Berlin Marathon 2012

Det är inte lika kul att skriva tävlingsrapporter när det inte har gått bra så detta blir troligtvis ganska kort.

Jag kan ta det bakifrån. Vid 25 km igår stannade jag. Tänkte bryta och kollade runt lite efter en tunnelbanestation men sen blev det ändå att jag joggade på med några avbrott då jag helt enkelt promenerade. Kom till slut in på 2:56:nånting. Just då var det inget kul med marathon eller löpning över huvud taget. Jag såg bara människor runt omkring mig som plågade sig själva för att komma i mål på en så bra tid som möjligt. Det hela kändes totalt meningslöst. Det var väl i och för sig så att jag projicerade mycket av mina egna känslor av uppgivenhet på de runt omkring mig. För ibland kan det faktiskt vara riktigt kul att springa långt, och man gör det då inte bara för en sådan innehållslös sak som att ha gjort den eller den tiden utan för att det då faktiskt är en grym känsla av att känna sig stark och snabb. Men ibland är inte min hjärna så stabil. Då känns allt meningslöst. Kanske hade jag satt för mycket press på mig själv. Allt annat än ett PB hade jag ansett vara ett misslyckande. Helst under 2:35 och jag hade nog drömt om ett par minuter bättre än så till och med.

Från början då:

Hade i år lyxen att promenera rätt in i startgrupp A, bakom de ca 20-30 topplöparna. Vi hade gott om plats och var väl ca 200 stycken där. Ungefär som i första startgruppen i Stockholm. Inget att klaga på helt enkelt. Vädret var också bra med sådär 12 grader, sol och bara lite lätt bris.

Vad gick fel då?

1. Startade en aning för snabbt. Men ändå inte nån tok-öppning. Första femman på 17:58 istället för planerade 18:20.

2. Kände mig tung i kroppen, även om det inte kändes speciellt flåsigt. Kunde i princip andas genom näsan hela första 5 k. Kanske vilat för mycket och liksom slappat till.

3. Benen kändes ovana vid asfalt. Vaderna stumnade värst. Kom i efterhand på att jag detta år bara sprungit ett enda rent asfaltslopp, och det var i våras.

4. Skorna. Trots att jag kört 30 km tempo med dem utan problem innan så började jag nu få tendenser till skoskav redan efter några kilometer. Kanske var det för att jag hade andra strumpor, som var tunnare.

5. Huvudet. Hade det inte med mig helt enkelt. Kände mig lite blasé och likgiltig.

Passerade halvmaran på 1:17:03 och hoppades att allt bara var hjärnspöken som skulle släppa. Men hjärnspöken eller ej, strax efter 25 km stannade jag helt enkelt. Det kändes inte värt det.

I efterhand är jag så klart besviken på mig själv. Men jag inbillar mig att man lär sig något av att inte alltid vara en "vinnare". Alla kan ju inte vara vinnare jämt. Och man får ta sig en funderare på varför man håller på med det här. Så att man gör det av rätt orsaker.