Sen sist

Två veckors blogguppehåll. Men här kommer lite rapport om vad som hänt sen sist. Vecka 24 körde jag mycket kvalitativ träning men det blev inte så mycket volym. Knappt 8 mil. Men ett testpass på Skatåsmilen som tog 36:00 på torsdagen visade ett ok formbesked inför tävling på lördagen. Mitt pers på Skatåsmilen är 35:15 och det är gjort på tävling när man alltid har lite extra att ge. På lördagen var det tävling i Lerum: Lerum Vildmark som gick för första gången. Efter att jagats hela vägen av klubbkompisen Olle lyckades jag vinna på 1:11:48 på den 18 km långa banan som bestod mestadels av tekniska småstigar.

Olle ses som en skugga bakom mig. Foto: lerumvildmark.se

Bra arrangemang och rolig bana. Men jag fick verkligen slita, men det var väl därför jag var där. Olyckligtvis lyckades jag slita upp plantarfasciiten som jag ådrog mig i vintras. Skippade därför långpass på söndagen och körde backpass istället: 20 x brudarebacken (300 meter med 42 höjdmeter).

Hela vecka 25 har jag sen känt av foten men kunnat springa nästan smärtfritt (har mer ont när jag går). Jag har undvikit fartpass eftersom jag tror att det var för mycket av det som drog upp skadan. Jag har testat lite olika skor under veckan för att se om några speciella känns bättre. Testade att springa i mina fivefingers för första gången på länge i fredags och jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt bra i foten. Sprang i och för sig riktigt lugnt. Efter att ha vilat igår var det idag dags att försöka sig på ett långpass. Jag och Simon (som ska med till Swiss Alpine) hade planerat att "bestiga" Västergötlands högsta berg, Galtåsen utanför Ulricehamn. Via en kompis till honom hade vi planerat en tur runt Ulricehamn som förutom Galtåsen innehöll en traversering av Fotåsen som är berget (eller snarare kullen) som slalombackarna i Ulricehamn ligger på.

Ulricehamn hälsade oss (inte oväntat med tanke på dess närhet till den ökända regnstaden Borås) med en störtskur direkt när vi hade parkerat i centrum. Det avtog dock och större delen av turen blev faktiskt regnfri. Vi följde först Åsundenleden och därefter Galtåsleden som bland annat gick genom en kohage där vi fick fösa en hjord med kossor i en knapp kilometer för att komma fram.

Simon med en bunt kossor.

När leden sen gick genom ett helt igenväxt parti var jag nära att ge upp men vi tog oss igenom det och till slut fram till Galtåsens topp 361 möh. Topp är väl i och för sig att överdriva men det fanns en skylt där för att märka platsen, utan den hade vi nog aldrig förstått att vi var uppe på Västergötlands högsta punkt. Inte Alperna direkt.

36 km blev hela turen. Ungefär 600 höjdmeter. Foten kändes lite hela tiden men blev inte sämre i alla fall. Veckan slutade på lite över 9 mil vilket är mindre än planerat men jag är glad att jag kan springa i alla fall.