Det är inte så att jag tror att det finns en mening med allt som händer. Jag tror i princip att skit regnar från himlen och det bara är att hoppas att inte bli träffad. Men man kan ändå passa på att lära sig av de situationer man hamnar i. Så därför försöker jag se min situation från den ljusa sidan. Alla bra historier måste ha lite motstånd, en svacka som hjälten (jag) hamnar i och sen tar sig ur.
Så jag är skadad. Det positiva är att det inte är lika allvarligt som sist med stressfrakturen. Och jag kan faktiskt belasta benet utan smärta i nåt som nästan liknar löpning. Så i dag blev det 3 km 5-minutersfart till jobbet. Detta var lite för snabbt för att det skulle vara helt smärtfritt. Hemvägen tog jag det lugnare: 3 km i 6-minutersfart. En fart som är så frustrerande långsam att det bygger ett enormt löpsug. Men helt smärtfritt i alla fall första 2 kilometerna, sen tendens till smärta. Jag går även på med Diklofenak både i tablettform och lokalt med gel. Imorgon blir det också en runda där jag lovar mig själv att bara springa så lugnt och så kort att det inte gör ont alls.
Precis som vid förra skadetillfället kommer jag, när jag tvingas drastiskt ner i träningsmängd och intensitet, till insikt att jag gillar löpning väldigt mycket. Men det finns också något vilsamt i att inte behöva fundera om jag ändå inte borde träna lite till. Skadan håller mig gisslan men befriar mig också från lite utav prestationsångesten. Men jag ser samtidigt 10 april komma emot mig med en skrämmande fart.
Så jag börjar om från början. Ökar sakta, sakta. Och försöker vara tacksam för varje steg jag kan ta. Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar