Som nämnts i föregående inlägg drog jag upp min plantarfasciit efter Lerum Vildmark för två veckor sedan. Efter långpasset förra söndagen verkade det dock vara ok och på måndagen kändes det så bra att jag vågade springa på riktigt hårt på hemvägen från jobbet. Detta fick jag dock sota för på tisdagen när jag knappt kunde gå. Det kändes riktigt surt. Fick vila tisdag och onsdag men på torsdagen testade jag lite lätt jogging igen. Körde i Fivefingers då jag tyckte föregående vecka att detta var det som var skonsammast för foten. 6 km lugnt var helt ok. På fredagen kunde jag springa 17 km, dock riktigt lugnt - typ 5:30/km - utan problem. I ett infall av hybris funderade jag då rent av att sticka till Trollhättan på lördagen för att springa ett 6-timmarslopp där. Som tur nog var så sansade jag mig och körde istället 26 km lugnt terrängpass, kände av foten lite grann hela vägen men det verkade inte bli så mycket sämre av löpning, förutom att jag kanske spände mig lite så att jag började få känningar på utsidan av knät även. Igår söndag körde jag 19 km på morgonen, varav ca 7 km barfota på gräs, och just detta att springa barfota visade sig återigen vara riktigt bra för foten, helt plötsligt känns inte skadan alls och det känns betydligt bättre efter passet. Så bra att jag drog till med 12 km till, nu i Fivefingers, på kvällen.
96 km blev det totalt på veckan trots skadebekymmer och nu hoppas jag att det är på rät väg med den här skadan så att jag ska kunna genomföra Swiss Alpine om fyra veckor. Bara jag inte förivrar mig och försöker mig på någon hårdträning så ska det nog gå bra. Bara lugn träning men gärna mycket av det de närmaste veckorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar