Krönika 2012

Välkommen till min egen privata årskrönika över 2012. Den kommer handla uteslutande om min egen löpning och min upplevelse av den under det gångna året. Som alla år inledde jag det med högt ställda förväntningar på min utveckling som löpare och jag kan redan nu avslöja att jag inte nått ett enda mål som jag ställde upp för ett år sedan. Som vanligt var huvudmålet att göra maran under 2:30. Det missade jag med över 10 minuter, en evighet i dessa sammanhang. Jag inledde året med att knappt kunna springa pga hälsporre. Några veckor in på året började jag dock kunna springa igen och som jag alltid har upplevt efter ett skadeavbrott så har jag tillbaka utebliven träningstid i nyfunnen träningsglädje. Denna förde med sig en kortvarig formtopp under våren där jag persade både på Skatåsfemman, Vårtävlingen på åttan samt på 10 km landsväg under Persmilen. Den bristande grundträningen skulle dock senare ge sig till känna genom ett magplask på Göteborgsvarvet (bröt efter 9 km och joggade i mål) samt ett Stockholm marathon i juni som jag bara är stolt över i och med att jag kämpade mig i mål. I och för sig under förutsättningar som troligtvis går till historien med regn, 5 plusgrader och styv kuling. Så det var ju en positiv upplevelse på det skruvade sättet.

Efter Stockholm förvärrades min fot igen och under hela juni och större delen av juli kunde jag bara jogga i smygfart. Lyckades i alla fall bli bra igen till äventyret i Swiss Alpine Marathon i slutet av juli. Det loppet är en historia i sig (som jag skrivit om tidigare) men kortfattat kan man säga att det var kul, kanske inte direkt haha-kul, men om man gillar att må dåligt var det perfekt. Rekommenderar det starkt till likasinnade.

Resten av året orkar jag inte riktigt skriva om. Det var ett misslyckande i Berlin, både fysiskt och psykiskt och jag umgicks med planer på att aldrig ta ett löpsteg mer i hela mitt liv. Det gick dock över och med några veckors träning lyckades jag i november i Bromölla få till åtminstone årets bästa maratid 2:40:50.

Det är egentligen inte nu förrän tävlingssäsongen är över som jag lyckats få tillbaka nån riktig motivation för löpningen. December har blivit mängdmässigt den klart bästa träningsmånaden i år med nära 500 km löpta. Om jag ska analysera detta tror jag det är så att jag i och med den bristande grundträningen förra vintern fått stressa träningen för mycket, fått försöka skynda mig att komma i form till fokusloppen. Med idel misslyckanden som resultat. Men det positiva med ett dåligt år är att man förhoppningsvis blir hungrig. Så jag kan ganska ärligt säga att den här absurda driften jag har att springa snabbare är starkare än på länge. Den är helt meningslös för nåt annat än sin egen tillfredsställelse men så länge man har koll på det och gör det man gör av rätt orsaker så accepterar jag den meningslösheten och låter mig själv hållas med min hobby.

Vis av erfarenhet från det gångna året avstår jag från att sätta siffror på några mål under nästkommande år. Jag hoppas att jag kan bli bättre. Och jag tror att jag kan bli bättre. Om inte annat så ska jag i alla fall försöka bli riktigt trött.