Mitt nya liv

Ett lopp som man misslyckas med, och som dessutom var ett stort säsongsmål, som man misslyckats med, gör att man i bästa fall funderar lite på vad man håller på med och vad man gör rätt och fel. Både i livet och i löpningen. Men för mig hänger de två ihop. Det har blivit en så stor del av mitt liv och min identitet det här med löpningen att jag har accepterat att de två hänger ihop. Men jag har mina svackor. Mina tvivel. Hela det här året har varit lite utav en svacka. Från och till. Förra året minns jag det som att allt löpte friktionsfritt. Personbästa på alla sträckor. I år har jag haft en liten skada i foten som på nåt sett haft sin mentala motsvarighet i huvudet. Inte så att allt har gått dåligt. Inte minst loppet i Schweiz i somras tar jag med mig som ett positivt minne. Men jag hade inte ens där någon super-feeling nån gång under loppet. Även där, mitt under loppet minns jag att jag funderade flera gånger varför jag gör det här, och om det är värt det. Lite lätt ointresserad sprang jag 8 mil. Och när jag gick i mål var jag så klart glad men det fanns också nån slags tomhet i det. Som att jag satsat för mycket av mig själv i det.

Två veckors säsongsvila ger tankarna ytterligare utrymme att gro i sin egen takt. Jag har kommit på två saker: 1. Löpning är bra för mig. 2. Jag har lätt för att bli tvångsmässig. Så för att maximera mitt välmående måste jag balansera dessa två axiom. Min lösning blir som i våras att sluta använda klocka när jag tränar. Jag har nu förutom detta tagit ett ytterligare steg. Jag har slutat föra träningsdagbok. Både klockan och dagboken var viktiga motivationsfaktorer för mig tidigare. Men de har allt mer kommit att bli en press. Många känner nog igen sig i att de inte är nöjda om de inte springer så eller så många kilometer per vecka. För mig har skamgränsen sista två åren varit 100 km. Ibland har jag nästan fått mig själv att tro att veckan var bortkastad om jag bara sprang 94 km. Men det var den ju inte.

Så hur har mitt nya liv gått hittills? Jo, nu är jag sen två veckor tillbaka i träning. Jag har sprungit nästan varje dag fram och tillbaka till jobbet. Det är ungefär 8 km per väg. Ibland går det trögt och ibland känns det riktigt snabbt. Hur snabbt vet jag ju självklart inte. Igår löpte jag intervaller. Det kändes snabbt och ganska lätt. Men hur snabbt det gick vet jag ju inte. Vilket känns skönt. Hade jag haft klocka hade jag antingen blivit nöjd eller onöjd. Nu är jag bara nöjd. Idag har jag vilat. Vilket kändes skönt. Imorgon ska jag springa till jobbet. Vilket känns kul. Om två veckor ska jag antagligen springa Bromölla Marathon. Där kommer jag nog ha klocka, och sikta på att springa under 2:40, så att jag kvalar in till SM även nästa år.