Postmarathontankar

En del pratar om postmarathondepressionen. Att man efter att ha uppnått sitt mål känner sig tom. Det har jag känt flera gånger, speciellt när man verkligen presterat bra. Plötsligt är man tillbaka i det vanliga livet och egentligen är det inte så många som bryr sig om att man har sprungit på den eller den tiden. Inte ens jag själv ofta. Gjort är gjort och nu vill man finna nya mål för att avleda tankarna från existensens tristess. För mig är nog just detta en stor del i den beroendeframkallande effekt som löpningen har på mig.

Som tur är just nu så känner jag mig inte supernöjd med Stockholm Marathon. Väder och vind kan förvisso förklara några minuter av de jag var ifrån både förra årets tid (2:37:36) och mitt marathonpers (2:36:12) men faktiskt inte alla. Att benen stumnade efter 15 km, tror jag berodde inte bara på kylan och regnet utan på att jag faktiskt tränat mindre i år jämfört med förra året, ungefär 40 mil mindre räknat från årsskiftet samt att jag inte tränat lika mycket marathonspecifikt. Jag började inte komma igång med långpassen förrän i april och jag har faktiskt bara gjort ett över 30 km (om man inte räknar Munkastigen Trail Run som var 44 km men i terräng). Man får oftast ut precis det man tränat så räknat mot det var min tid ganska logisk. Det enda jag egentligen är riktigt nöjd med är att jag pallade att fortsätta trots riktigt sargade ben redan efter halva loppet. Det är svårt att driva en sargad kropp framåt när man samtidigt saknar motivationen i att man kommer göra en bra tid.

Som sagt finns det alltså ingen postmaradepression den här gången. Jag vilade två dagar men bara därför att det var omöjligt att springa som benen var då. Igår hasade jag mig fram 5 km i typ 6-minutersfart. Idag blev det 13 km i stundtals riktigt god fart. Fortfarande ont i benen men de går i alla fall att använda.

I september blir det marathon igen i Berlin och preliminärt sätter jag, kanske mest för att motivera mig, målet så högt som denna bloggs namn, alltså sub 2:30. Pers med alltså drygt 6 minuter behövs. Kan bli riktigt svårt men jag behöver ha det för att motivera mig. Hur kul är det att ha t ex sub 2:33 som mål? Hur kul är det att vara realist?

Som ytterligare tur är får jag nu för en tid framöver åtminstone byta fokus. Swiss Alpine Marathon 28 juli är målet just nu och träningen inför det kommer ha som enda ledord: Mil! Jag ska samla mil och jag har redan nu planerat hur många kilometer som ska löpas varje dag fram tills sista lördagen i juli. Farten på varje pass får jag bestämma just den dagen men jag ska verkligen försöka hålla mig till vad som står uppskrivet i almanackan varje dag. Inte tänka, inte känna efter så förbannat mycket. Bara göra milen. Det är nu inte så övermänskliga veckor som är uppskrivna, mellan 100 och 150 km med ett snitt på cirka 120 så det borde faktiskt vara genomförbart. Imorgon står det 15 km men redan på lördag står det 45 km. Jag vet att inom mig bor det en sub 2:30-löpare som bara vill ut.