det blev 38 km i 6:00-fart. Vi avslutade med ett riktigt skönt dopp i Härlanda tjärn för att tvätta av oss all gegga.

Men jag hade ju planerat 50 km idag. Det blev inte bättre än att jag kände mig tvungen att följa detta. Så efter lite mat och en stund på soffan drog jag ut igen och sprang 13 km till, nu i Fivefingers. Det konstiga var att detta kändes betydligt lättare än passet på morgonen.

Veckan slutade på 133 km vilket lite under de 150 jag hade planerat för maxveckan innan Swiss men ändå godkänt då det var högsta siffran för i år. Dock inget rent fartpass. egentligen ganska få kilometer ens under 5:00-fart. Men det känns inte jätteviktigt nu med tanke på vad som är närmaste utmaningen.

Det positiva är att jag tycker att fotproblemen går åt rätt håll. Jag känner av det lite nästan hela tiden men det verkar inte bli sämre av belastning i form av löpning, åtminstone i hyfsat lugn fart. På eftermiddagspasset idag i Fivefingers vågade jag till och med dra på bitvis neråt vad som kändes (ingen klocka) som 3:30-3:40-fart. Får se om det straffar sig imorgon. Det verkar som att barfota och fivefingerslöpning gör den gott och under veckan har jag gjort nära hälften av alla kilometer antingen barfota eller i tåskorna. Hade tappat detta lite. Under förra året blev det knappt nånting barfota/FF. Jag är ingen minimalistfundamentalist men för mig funkar det.

Starten i Åsaloppet.

Musse i ensam ledning efter 9 km.

Min bror.

Solvikingar

Blött på Vildmarksleden.



måndag 2 juli 2012

Vecka 26

Som nämnts i föregående inlägg drog jag upp min plantarfasciit efter Lerum Vildmark för två veckor sedan. Efter långpasset förra söndagen verkade det dock vara ok och på måndagen kändes det så bra att jag vågade springa på riktigt hårt på hemvägen från jobbet. Detta fick jag dock sota för på tisdagen när jag knappt kunde gå. Det kändes riktigt surt. Fick vila tisdag och onsdag men på torsdagen testade jag lite lätt jogging igen. Körde i Fivefingers då jag tyckte föregående vecka att detta var det som var skonsammast för foten. 6 km lugnt var helt ok. På fredagen kunde jag springa 17 km, dock riktigt lugnt - typ 5:30/km - utan problem. I ett infall av hybris funderade jag då rent av att sticka till Trollhättan på lördagen för att springa ett 6-timmarslopp där. Som tur nog var så sansade jag mig och körde istället 26 km lugnt terrängpass, kände av foten lite grann hela vägen men det verkade inte bli så mycket sämre av löpning, förutom att jag kanske spände mig lite så att jag började få känningar på utsidan av knät även. Igår söndag körde jag 19 km på morgonen, varav ca 7 km barfota på gräs, och just detta att springa barfota visade sig återigen vara riktigt bra för foten, helt plötsligt känns inte skadan alls och det känns betydligt bättre efter passet. Så bra att jag drog till med 12 km till, nu i Fivefingers, på kvällen.

96 km blev det totalt på veckan trots skadebekymmer och nu hoppas jag att det är på rät väg med den här skadan så att jag ska kunna genomföra Swiss Alpine om fyra veckor. Bara jag inte förivrar mig och försöker mig på någon hårdträning så ska det nog gå bra. Bara lugn träning men gärna mycket av det de närmaste veckorna.

söndag 24 juni 2012

Sen sist

Två veckors blogguppehåll. Men här kommer lite rapport om vad som hänt sen sist. Vecka 24 körde jag mycket kvalitativ träning men det blev inte så mycket volym. Knappt 8 mil. Men ett testpass på Skatåsmilen som tog 36:00 på torsdagen visade ett ok formbesked inför tävling på lördagen. Mitt pers på Skatåsmilen är 35:15 och det är gjort på tävling när man alltid har lite extra att ge. På lördagen var det tävling i Lerum: Lerum Vildmark som gick för första gången. Efter att jagats hela vägen av klubbkompisen Olle lyckades jag vinna på 1:11:48 på den 18 km långa banan som bestod mestadels av tekniska småstigar.

Olle ses som en skugga bakom mig. Foto: lerumvildmark.se
Bra arrangemang och rolig bana. Men jag fick verkligen slita, men det var väl därför jag var där. Olyckligtvis lyckades jag slita upp plantarfasciiten som jag ådrog mig i vintras. Skippade därför långpass på söndagen och körde backpass istället: 20 x brudarebacken (300 meter med 42 höjdmeter).

Hela vecka 25 har jag sen känt av foten men kunnat springa nästan smärtfritt (har mer ont när jag går). Jag har undvikit fartpass eftersom jag tror att det var för mycket av det som drog upp skadan. Jag har testat lite olika skor under veckan för att se om några speciella känns bättre. Testade att springa i mina fivefingers för första gången på länge i fredags och jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt bra i foten. Sprang i och för sig riktigt lugnt. Efter att ha vilat igår var det idag dags att försöka sig på ett långpass. Jag och Simon (som ska med till Swiss Alpine) hade planerat att "bestiga" Västergötlands högsta berg, Galtåsen utanför Ulricehamn. Via en kompis till honom hade vi planerat en tur runt Ulricehamn som förutom Galtåsen innehöll en traversering av Fotåsen som är berget (eller snarare kullen) som slalombackarna i Ulricehamn ligger på.

Ulricehamn hälsade oss (inte oväntat med tanke på dess närhet till den ökända regnstaden Borås) med en störtskur direkt när vi hade parkerat i centrum. Det avtog dock och större delen av turen blev faktiskt regnfri. Vi följde först Åsundenleden och därefter Galtåsleden som bland annat gick genom en kohage där vi fick fösa en hjord med kossor i en knapp kilometer för att komma fram.

Simon med en bunt kossor.
När leden sen gick genom ett helt igenväxt parti var jag nära att ge upp men vi tog oss igenom det och till slut fram till Galtåsens topp 361 möh. Topp är väl i och för sig att överdriva men det fanns en skylt där för att märka platsen, utan den hade vi nog aldrig förstått att vi var uppe på Västergötlands högsta punkt. Inte Alperna direkt.



36 km blev hela turen. Ungefär 600 höjdmeter. Foten kändes lite hela tiden men blev inte sämre i alla fall. Veckan slutade på lite över 9 mil vilket är mindre än planerat men jag är glad att jag kan springa i alla fall.

söndag 10 juni 2012

Veckan som gått

Med Swiss Alpine Marathon om 7 veckor fanns det inte utrymme för nån ledighet från träningen efter Stockholm. Två dagars helvila blev det men sen var det dags att knyta på sig skorna igen. Dag för dag:

Måndag: Helvila. (Fortfarande lite svårt att gå, speciellt i trappor.)

Tisdag: 5 km riktigt lugnt. (Fortfarande stela ben.)

Onsdag: 13 km distans där jag bitvis kunde testa att springa lite snabbare även om benen fortfarande var märkta av maran.

Torsdag: 16 km progressivt. Från ca 5:30 ner till typ 3:30 sista kilometern.

Fredag: 16 km distans, mestadels lugnt men några små fartökningar.

Lördag: Hängde på jogg.se-arrangemanget Skatås All In, som gick ut på att springa alla slingorna i Skatås i ordningen 18 - 8 - 10 - 5 - 2,5 med en drickapaus efter 26 km. Det blev 44,17 km i 5:09/km. Plus en km jogg dit hemifrån. Blev imponerad av brorsan som hängde med och i och med detta sprang sitt första "marathon".

Söndag: Lite sliten i benen efter andra maran på åtta dagar. Hade egentligen 20 km distans på schemat men var snäll mot mig själv och nöjde mig med 16.

Totalt landade veckan på 111 km. Bra för en vecka efter ett marathonlopp. Nästa vecka blir av nödvändighet lite lättare då jag har dottern. Men jag ska försöka få in lite transportjogg i alla fall. Plus tävling på lördag - Lerum Vildmark 18 km. Börjar inse att 79 km i bergen är en ganska tuff utmaning. Men förhoppningsvis blir det roligare ju mer jag tränar innan. Så det är min motivation just nu.

onsdag 6 juni 2012

Postmarathontankar

En del pratar om postmarathondepressionen. Att man efter att ha uppnått sitt mål känner sig tom. Det har jag känt flera gånger, speciellt när man verkligen presterat bra. Plötsligt är man tillbaka i det vanliga livet och egentligen är det inte så många som bryr sig om att man har sprungit på den eller den tiden. Inte ens jag själv ofta. Gjort är gjort och nu vill man finna nya mål för att avleda tankarna från existensens tristess. För mig är nog just detta en stor del i den beroendeframkallande effekt som löpningen har på mig.

Som tur är just nu så känner jag mig inte supernöjd med Stockholm Marathon. Väder och vind kan förvisso förklara några minuter av de jag var ifrån både förra årets tid (2:37:36) och mitt marathonpers (2:36:12) men faktiskt inte alla. Att benen stumnade efter 15 km, tror jag berodde inte bara på kylan och regnet utan på att jag faktiskt tränat mindre i år jämfört med förra året, ungefär 40 mil mindre räknat från årsskiftet samt att jag inte tränat lika mycket marathonspecifikt. Jag började inte komma igång med långpassen förrän i april och jag har faktiskt bara gjort ett över 30 km (om man inte räknar Munkastigen Trail Run som var 44 km men i terräng). Man får oftast ut precis det man tränat så räknat mot det var min tid ganska logisk. Det enda jag egentligen är riktigt nöjd med är att jag pallade att fortsätta trots riktigt sargade ben redan efter halva loppet. Det är svårt att driva en sargad kropp framåt när man samtidigt saknar motivationen i att man kommer göra en bra tid.

Som sagt finns det alltså ingen postmaradepression den här gången. Jag vilade två dagar men bara därför att det var omöjligt att springa som benen var då. Igår hasade jag mig fram 5 km i typ 6-minutersfart. Idag blev det 13 km i stundtals riktigt god fart. Fortfarande ont i benen men de går i alla fall att använda.

I september blir det marathon igen i Berlin och preliminärt sätter jag, kanske mest för att motivera mig, målet så högt som denna bloggs namn, alltså sub 2:30. Pers med alltså drygt 6 minuter behövs. Kan bli riktigt svårt men jag behöver ha det för att motivera mig. Hur kul är det att ha t ex sub 2:33 som mål? Hur kul är det att vara realist?

Som ytterligare tur är får jag nu för en tid framöver åtminstone byta fokus. Swiss Alpine Marathon 28 juli är målet just nu och träningen inför det kommer ha som enda ledord: Mil! Jag ska samla mil och jag har redan nu planerat hur många kilometer som ska löpas varje dag fram tills sista lördagen i juli. Farten på varje pass får jag bestämma just den dagen men jag ska verkligen försöka hålla mig till vad som står uppskrivet i almanackan varje dag. Inte tänka, inte känna efter så förbannat mycket. Bara göra milen. Det är nu inte så övermänskliga veckor som är uppskrivna, mellan 100 och 150 km med ett snitt på cirka 120 så det borde faktiskt vara genomförbart. Imorgon står det 15 km men redan på lördag står det 45 km. Jag vet att inom mig bor det en sub 2:30-löpare som bara vill ut.