2010 i siffror

Först kommer statistiken

Januari      435 km
Februari    446 km
Mars         467 km
April          464 km
Maj           177 km
Juni            330 km
Juli             431 km
Augusti      477 km
September 386 km
Oktober     493 km
November  473 km
December  487 km

2010          5066 km

422 km/månad
97 km/vecka
14 km/dag

Årets bästa löpupplevelse 
Givetvis Berlin marathon. Att jag lyckades göra det som jag nog trodde att jag skulle klara men ändå tvekade hårt på så sent som kvällen innan. Men, som mitt resesällskap Niklas sa till mig då: det är bara att låta kroppen göra det den är tränad för. Och det gick ju. När jag anmälde mig till loppet i januari skrev jag halvt på skoj förväntad tid till 2:38:00, detta kändes då som nära nog omöjligt. 2:37:45 blev det. Att det gick så pass lätt som det gjorde har i efterhand förstorats i mitt minne till att jag nu nog tror att det gick lättare än det faktiskt gjorde. Det var ändå lite mer än att bara ställa ut skorna. Ett marathonlopp är långt och modet hinner både stiga och falla flera gånger under loppet. Den bit av loppet jag minns bäst är känslan av försiktig insikt att detta kan nog fan gå vägen vid dryga 30 km när jag jagat ikapp en klunga som låg och körde i 3:40 fart. Detta kändes oerhört coolt för mig, att jag efter 2 timmars löpning i 3:45-fart kunde öka till 3:40/km. Då tyckte jag nästan att jag var bland de bästa löparna i hela världen. Hahaha. Den positiva överraskningen i det hela har lämnat mig med hybrisen att jag nu nästan på allvar tror att jag ska springa sub 2:30 om drygt tre månader.

Årets sämsta löpupplevelse
Två veckor efter ovanstående händelse kom det som jag nog får kalla årets sämsta löpupplevelse. Upp som en sol och ner som en pannkaka, högmod går före fall osv. Genomklappningen på Göteborg marathons halvmarathonsträcka var inte total fysiskt utan kändes mer som att den mentala kraften att trycka på när det börjar ta emot, helt hade dränerats ur mig i Berlin två veckor tidigare. Jag var nöjd och ganska säker på att jag skulle kapa ett par minuter på halvmaraperset. Men jag lärde mig att en fullsatsning på ett marathonlopp kräver mer återhämtning än två veckor och även om kroppen känns hyfsat pigg på träning så är ändå ett halvmarathonlopp något som man ska ha lite respekt för. Ödmjukhet är kanske lite bra. Eller så hade jag bara en dålig dag.


Årets frustration
Att jag springer till mig en exakt likadan stressfraktur på vänsterfoten som jag hade sommaren innan på högerfoten. Fyra veckor i maj/juni utan löpning går givetvis inte utan jag sticker ut och haltlöper tills det gör för ont. Smart Mattias! Det var väl inte allt för förödande för det läkte ändå på normal tid, efter 6 veckor var jag helt obesvärad av skadan. Men det är inget jag skulle rekommendera andra. Men för att fortsätta med talesätten så är det inget ont som inte för nåt gott med sig. De första passen när jag kom igång igen var nog bland de bästa träningspassen jag nånsin haft. Ren njutning i löpform. Totalt ointresserad av tider och distanser bara totalt uppskattade jag att jag hade en kropp som fungerade och var frisk och kunde för mig framåt löpandes. Så man samlar ett jäkla mentalt sug när man är skadad.

Årets grej
Är något som jag faktiskt började så smått med redan 2009. Barfotalöpning. Denna företeelse har ju rört upp en del diskussioner i löparsverige under det gångna året. Lite som LCHF-kost så ställer många sig antingen helt för eller helt emot. Jag är nånstans mittemellan. Jag drar nytta av skor på samma sätt som jag drar nytta av kläder. Stenålderstänkandet blir lite lätt maniskt hos en del ibland. Men skominimalismen är ju självklart en reaktion på skoproducenternas, under de senaste årtiondenas ökande, låtsasvetenskapliga förklaringar till varför du behöver massa olika funktioner och system och NASA-utvecklade material i dina skor. Samtidigt som det inte finns en enda riktig studie som visar att det är bättre med dessa superskor än vilka skor som helst eller till och med inga skor. Barfotalöpning har förändrat mitt steg och gjort det mjukare och effektivare och gjort att jag kan träna mer utan att bli lika sliten. Min förhoppning inför framtiden är att det hela ska sansa sig i någon slags syntes där fler ska våga prova på att löpa en del av sin träning barfota och där skoproducenterna ska inse att deras marknad inte är hotad, folk kommer fortsätta använda skor, är jag säker på, inte minst för att folk gillar att köpa saker, men att dom fattar att less - ofta - is more.

Så nu har ett nytt år börjat, även om det bara är en rent kalendarisk konstruktion och världen i det mesta är likadan som igår. Men det ger tillfälle till sammanfattning som jag nu gjort. Hur framtiden blir och hur länge den varar kan man aldrig veta. Osäkerheten ökar ju längre fram man planerar. If you want to make God laugh, tell him your plans, var det väl Woody Allen som sa. Hur som helst så tycker jag fortfarande det är kul med löpning (oftast i alla fall) och jag skulle tro att jag fortsätter med det ett tag till. Årets första pass blev 11 halkiga kilometer runt Scandinavium, Ullevi och Redbergsplatsen. Inget speciellt roligt pass. Lite tung i huvudet efter gårdagen. Men man kan inte ha roligt jämnt.