Säsongsvilan till ända

Då har två veckor gått. Min längsta period av självvald löpvila sen jag började springa regelbundet för åtta år sedan. Ett par gånger har jag inte kunnat springa under några veckor på grund av skador men aldrig så här. Ny upplevelse. Är jag pigg nu? Nja. Känns väl ungefär som vanligt. Är jag sugen på att komma igång igen? Jo, både jag och nej. Höstvädret i Göteborg är ju inte det härligaste för träning oftast. Har jag kommit på vilken nivå jag vill hålla träningen på och varför jag tränar? Nej. Har jag kommit på några nya mål? Nja. Kalmar Ironman var tydligen full sedan länge. Så där försvann den grejen. (Ganska skönt faktiskt, tror att triathlonträning skulle göra mig till en obehaglig och perfektionistisk träningsmaniker.)

Antagligen blir det löpning som vanligt. Men jag tror att jag åter ska satsa på det där med att springa mycket utan klocka. Inte alltid men ofta. Och så vill jag komma igång igen med transportjoggen. Den har flera fördelar. 1. Tidseffektiv. 2. Man får en rutin som gör att man inte behöver tänka så mycket på om, när och hur man ska träna. 3. Jag tror att min kropp svarar bra på att träna lite lättare två gånger per dag jämfört med en gång hårdare/längre.

Det där med vilken nivå jag ska träna och tävla på i framtiden har jag funderat rätt mycket på. Det som begränsar mig är det förutom träning som jag måste göra och det jag förutom det jag måste göra vill göra. Jag vill göra andra saker på fritiden än att träna. Och jag vill inte ha dåligt samvete när jag gör dessa. Samtidigt gillar jag att hålla mig på en nivå en bra bit över medelmotionärens. Och inte nog med det, jag vill bli bättre. Sub 2:30 på maran lockar fortfarande, även om jag ännu inte hänger ut den och säger att jag ska göra det redan nästa år. Det får bli när det blir. Det jag främst lärde mig från Berlinmaran för två veckor sedan är att jag ska ta löpningen, och speciellt tiderna på lite mindre allvar. Fast ändå tävla på fullt allvar för annars blir det inget roligt.