Hälsa

Jag tänkte skriva angående den pågående diskussionen om hälsa och motion och det som till och med kallats hälsofascism. Även om det är svårt att höja sig över sin egen tid får man väl hålla med om att hälsa är på modet och kanske löpning i synnerhet. Christopher MacDougalls Born to run är nånstans i mitten av detta som ett tidens tecken. Jag tror att människor ofta söker sanningar och det ger oss tillfredsställelse att läsa om lyckliga indianer som bara springer hela dagarna. Jag läste boken och den var bra skriven men jag känner hur det tar emot lite för mig när nånting presenteras som alltför bra. Dessa indianer drabbas tydligen aldrig av cancer och är heller aldrig otrogna. Jag tänker direkt på nåt som Leonard Cohen sa, nåt i stil med "man lurar sig om man tror att det finns en väg ur den här jämmerdalen". Det fastnar mer hos mig. Jag tenderar över huvud taget att reagera mot sökande efter lycka. För jag är helt ärligt inte säker på att lyckliga människor är lyckliga.

Så: Jag måste ju erkänna att jag springer rätt mycket, mer än de flesta. Så då är jag väl på nåt sätt del av den här trenden. Men jag identifierar mig väldigt lite med någon hälsorörelse. Dels av den enkla anledningen att jag inte springer för att förbättra min hälsa. Ofta liknar jag nog mer en tjackpundare i mitt förhållande till vad jag gör. Andra gånger är det mer av tvångsmässig karaktär. Är jag hälsosam?

Men det är också intressant att försöka definiera begreppet hälsa. Spontant tänker jag att det betyder att man totalt sett mår bra. Både fysiskt och psykiskt. (Även om det från mitt synsätt är en konstruktion att försöka separera de två begreppen - man har väl en kropp, eller snarare man är en kropp, man är inte jag och min kropp, inte själ och kropp eller psyke och kropp.) Men skitsamma, mår man bra har man hälsa eller? Jag har sprungit regelbundet i ca 8 år. Innan det gjorde jag andra grejer. Mår jag bättre som löpare? Kanske, men det är svårt att veta eftersom mitt liv innehåller mycket annat som förändrats under denna tid. Jag mår inte jättetydligt bättre. Ibland är jag alltför trött av för mycket träning så jag inte orkar göra något annat. Ibland har ja svårt att sova för att jag tränat för mycket. Ibland mår jag dåligt för att jag inte har fått ihop den träningsdos som jag hade velat.

Men, så klart, marginaleffekten är väl avtagande. Man sänker nog inte sina blodfetter ytterligare bortom 3-4 träningspass per vecka. Och jag springer inte för att må bra så jag vet inte hur representativ jag är i debatten. Men spontant håller jag mer med de som kritiserar träningshetsen och hälsohetsen än hälsohetsarna. Jag vet inte ens om jag vill uppmana andra att börja med löpning. Det är svettigt, långtråkigt och jävligt, ibland för varmt, oftast för kallt. Men nåt ska man väl fylla sin tid med i väntan på döden och för mig passar det ändå ganska bra. Men jag är öppen för alternativ. Jag överger det här direkt om jag får ett bättre alternativ.

Men jag tror att det är en trend bland andra trender, tippar på att Göteborgsvarvet kanske har ett par år till att växa innan det kommer krympa och nästa trend tar över. Det blir intressant att se vad det kan bli. Kanske dart blir högsta mode, lite lagom mycket tävling, samtidigt lite samkväm och några öl.

Jag kanske har en alltför negativ inställning. Kanske är detta jättebra och snart kommer hela världen gå till gymmet innan jobbet, äta nötter till lunch och sen springa runt i skogen hela kvällen innan dom lagar en fantastisk middag som dom tar kort på och lägger ut på Instagram. Eller kommer folk till och med bli så lyckliga och belåtna att dom tappar behovet av att ta kort på sin mat.

Jag avslutar i en positiv ton. Snön har kommit till Göteborg där det annars nästan bara regnar. Jag har en barnslig dragning till snö och har därför sprungit tre gånger per dag både igår och idag. Nu har jag precis ätit makaroner till middag. Carpe diem!