Isabellah och lite filosofi

2:23:41 i Dubai Marathon i morse. Nytt svenskt rekord. Isabellah har nu på ett år, i tre steg, via 2:26 och 2:25 hyvlat av 7 minuter på Lena Gavelins tidigare svenska rekord på marathon. Loppet sprangs tydligen i år 20 km åt ena hållet på en 6-filig helt platt motorväg, och sen 20 km tillbaka. Kanske inte så stimulerande men förutsättningar för snabba tider. Bara sex svenska herrar sprang marathon snabbare förra året. 2:23:41 är 3:24/km. Noteras kan att Isabellahs pers på 10 000 bana bara är 3 sekunder bättre än mitt, 33:32, vilket är 3:21/km. Nu tror jag inte att hon på långa vägar har maxat i ett 10 000-lopp, bland annat har hon gjort minuten bättre tid i ett 10 kilometers landsvägslopp. Men ändå: 32:24 på 10 km, även om jag tror att hon i den form hon är idag även kan kapa lite till på det, så måste man nog säga att hon är en extrem marathonspecialist. Vilket ytterligare tydliggörs av det faktum att hennes halvmarapers är 1:10:02. Maratiden är alltså halvmaratiden x 2 plus 3,5 minuter. För duktiga marathonlöpare brukar man annars räkna att halvmaratiden x 2 plus 6-7 minuter är ett riktigt bra marathonresultat. (Vilket för övrigt stämmer väldigt bra in på mina 1:15:30 och 2:37:45.) Men Isabellah klår denna formel och bara mal på som en Duracellkanin. Snittar man på en träningsmängd uppåt 25 mil per vecka som Isabellah gör är detta kanske inte så konstigt. Man blir bra på det man tränar. Om jag ska applicera detta på min egen träning och mina resultat på tävling blir jag självklart mindre besviken på mina 4:21 på 1500 häromsistens. Undrar vad Isabellah gör på 1500? Kanske skulle jag inte vara så långt efter.

Som ni märker är Isabellah min idol för tillfället. Sådan träningsvilja och träningsglädje. Undrar hur hon tänker när hon är ute och plöjer mil efter mil. Själv kan jag, även om jag oftast njuter av att springa, rätt ofta ändå bli less på det. Jaha, nu är jag tydligen ute och springer igen - kan jag tänka. Det finns en viss tristess i det. Och tvångsmässighet. Det erkänner jag gärna.

Så varför fortsätter jag? Jag kan inte undvika att filosofera lite om sånt här. Man skulle kunna säga att jag gör det för att bli bättre. Eller för att nå vissa mål. Den och den sträckan på den och den tiden. Komma med på topp 25-listan i Sverige. Men allt det där är ändå inget värt i sig. Jag tror inte att den som är bäst på något egentligen är lyckligare än den som är hundrade bäst på samma sak eller den som nyss börjat. Alla vill framåt, bli bättre, rikare och lyckligare. Det finns försök på råttor där man opererat in en elektrod i hjärnan på ett ställe som heter Nucleus Accumbens som är centralt i deras (och vårat) belöningssystem. Elektroden är sen kopplad till en pedal som råttorna själva kan trycka på. (För tillfället lämnar jag därhän huruvida detta är etiskt försvarbart eller inte.) När råttorna efter ett tag inser att dom mår bra när dom trycker på pedalen slutar dom ganska snabbt att intressera sig för nånting annat, t ex mat eller sex.

Det är kanske ganska cyniskt men till syvende och sist verkar allt handla om Nucleus Accumbens. Om att man går dit man mår bra. Är råttorna olyckligare när dom kan självadministrera sin lycka via pedalen istället för att söka den i mat och sex och vad nu annat som kanske en råtta mår bra av. Experimentet berör samma filosofiska problem som "lyckomaskinen". Tänk dig att det fanns en maskin som du kunde gå in och lägga dig i för resten av livet. Denna maskin skulle maximera din lycka. Första invändningen brukar vara av typen: "Ja, men man mår inte bra av att vara lycklig hela tiden, man måste få kämpa lite också, gå igenom kriser etc." Men tänk då att du i lyckomaskinen får gå igenom precis lagom mycket kris och få kämpa alldeles lagom mycket för att bli så lycklig som är maximalt möjligt. Det är svårt att argumentera emot ett beslut att då gå in i maskinen. Exemplet tycker jag kan tolkas på två nivåer: Dels kan det ses som sedelärande: Något man säger till någon som för tillfället är olycklig för att dom liksom ska bli avskräckta av att vara lyckliga hela tiden, se mening i sin tillvaro och njuta av "verkligheten" (vad nu det är). Men även detta "att njuta av verkligheten" är väl en form av lycka som säkert har ett biologiskt korrelat i Nucleus Accumbens. Och detta leder till den andra tolkningen av exemplet - den kanske cyniska men ändå högst relevanta frågeställningen om vi kanske inte är mer än biologiska varelser som söker stimuli för våra biologiska belöningssystem oavsett om dessa stimuli urspringer ur kärlek, mat, sex, filosofi eller löpning.

Visst finns det nog olika former av njutning. Men jag undrar om inte skillnaden mer består i grad och längd än kategori. Att det kanske inte finns dålig och bra njutning. Är inte en bättre njutning helt enkelt en njutning som är starkare och håller i längre. Och att man helt enkelt får söka efter det stimuli som individuellt starkast stimulerar ens Accumbens. Sen kan ju också vissa vägar till njutning leda in i en återvändsgränd som omöjliggör fortsatt njutning. T ex en heroinist som förstör sin ekonomi för att få tag på sitt stimuli och sen på grund av detta får stora svårigheter att i fortsättningen få tag på sitt stimuli - sitt heroin. Då kan man ju lite provokativt hävda att det inte är heroinberoendet i sig som är problemet utan att det är så dyrt med heroin. Är verkligen heroinets rus en dålig njutning - en dålig lycka. Jag har aldrig tagit heroin själv men har hört från de som gjort att dom under ruset mått riktigt, riktigt bra. Och om det till syvende o sist bara är Nucleus Accumbens det handlar om, om det bara handlar om lycka och olycka, är det då etiskt försvarbart att göra medicinska försök på djur. Fast ovanstående försök kanske i själva verket ökade lyckan hos råttorna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop detta. Men tanken från början var lite att ifrågasätta resonemanget kring vad lycka är. Jag tänker ibland att anledningen till att vi gärna vill tro att vissa typer av lycka är mer värda än andra bottnar i vår ångest kring medvetenheten vi har - kanske till skillnad från råttorna - att vår existens är ändlig och i det stora hela betydelselös. Detta väcker direkt en oro hos oss. För vi vill inte dö. Det är en drivkraft som är genetiskt stark p g a dess stora evolutionära betydelse. De som genom historien haft störst drivkraft att överleva (och ha sex) har spridit sina gener vidare och skapat nya individer med ångestbenägenhet. Det paradoxala i detta är att i ett samhälle som det moderna där vi dagligen utsätts för situationer som våra gener säger till oss att akta oss för, hela tiden träffar vi nya människor och grupper av människor som vi förväntas interagera med trots att det evolutionärt sett varit fördelaktigt att vara lite på sin vakt mot människor man inte känner, i ett sådant samhälle ligger vår ångestbenägenhet oss i fatet och människor med lägre ångestbenägenhet klarar sig bättre. Så människan vantrivs i kulturen, var det nån som sa, var det Freud? Men vi söker hela tiden lindring av denna ångest genom att stimulera våra Nucleus Accumbens med mat, sex eller löpning. Och vi försöker lura vår existentiella ångest genom att tro att stora fina mål som att skriva en bok eller bli bäst i stan på att springa marathon har ett värde i sig när dess värde egentligen kanske bara ligger i att det fyller ut tiden vi har mellan födelse och död, att distrahera våra tankar från vår rädsla inför vår oundvikliga död. Vi blir inte odödliga bara för att någon kommer ihåg just oss lite längre än alla andra. Sartre är död och inte fan bryr han sig om att folk nu läser hans böcker. Han är ju död och mitt ateistiska antagande är att de döda är helt döda och inte upplever saker. Så även Sartre, när han levde, satt och tryckte på sin pedal för att stimulera sitt belöningssystem, när han skrev sina böcker.

Tillbaks till ämnet, om det är någon som orkat läsa så här långt, så börjar jag känna mig lite förkyld, så det kanske inte blir någon löpning imorgon (eller idag för nu var det visst över midnatt).