Vägrar inse att jag är skadad. Joggade 8 km till jobbet i morse, gjorde lite ont hela tiden och blev lite värre hela tiden, 4:52-snitt. Sen var jag nästan återställd tills det var dags att bege sig hemåt, tänkte först bara jogga jättesakta de 2 kilometerna raka vägen hem. Startade i typ 6 min-fart och det kändes helt ok med lite annorlunda löpstil så jag fortsatte och ökade till ~5 min-fart och då började det kännas lite. Sen vägrade jag stanna. Så det blev 11 km i 5:24-snitt och betydligt ömmare nu än innan.
Så jag är lite dum i huvudet, men det kanske bara är att acceptera. Om jag var den löparen jag skulle vilja vara skulle jag ha tålamod att jogga 2 km i 6 min-fart och sen nöja mig för dagen. En dags träning gör ingen marathonlöpare, det är kontinuiteten över tid som gör det. En kontinuitet som jag nu riskerar genom att springa på smärta. I min förvridna uppfattning om sakernas tillstånd tror jag att kroppen förfaller totalt av några dagars vila eller rehabträning. Jag vill ha mina 12 mil i veckan om så benpiporna ska sticka ut.
Så det är dags att vara smart och coola ner sig.
Tror nog inte du är långt från den ende löparen som tänker samma saker om att vila... Tvärtom, att våga vila kan vara den svåraste konsten. Det är alltid lättare att träna än att låta bli... Nu är jag förmodligen inte ett dugg bättre än dig i det avseendet om situationen skulle uppstå. Men 1-2 dagar off kanske skulle göra mkt gott? Lätt att skriva svårt att göra dock... =)
SvaraRaderaRon Hill missade aldrig en träningsdag, trots två stycken benbrott! Kan du komma över hans böcker, så köp dem direkt!
SvaraRaderaDet finns folk som joggat sig igenom stressfrakturer. Jogga kan man nästan alltid göra...
SvaraRaderaVem det nu än var som joggade sig igenom en stressfraktur, har nog haft den på ett helt annat ställe än på benet! En stressfraktur på underbenet gör det i princip omöjligt att ta ett riktigt steg. Är det något man definitivt inte skall göra så är det att jogga när man har en stressfraktur, det kan sluta i kroniska problem.
SvaraRaderaTill Anonym 14:21: Nej, det var benet, du tror väl inte jag ljuger?:
SvaraRaderahttp://www.letsrun.com/forum/flat_read.php?board=1&id=2725982&thread=2722327
Det är alla sägner om att "det ska göra ont", folk som tränat i åratal och aldrig haft en vilodag, kontinuitet är nycklen osv. osv. som gör att man INTE tänker klokt och är i VERKLIGENHETEN genom att lyssna på sin kropp.
SvaraRaderaINnan jag började med löpning var jag mycket bättre på att lyssna på min kropp. I gymvärlden vilar man. Vilan är helig för att bygga muskler. När jag tävlade i fitness var jag aldrig skadad för att jag tränade och vilade rätt.
SEn när jag kom in i löparvärlden började "hjärntvätten". Allt skitsnack om att skador ska man springa sig igenom osv. Vad ledde det till? Jo skador så klart!
INte konstigt att man hetsas till att springa trots smärta för att man tänker på dessa sägner. Nojor om att formen faller av några dgr vila. Hade man vågat vila några dgr i BÖRJAN av en småskada hade man kanske sluppit en segdragen skada istället.
Våga lyssna på kroppen! Den ljuger ALDRIG!
Maria Andersson