måndag 30 juli 2012

Swiss Alpine Marathon 2012

Ok. Nyss hemkommen från Davos, Schweiz och ett riktigt äventyr. Det finns löptävlingar och så finns det ultralopp i bergen. Det är helt klart olika saker. 10 km, halvmarathon eller till och med marathon är liksom över på max ett par, tre timmar. Men nu skulle man vara ute och springa större delen av en dag. Jag har testat på ultralopp förut, 2007-2009 gjorde jag några försök på 6-timmarslopp med 71 km som bästa resultat. Men det var på en ganska  platt enkilometersbana och även om det såklart var jobbigt kändes det ganska mycket som ett socialt event där man joggade runt och småpratade med sina medtävlare tills någon blåste i tutan och man fick stanna. 2009 gjorde jag även ett halvhjärtat försök att springa ett 24-timmarslopp, men även det var på rundbana. Jag kom väl en 15 mil ungefär med ganska många pauser och efter det falnade mitt intresse för distanser längre än marathon.

Det som nu tog mig till Schweiz och Swiss Alpine var en förfrågan från en kompis som tänkte springa tillsammans med sin kusin och han undrade om jag trodde att det var genomförbart. Istället för svar på sin fråga fick han istället motfrågan om jag fick hänga med. Inför äventyret startade vi en blogg ihop där ni kan läsa allas våra tävlingsrapporter.

Så sedan Stockholm marathon för nio veckor sedan har jag helt lagt om träningen mot detta. Inga intervallpass, bara distans och med så mycket backar som går att hitta i Göteborgregionen. Vilket skulle visa sig svårt för om man tittar på den här banprofilen så tycker man inte att backarna häromkring är mycket att orda om i jämförelse. Mesta höjdmeterna på ett enskilt pass var väl de ca 700 jag fick ihop när jag sprang upp och ner för Brudermossen 20 gånger i mitten av juni. Vilket ska jämföras med Swiss Alpines 2600. Som dessutom är på hög höjd - mellan 1500 och 2700 meter över havet. Men man får ta det man har och det har blivit några bestigningar av den gamla soptippen varje gång jag har passerat den på en löprunda sista två månaderna.

För exakt en vecka sedan var i alla fall Axel, Simon och jag på plats i Davos för en veckas förberedelser och förhoppningsvis viss höjdacklimatisering innan loppet. På måndagen var det banbesiktning på den högalpina delen av loppet: Chants (48 km) till Sertig Dörfl (66 km). Vi tog tåget till Bergün och därefter blev vi bussade upp till den lilla bergsbyn Chants som ligger på 1800 meters höjd. Därifrån promenerade vi de 6 kilometerna/800 höjmeterna till första toppen Keschütte på 2600 meter över havet. Jag försökte att jogga små bitar men kände direkt att man flåsade mer än nere på havsnivå. Det var hur som helst otroligt vackert och jag fick en skön känsla inför själva loppet.




Totalt 17 km promenerade vi med små inslag av jogging, ner i den vackra dalen och sen upp över det snäppet högre Sertigpass (2700 möh) för att sedan komma ner till Sertig Dörfli (1800 möh). Därifrån åter med buss till Davos (1500 möh). Känslan var som sagt inspirerande men frågan som gnagde i huvudet var hur det hela skulle kännas när man redan har 48 km i benen när den riktiga stigningen börjar i Chants.

Dagarna fram till loppet fylldes därefter, förutom ganska mycket slappande på balkongen, med kurser i bergslöpning och föreläsningar i ultramarathontaktik, båda delar med den inspirerande Matthias Klotz, som för övrigt bestämt hävdade att jag skulle springa under 8 timmar då han hade gjort 7:25 som bäst på sina 7 försök och jag hade 10 minuter bättre marathonpers honom. Själv var jag inte så säker då jag är novis på det här med bergslöpning och han verkar leva sitt liv upp i de här bergen. Men så klart hoppades jag på något sånt.

Till slut blev det i alla fall race day. Morgonen började med uppstigning kl 05:00. Frukosten bestod av fyra rostade mackor med Nutella och två koppar kaffe. Tänkte att eftersom man ändå inte kan äta tillräckligt för 79 kilometers energibehov så var det bättre att inte trycka i sig för mycket. Efter toalettbestyr och solkrämsinsmörjning (det senare var mycket viktigt enligt coach Matthias Klotz - hela kroppen skulle smörjas in - i det fall man skulle skada sig, riva upp tröjan och bli liggande i den starka bergssolen några timmar (what?)) vandrade vi den korta biten ner till Davos Sportzentrum. Regntunga moln hotade på himlen men än så länge var det i princip uppehåll och 12 grader. Väderleksrapporten hade dock sagt att det kunde bli både åska och regn och ner till +4 grader uppe i bergen. Jag valde att starta i korta tights, T-shirt och klubblinnet utanpå samt tunnaste löpjackan i handen. I en liten midjeväska hade jag tre energibars och i Bergün väntade min handhållna vattenflaska (6 dl) med sportdryck. Antalet vätskestationer var dock generöst tilltagna, 22 stycken, med varierande utbud.

Efter ytterligare ett toabesök nere vid starten ställde jag mig kaxigt nästan längst fram i startfållan. Ett par minuter innan start gled så till sist den femfaldige mästaren av loppet, Jonas Buud, in i fållan, hälsade på sina medtävlare, mig själv oräknad, och sen var det inte mycket mer att be för.

Prick klockan 07 gick så starten och vi sprang först en runda i Davos, där det var förvånansvärt mycket publik ute i den arla lördagsmorgonen, innan vi fortsatte på landsvägen söderut. Min plan var på förhand att inte löpa snabbare än 4:30/km men klockan visade 4:10-fart och det kändes bekvämt så jag vågade mig på att fortsätta så på den lättlöpta inledningen som dessutom går svagt nerför mestadels första milen. Buud och company gled långsamt ifrån mig och vid första backen efter ~9 km såg jag dem inte längre. Jag hade studerat banprofilen ganska noga innan men det lustiga med den är att man liksom inte ser backar som vi här hemma skulle kalla ganska rejäla, typ 50-70 höjdmeter, i jämförelse med de "riktiga" backarna där det stiger 1000 höjdmeter i ett svep.

Vid 11 km blev jag påhejad av Axels familj som hade tagit vägarna förbi på campingsemestern för att heja på oss. Här började första riktiga motlutet som jag hade kunnat se på banprofilen, klickade av en mellantid där - 4:17/km hittills. Sen följde 4 km konstant backe/motlut, 250 höjdmeter, och för första gången vek vi av från asfalten in på en vacker stig/grusväg upp mot Rotschtobel. 5:12-fart i snitt på den biten. Därefter var det utför med kortare avbrott i 8 km (-500 höjdmeter) ner till Wiesen-viadukten. I de brantare nedförslöporna försökte jag ta det hyfsat lugnt för att spara benen, blev här omsprungen av ganska många, försökte kolla vilka som hade röd respektive blå och grön nummerlapp då de röda tillhörde mitt lopp/långa banan medan blå och grön tillhörde 42 km respektive 30 km. Jag hade ju egentligen tänkt se hela loppet som en upplevelse och strunta i tider och placeringar men när man väl är där är det inte lika lätt. 4:08-fart blev det i alla fall på detta avsnitt. Sen följde tekniska skogsstigar blandat med ibland riktigt branta serpentinvägar ner till banans lägsta punkt Filisur (1032 möh) efter 30 km dit jag kom efter 2:14:51. Fortsatte att vara återhållsam i nedförslöporna ner till Filisur där jag stannade till nån halvminut för att säkra vätskeintaget och fick även i mig en bulle och en kopp buljong.

Nånstans mellan 20 och 30 km.
Nu visste jag att den riktiga stigningen skulle börja. Kom ihåg att jag nån gång läst en intervju med Rune Larsson om loppet där han sa att man får inte vara trött i Filisur, dit ska det bara vara transportsträcka. Det är nu loppet börjar. 1600 höjdmeters i princip oavbruten klättring tills första toppen Keschütte 24 kilometer senare väntade. I mitt övermod innan loppet hade jag planerat att springa ända tills den allra brantaste stigningen börjar med ~4 kilometer kvar till toppen. Detta funkade inte. Redan strax efter Filisur när serpentinvägarna börjar slingra sig upp på berget fick jag börja växla löpning med gång. Hur som helst var det just nu inte stor skillnad i fart mellan de två sätten att ta sig fram och jag plockade faktiskt 3-4 placeringar här. Mindes även och tog fasta på coach Matthias Klotz' visdomsord "running in the mountains i also walking in the mountains" och kanske viktigast: "if you think: should I run or walk, then you should walk"

Till Bergün, efter 40 km (38 km enligt min klocka ?), kunde man skicka en väska som en funktionär snabbt sprang och hämtade när man var på ingång. Jag bytte till ett torrt linne, tog en nektarin och min handhållna vattenflaska samt lämnade min jacka som jag dittills bara sprungit och hållit i handen. Det sista skulle visa sig vara vågat på gränsen till dumdristigt då jag nu var på väg upp i bergen och väderprognosen faktiskt varnat för dåligt väder. Stadskillen uppe i bergen liksom. Vart e spårvagnshållplatsen?

Bergün
Det var grymt publikstöd i Bergün och man kände sig som en stjärna när man sprang igenom den lilla bersgbyn. Snart var jag dock tvungen att börja växla löpning med gång igen men jag plockade ändå ytterligare ett par placeringar upp till Chants. När jag lämnade Chants började molnen tätna och jag funderade över hur klokt det egentligen var att lämna jackan i Bergün. Än så länge gick det i alla fall bra men när det strax började regna och därefter både åska och hagla på vägen upp mot Keschütte ska jag erkänna att jag faktiskt kände mig ganska liten och faktiskt också lite rädd. Mötte enstaka vandrare (iklädda regnkläder) på väg ner från berget men i övrigt var jag i princip ensam mitt i Alperna, iklädd ett linne. Inte mycket att göra åt det nu, tänkte att det nog är viktigt att inte ta slut helt här uppe på berget, då kan det bli riktigt farligt, så jag hajkade på i jämn fart, och passerade faktiskt ytterligare ett par löpare. Faktiskt så flåsade jag nog mer nu, gåendes upp för berget, än vad jag gjort första halvan av loppet när jag sprang i 4:00-4:30-fart. "Running in the mountains is also walking in the mountains."

Strax innan toppen slutade det i alla fall regna och hagla, eller om det var jag som kommit ovanför molnen. Nådde toppen efter 4:42 som nittonde man (det senare visste jag inte då). Trött men glad att vara på toppen tog jag emot den plastponcho jag erbjöds av funktionärerna. "Are you OK? Do you need help?" "No, I'm OK." (Kanske inte helt OK.)

Precis innan Keschütte, 2632 möh. Peace!

En mugg sportdryck, en bulle, en mugg buljong och påfyllning i vattenflaskan, sen dunkade jag på nerför på andra sidan passet, glad att jag nu ägde en plastponcho samt hade lite mat i magen. 6 km kvar till nästa topp - Sertigpass - som var ytterligare något högre, men först en skön bit (som jag mindes den från banbesiktningen) med böljande singeltrack längs med bergssidan. Här hade jag nog bästa känslan på hela loppet. Värsta stigningen och 54 av 79 kilometer avklarade. Jag lever, jag andas och jag springer. Vad mer kan man begära? Men säg det gott som varar för evigt. För mig varade det kanske 2 km. Sen började jag bli yr i huvudet och ha svårt att hålla mig på stigen, vilket var ganska viktigt då det var ganska brant ner på ena sidan. Inte som ett stup men en brant grässlänt där man nog skulle få svårt att få stopp förrän nere i dalen så där en 50 meter längre ner om man inte passade sig. Fan också, varför ska jag bli yr i huvudet nu när det helt plötsligt kändes så bra allting. Försöker skärpa mig men missar ändå med foten och glider ner ett par meter för slänten. En löpare passerar. "I'm OK" säger jag, han frågar inte. Kravlar mig upp på stigen och fortsätter. Trillar snart igen på samma sätt, nu lämpligt ner i en bäck som passerar stigen på tvären. Slår upp ett sår på handen så det blöder rätt bra. Kravlar upp. Sätter mig på en sten i 10 sekunder. Skärp dig nu, tänker jag. Reser mig och fortsätter, det går lite bättre men det krävs full koncentration för att hålla balansen och sätta fötterna på rätt ställen. Egentligen är jag inte jättetrött, bara jäkligt yr i skallen. Kommer fram till en vätskestation där det även finns sjukvårdare precis innan det börjar gå uppför mot Sertigpass. Ber om ett plåster till handen och det ska visa sig att Schweizarna är grundliga när det gäller sånt. Jag får komma in i tältet varpå någon ska sprita och tvätta av handen efter konstens alla regler. Ge mig bara ett jäkla plåster så sätter jag på det själv, tänker jag. Race-mode liksom. Är dock inte så viljestark för tillfället så jag låter sjukvårdaren göra sitt jobb. Fokuserar på att inte vingla för mycket där jag står så att de inte ska plocka mig av banan. 3-4 minuter för att sätta på ett plåster. Fylld vattenflaska, en mugg sportdryck och en bit energibar. Tack o hej. Upp mot Sertigpass som ligger i dimma och med snö kvar på marken här och där.

Sertigpass, 2739 möh.

60 km-skylt uppe på passet. Gött det. För trött för att trycka av en mellantid. Sjukvårdare: "Are you OK? Do you need help" Återigen. Vänliga själar de där Schweizarna. "No, I'm fine." Vit lögn, men nu är det bara nerför och hemåt som gäller. 1200 höjdmeter ska droppas på kvarvarande 19 km, varav nästan 1000 meter på nästkommande 5 km. Branta serpentinstigar och passage över stora stenblock och snö. Helikopter ovanför som nästan blåser mig av stigen. Håll balansen nu! Får syn på en kille en bit framför som jag snart blåser förbi. Lyckas hålla mig upprätt på den brantaste och mest tekniska delen. När stigen planar ut lite ligger jag helt plötsligt på marken och svär. Fan! Skrapar upp andra handen och knät. Men allt verkar funka. Upp igen. Kommer ut på grusvägen, kanske 10-15% lutning ända ner till Sertig Dörfli. Bara att släppa på och hoppas att lårmusklerna pallar det. Blir omsprungen av en kille i min klass (K78) plus två från bergsmarathonklassen (K42) som startade i Bergün halvtimmen efter att jag passerade där, har ingen chans att hänga på. Håller ändå god fart tycker jag, strax under 4:00-fart, lite för brant för att man helt ska kunna släppa på, man måste bromsa lite i varje steg. Det svider i låren.

Kommer ner till Sertig Dörfli, ~67 km, och ny vätskestation. Coca-Cola. Åh så gott. Det rinner blod från knät och handen. "Are you OK?" Sluta fråga hur jag mår. "It's just blood." svarar jag och har aldrig känt mig tuffare i hela livet. Ser ni inte att det är Rambo som är ute och springer. Fortsätter, nu är det bara survival-mode. 12 km kvar. Mestadels utför. Fin stig i skogen längs med berget, om man hade varit på humör att uppskatta det. Plockar ytterligare tre placeringar. Löper förvånansvärt bra utför. Men det är en del uppför också som man inte ser på banprofilen. Litar inte på GPS:en som visat lite för lite ända sen Bergün. När kommer 75 km-skylten? En uppförsbacke till? Sista vätskestationen, tar en mugg cola ur handen på en vänlig funktionär och lyckas nästan spilla ut allt på henne som tack. Så kommer skylten - 75 km. Nu ska det till ett benbrott om jag inte ska greja detta. Kollar klockan - under 7 timmar blir nog tight. Men fan vad jag är grym. Så hör jag speakern från stadion nere i dalen. Så ser jag stadion. Några serpentinsvängar nerför och så kommer jag ner i stan. Kollar bakåt - lugnt, ingen bakom. Tätt med publik längs gatorna. Hop, hop. (Betyder tydligen heja på tyska.) Det känns som att jag håller på att vinna, trots att jag vet att jag har åtminstone ett tiotal löpare före mig. Men känslan är oslagbar. Jag får tillbaka lite krafter. Svänger höger, ser ingången till stadion. Håller 3:40-fart. In på stadion. High-fivear med hela kurvan. Jävlar vilken känsla.







Kommer in som 12:e man (14:e totalt, tjejstryk x 2) på 7:03:59. Lättad. Nästan lycklig. Tävlingsgeneralen tar i hand och frågar om loppet. Dricker en alkoholfri öl och får en för liten Finisher-T-shirt. Världens största bergs-ultra-marathon står det på hemsidan. Då får man väl änna vara nöjd.



20 kommentarer:

  1. Olle Dahlberg30 juli 2012 07:21

    Damn! Nice berättelse! Speciellt: "It's just blood!" Hårdaste killen i stan!
    Har du lust att jogga lite idag är det bara att säga till! :P Jag drar ut efter jobbet, väldigt inspirerad nu. Annars ses vi på nån träning i veckan!

    SvaraRadera
  2. Coolt! Låter som ett lopp man inte får missa.

    SvaraRadera
  3. Grymt imponerande! Flott skrevet! Nå må jeg ochså springe dette....! Undrer om jag får med meg noen andre från løpar gjengen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olle Dahlberg30 juli 2012 12:28

      Jag är hur pepp som helst! Jag drar dit nästa år! Vi får börja träna backar och lååångdistans nu bara så kanske det kan bli en tid i närheten av Mattias...

      Radera
  4. Det här kan vara den bästa racerapporten jag någonsin har läst. Faktiskt.

    Sub sju nästa år då.

    SvaraRadera
  5. Tack. Det är verkligen ett fantastiskt lopp. Rekommenderar det starkt. Inte minst då man får mycket för pengarna, kostar bara lite mer än Sthlm-maran men då ingår tågbiljetter till och från loppet samt tågbiljett i regionen under hela veckan innan, plus alla kurser och events under veckan.

    SvaraRadera
  6. Grymt Mattias, grattis till en dunderprestation! Det är nästan så att man blir lite sugen på bergslöpning, verkar lite annorlunda än tartan.

    SvaraRadera
  7. Härlig läsning! Strålande beskrivning av loppet.

    //Lerum Vildmark

    SvaraRadera
  8. Fan va grymt Mattias, nästa år får Buuden passa sig eller iallafall skaka hand i startfållan...

    SvaraRadera
  9. Hittade en nästan namne till dig som också tyckte tröjan var för liten

    http://www.swissalpine.ch/cms/gaestebuch-sad-2011d.phtml

    759 30.07.2012 15:09
    Matthias
    Glückwunsch an alle Finisher 2012! Nach der eigenen K78-Premiere im letzten Jahr, lese ich hier auch gerne als Gast mit. Einen Kritikpunkt (aus dem das OK offenbar noch nichts gelernt hat) möchte ich aber spontan unterstreichen: Die Shirts fallen deutlich zu klein aus. Dies ist für viele Teilnehmer eine ärgerliche Überraschung. Bei dem schönen Design ist es besonders schade, wenn brauchbare Funktionsshirts in die Kleidersammlung geben muss. Liebes OK, bitte ändert das!

    SvaraRadera
  10. Trevlig berättelse och bra sprungit! Grattis, du har blivit en riktig off road-löpare!

    SvaraRadera
  11. Grymt sprunget och grymt bra skrivet som vanligt! Skönt att det onda i foten har släppt, ta det lugnt och njut av det här ett tag!

    SvaraRadera
  12. Grym rapport. Grymt lopp. Grym tid. Jag vet inte om jag blir avskräckt eller sugen på loppet, verkar lite jobbigt.

    Tack för bra läsning

    SvaraRadera
  13. 30 minuter av löparinspelad video från banan

    http://www.youtube.com/watch?v=KghAi5P7-mM

    SvaraRadera
  14. http://hjarnfysik.blogspot.se/2012/07/swiss-alpine-2012.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed:+Hjrnfysik-EnBloggOmHjrnanOchLpning+
    Hittade en lopprapport från en svensk som sprang i VFF!


    / Stefan

    SvaraRadera
  15. Härligt!
    Bra återgivet och man blir sugen på att testa någon gång.

    SvaraRadera
  16. Bra kämpat, och bra skrivet!

    SvaraRadera
  17. Fantastiskt bra! Är det läge att plocka banrekordet på Kristins Runde från norrmännen, kanske? 81 km, ca 1900 höjdmeter, utanför Oslo i augusti 2013. Lurig banprofil med riktigt jobbig sista mil.
    http://romerikeultra.vpweb.no/KR-2013.html

    SvaraRadera
  18. Schysst läsning och grymt jobbat!

    SvaraRadera