måndag 31 januari 2011
Januari
Januari var på väg att bli en rekordmånad mängdmässigt. På väg mot att bli första månaden över 500 km, men jag snavade på målsnöret i och med den lilla skadan jag jag ådrog mig i början av förra veckan. Så det slutade på 458 km. Det positiva är att det idag kändes betydligt förbättrat. Sprang ett varv på åttan i mina nya "tofflor" som jag beskrev i förra inlägget. Gillar dem fortfarande skarpt. Tassade iväg nerför isgatan som var på gångvägen från mig och ner till åttan. När jag väl kom ner var det bra fäste då det är ganska välgrusat så jag fick ett infall att dra på rejält en bit. Och - foten höll. Saktade ner efter ett par hundra meter och körde sen ungefär så resten av varvet, växlade riktigt lugn jogg med sprintar på 100-200 meter. Riktigt skönt att springa snabbt efter en vecka helt utan fart. Och lätt gick det också, riktig kenyan-studs i benen. Så jag verkar nästan ha inducerat lite av en formtopp i och med den påtvingade vilan. Lite kändes det men det var ändå stabilt. Skönt. Kanske rent av blir intervallträning imorgon. Så förhoppningsvis är jag back on track nu.
söndag 30 januari 2011
Veckosummering skadevecka plus nya skor
54 km blev det under veckan, två vilodagar - första två på året. Ingen fart eller kvalitet. Det mesta löpt i 5-6-min-fart. Idag testade jag ändå att löpa lite mer i normal fart. 9 km i 4:35-fart. Gick smärtfritt första 2-3 km. Sen lite smärta men känns som den är på gränsen av vad som är acceptabelt. Smärtan accelererar aldrig till helt omöjlig att löpa på så jag tror inte jag var jättekorkad som ändå fortsatte 9 km. Testade på rundan idag en ny sko som jag kom över för 300 spänn på nån slags hälsomässa i Nordstan igår. Kameleont heter den och är typ som en mockasin med ca 1,5 cm mjuk gummisula med jämn tjocklek hela sulan. Lite som en FiveFinger fast utan tåfacken och med lite tjockare sula. Helt ostabil och hjälper inte foten det minsta mer än som skydd mot grus, stenar och kyla. Helt i min smak. Det första omdömet är lovande. Vill dock vänta med att ge ett definitivt omdöme tills jag sprungit några fler pass med dem eftersom nyhetens behag ofta överskuggar mycket. Tror den kan funka för dem som tycker att helt barfota eller FiveFingers är lite väl extremt men som ändå vill testa lite mera minimalistiska skodon. Ganska fula är dom i och för sig.
Nästa vecka hoppas jag komma igång lite mer men har inga förhoppningar om normal mängd än. Hoppas fortfarande kunna springa 3000 m på DM på lördag. Men vi får se hur det blir med det.
För övrigt kan jag notera att det går bättre att löpa (med avseende på smärtan) med tunnare skor, FiveFingers eller de ovan, än med vanliga.
Nästa vecka hoppas jag komma igång lite mer men har inga förhoppningar om normal mängd än. Hoppas fortfarande kunna springa 3000 m på DM på lördag. Men vi får se hur det blir med det.
För övrigt kan jag notera att det går bättre att löpa (med avseende på smärtan) med tunnare skor, FiveFingers eller de ovan, än med vanliga.
lördag 29 januari 2011
Rapport från en joggingrunda
Jogging var det verkligen. Inte löpning. Höll vad jag lovade igår och körde inte snabbare än det gick utan smärta. Inte längre heller. 6,2 km. 5:58/km. Testade lite olika skor först och valet föll på FiveFingers Speed. Första 2 km helt smärtfritt, sen tendens till smärta men som höll sig på samma nivå resterande 4 km.
Försiktig förhoppning
Foten känns bra för första gången på morgonen idag. Tog ändå en diklofenak och lite voltarengel och väntar nu nån timme för att testa en försiktig liten löptur. Spännande. Återkommer självklart med rapport.
fredag 28 januari 2011
Börjar om från början
Det är inte så att jag tror att det finns en mening med allt som händer. Jag tror i princip att skit regnar från himlen och det bara är att hoppas att inte bli träffad. Men man kan ändå passa på att lära sig av de situationer man hamnar i. Så därför försöker jag se min situation från den ljusa sidan. Alla bra historier måste ha lite motstånd, en svacka som hjälten (jag) hamnar i och sen tar sig ur.
Så jag är skadad. Det positiva är att det inte är lika allvarligt som sist med stressfrakturen. Och jag kan faktiskt belasta benet utan smärta i nåt som nästan liknar löpning. Så i dag blev det 3 km 5-minutersfart till jobbet. Detta var lite för snabbt för att det skulle vara helt smärtfritt. Hemvägen tog jag det lugnare: 3 km i 6-minutersfart. En fart som är så frustrerande långsam att det bygger ett enormt löpsug. Men helt smärtfritt i alla fall första 2 kilometerna, sen tendens till smärta. Jag går även på med Diklofenak både i tablettform och lokalt med gel. Imorgon blir det också en runda där jag lovar mig själv att bara springa så lugnt och så kort att det inte gör ont alls.
Precis som vid förra skadetillfället kommer jag, när jag tvingas drastiskt ner i träningsmängd och intensitet, till insikt att jag gillar löpning väldigt mycket. Men det finns också något vilsamt i att inte behöva fundera om jag ändå inte borde träna lite till. Skadan håller mig gisslan men befriar mig också från lite utav prestationsångesten. Men jag ser samtidigt 10 april komma emot mig med en skrämmande fart.
Så jag börjar om från början. Ökar sakta, sakta. Och försöker vara tacksam för varje steg jag kan ta. Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.
Så jag är skadad. Det positiva är att det inte är lika allvarligt som sist med stressfrakturen. Och jag kan faktiskt belasta benet utan smärta i nåt som nästan liknar löpning. Så i dag blev det 3 km 5-minutersfart till jobbet. Detta var lite för snabbt för att det skulle vara helt smärtfritt. Hemvägen tog jag det lugnare: 3 km i 6-minutersfart. En fart som är så frustrerande långsam att det bygger ett enormt löpsug. Men helt smärtfritt i alla fall första 2 kilometerna, sen tendens till smärta. Jag går även på med Diklofenak både i tablettform och lokalt med gel. Imorgon blir det också en runda där jag lovar mig själv att bara springa så lugnt och så kort att det inte gör ont alls.
Precis som vid förra skadetillfället kommer jag, när jag tvingas drastiskt ner i träningsmängd och intensitet, till insikt att jag gillar löpning väldigt mycket. Men det finns också något vilsamt i att inte behöva fundera om jag ändå inte borde träna lite till. Skadan håller mig gisslan men befriar mig också från lite utav prestationsångesten. Men jag ser samtidigt 10 april komma emot mig med en skrämmande fart.
Så jag börjar om från början. Ökar sakta, sakta. Och försöker vara tacksam för varje steg jag kan ta. Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.
onsdag 26 januari 2011
Vägrar vila
Vägrar inse att jag är skadad. Joggade 8 km till jobbet i morse, gjorde lite ont hela tiden och blev lite värre hela tiden, 4:52-snitt. Sen var jag nästan återställd tills det var dags att bege sig hemåt, tänkte först bara jogga jättesakta de 2 kilometerna raka vägen hem. Startade i typ 6 min-fart och det kändes helt ok med lite annorlunda löpstil så jag fortsatte och ökade till ~5 min-fart och då började det kännas lite. Sen vägrade jag stanna. Så det blev 11 km i 5:24-snitt och betydligt ömmare nu än innan.
Så jag är lite dum i huvudet, men det kanske bara är att acceptera. Om jag var den löparen jag skulle vilja vara skulle jag ha tålamod att jogga 2 km i 6 min-fart och sen nöja mig för dagen. En dags träning gör ingen marathonlöpare, det är kontinuiteten över tid som gör det. En kontinuitet som jag nu riskerar genom att springa på smärta. I min förvridna uppfattning om sakernas tillstånd tror jag att kroppen förfaller totalt av några dagars vila eller rehabträning. Jag vill ha mina 12 mil i veckan om så benpiporna ska sticka ut.
Så det är dags att vara smart och coola ner sig.
Så jag är lite dum i huvudet, men det kanske bara är att acceptera. Om jag var den löparen jag skulle vilja vara skulle jag ha tålamod att jogga 2 km i 6 min-fart och sen nöja mig för dagen. En dags träning gör ingen marathonlöpare, det är kontinuiteten över tid som gör det. En kontinuitet som jag nu riskerar genom att springa på smärta. I min förvridna uppfattning om sakernas tillstånd tror jag att kroppen förfaller totalt av några dagars vila eller rehabträning. Jag vill ha mina 12 mil i veckan om så benpiporna ska sticka ut.
Så det är dags att vara smart och coola ner sig.
tisdag 25 januari 2011
Skadad
Det har gått oroväckande bra med träningen sista tiden. Egentligen ända sen juni i fjol när jag kom tillbaka efter stressfrakturen. Men extra bra under vintern när jag halkat runt i snitt nästan 12 mil/vecka utan att trilla eller bli förkyld eller bli skadad på annat sätt. Så det är väl en liten kosmisk utjämningsskada jag drabbats av nu. Det är troligtvis inget allvarligt och jag skulle nog kunna ge mig ut och jogga en bit redan ikväll utan allt för stor smärta. Men jag tar det säkra före det osäkra och vilar idag. Men det ska medges att det inte var ett lätt beslut att ta.
Smärtan sitter på insidan av vänster underben/fotled, bakom knölen som finns där, "mediala malleolen" som det heter på fikonspråk. Jag gissar att det är senan till Tibialis posterior-muskeln (som löper där) som är överansträngd. Orsaken gissar jag vara att jag för några dagar sedan börjat använda ett par Nike Lunaracer som jag kom över för 400 spänn på Sylvesterloppet. Lunaracer har som många skor en lite kilformad sula, somd dels är tjockare i hälen men också "medialt" - alltså mot insidan av foten till. Intuitivt kanske man kan tänka att detta borde minska belastningen på Tibialis posterior, som supinerar foten och därmed håller emot den passiva pronationsrörelse som blir när man, som de flesta, sätter i ytterkanten av foten först, då sulan hjälper till att motverka pronationen. Men så har inte resultatet i detta fallet blivit. Min teori är att muskeln och senan har fått jobba för lite, alternativt på ett ovant (onaturligt?) sätt. Detta ger mig självfallet vatten på min kvarn i mitt hävdande att pronation är en naturlig rörelse som ej ska motverkas. Och att skor ska vara så lite skor som möjligt, det funkar i alla fall bäst för mig. Så nu blir det tillbaks till Inov-8 ett tag. Men först en hel kvälls vila efter 28 träningsdagar i följd.
Smärtan sitter på insidan av vänster underben/fotled, bakom knölen som finns där, "mediala malleolen" som det heter på fikonspråk. Jag gissar att det är senan till Tibialis posterior-muskeln (som löper där) som är överansträngd. Orsaken gissar jag vara att jag för några dagar sedan börjat använda ett par Nike Lunaracer som jag kom över för 400 spänn på Sylvesterloppet. Lunaracer har som många skor en lite kilformad sula, somd dels är tjockare i hälen men också "medialt" - alltså mot insidan av foten till. Intuitivt kanske man kan tänka att detta borde minska belastningen på Tibialis posterior, som supinerar foten och därmed håller emot den passiva pronationsrörelse som blir när man, som de flesta, sätter i ytterkanten av foten först, då sulan hjälper till att motverka pronationen. Men så har inte resultatet i detta fallet blivit. Min teori är att muskeln och senan har fått jobba för lite, alternativt på ett ovant (onaturligt?) sätt. Detta ger mig självfallet vatten på min kvarn i mitt hävdande att pronation är en naturlig rörelse som ej ska motverkas. Och att skor ska vara så lite skor som möjligt, det funkar i alla fall bäst för mig. Så nu blir det tillbaks till Inov-8 ett tag. Men först en hel kvälls vila efter 28 träningsdagar i följd.
söndag 23 januari 2011
Sammanfattning av vecka 3
Lite lätt ont i halsen idag och sjukdomskänsla i kroppen så jag avstod långpass men testade ändå kroppen på ett lugnt varv runt åttan idag. Lite skönt att röra på sig, så det var inte bara tvångsmässigt för att fortsätta sviten utan vilodagar, som nu är uppe i 27 dagar i sträck, men det var inte speciellt pigga steg som tog mig runt. Schablonmässigt säger man väl annars att halsont är ett absolut nej för träning. Jag vet inte hur mycket vetenskap som egentligen ligger bakom denna kategorisering, har hört att de virus som drabbar halsen ska ha större benägenhet att också sätta sig på hjärtmuskeln än de som bara sätter sig i näsan, men det är som sagt mycket man säger från medicinskt håll som är mer "beprövad erfarenhet" än vetenskap, och exakt vad detta "beprövad erfaranhet" är finns liksom inte definierat. Tanken är väl att man kortvarigt trycker ner immunförsvaret när man anstränger sig och därmed öppnar för en spridning av en befintlig infektion. Men sen är ju frågan hur mycket man sänker immunförsvaret med 40 minuters lugn jogg. Så min praxis är att göra det som kroppen vill göra, och kroppen verkade ändå tycka att det var ok med en liten joggingtur idag men var inte sugen på ett långpass.
Jag fick ändå ihop en klart godkänd träningsvecka både mängd- och kvalitetsmässigt. 128 km totalt, varav 43 km löptes i en hastighet snabbare än 4 min/km. 12 pass totalt, fram och tillbaka till jobbet varje dag, på morgonen dock bara mellan 3 och 5 km, men det är en utökning jämfört med förra veckan. Hemvägen har det blivit lite längre, mellan 8 och 28 km. 28 km blev det i tisdags i ett kombinerat lång- och intervallpass. Jag har också kommit igång med att köra en del marafart vilket känns värdefullt. Jag känner mig ganska bekväm på den här träningsmängden nu, för ett år sedan hade en sån här vecka inneburit betydligt större påfrestning och antagligen krävt en lugnare vecka som återhämtning, men förutom förkylningskänslan så känner jag mig inte speciellt trött i kroppen. Hoppas att jag med dagens relativa vila motat Olle i grind vad gäller förkylningen och kan fortsätta träningen som vanligt nästa vecka.
Jag fick ändå ihop en klart godkänd träningsvecka både mängd- och kvalitetsmässigt. 128 km totalt, varav 43 km löptes i en hastighet snabbare än 4 min/km. 12 pass totalt, fram och tillbaka till jobbet varje dag, på morgonen dock bara mellan 3 och 5 km, men det är en utökning jämfört med förra veckan. Hemvägen har det blivit lite längre, mellan 8 och 28 km. 28 km blev det i tisdags i ett kombinerat lång- och intervallpass. Jag har också kommit igång med att köra en del marafart vilket känns värdefullt. Jag känner mig ganska bekväm på den här träningsmängden nu, för ett år sedan hade en sån här vecka inneburit betydligt större påfrestning och antagligen krävt en lugnare vecka som återhämtning, men förutom förkylningskänslan så känner jag mig inte speciellt trött i kroppen. Hoppas att jag med dagens relativa vila motat Olle i grind vad gäller förkylningen och kan fortsätta träningen som vanligt nästa vecka.
Utbyrundan
Ska se om det funkar att länka så här. Bra tips på en platt 10 km-runda i östra Göteborg, nästan exakt 10 km, ca 9,9 enligt min Garmin.
Untitled by mattiasmattias at Garmin Connect - Details
Untitled by mattiasmattias at Garmin Connect - Details
lördag 22 januari 2011
Marafartspass 3
Ännu mer imponerad av Isabellah efter dagens pass som var tänkt att gå i marafart. Hennes marafart är som jag nämnde sist 3:24/km. Min planerade är 3:33 eller strax där under. Planerade idag att springa 12 km marafart tillsammans med Joakim. Planen reviderades till 10 km istället då Joakim hade sprungit ända hemifrån och sen skulle samma väg tillbaka och jag på uppvärmningen inte kände mig i toppform. Jag har en bra 10 kilometersrunda nere runt Sävenäs, Utby och Gamlestaden. Den är i princip helt platt och de delar av den som jag sprang i torsdags hade relativt bra underlag. Av någon anledning har jag inte sprungit den de senaste åren men rekordet är från 2007 och lyder 37:15 om jag minns rätt. Efter 6 km uppvärmning för mig och ca 10 för Joakim startade vi och hittade ganska snabbt rätt i tempo, 3:30 kändes ganska behagligt första 5-6 km. Sen släppte Joakim lite och även för mig började det gå tyngre men jag lyckades hålla farten hela varvet utan att behöva använda pannbenet allt för mycket. 35:04 blev det och rekord i alla fall. Men att detta är min planerade marafart, eller strax där under känns lite komiskt just nu. Så jag väntar på lite utav ett mirakel. Tänker att jag nog på en bra dag med perfekt underlag (släppte ändå lite i steget på vissa delar idag) kan hålla denna farten i 15 km. Men om jag ska våga gå ut i den farten på maran så vill jag ha klarat av åtminstone 25 km på träning.
Så strategin nu blir liksom den var inför Berlin att träna mycket i denna fart och successivt förlänga passen. Grovt planerat vill jag ha klarat 15 km inom ett par veckor, sen 20 km innan slutet av februari, 25 i början av mars och kanske också 30 senast tre veckor innan 10:e april. I övrigt hoppas jag att det räcker att ligga kvar på en snittvolym av ca 12 mil/vecka med några toppveckor på 14-15 mil.
Känner fortfarande lätta förkylningstendenser så jag får se hur det blir med långpass imorgon.
Så strategin nu blir liksom den var inför Berlin att träna mycket i denna fart och successivt förlänga passen. Grovt planerat vill jag ha klarat 15 km inom ett par veckor, sen 20 km innan slutet av februari, 25 i början av mars och kanske också 30 senast tre veckor innan 10:e april. I övrigt hoppas jag att det räcker att ligga kvar på en snittvolym av ca 12 mil/vecka med några toppveckor på 14-15 mil.
Känner fortfarande lätta förkylningstendenser så jag får se hur det blir med långpass imorgon.
Isabellah och lite filosofi
2:23:41 i Dubai Marathon i morse. Nytt svenskt rekord. Isabellah har nu på ett år, i tre steg, via 2:26 och 2:25 hyvlat av 7 minuter på Lena Gavelins tidigare svenska rekord på marathon. Loppet sprangs tydligen i år 20 km åt ena hållet på en 6-filig helt platt motorväg, och sen 20 km tillbaka. Kanske inte så stimulerande men förutsättningar för snabba tider. Bara sex svenska herrar sprang marathon snabbare förra året. 2:23:41 är 3:24/km. Noteras kan att Isabellahs pers på 10 000 bana bara är 3 sekunder bättre än mitt, 33:32, vilket är 3:21/km. Nu tror jag inte att hon på långa vägar har maxat i ett 10 000-lopp, bland annat har hon gjort minuten bättre tid i ett 10 kilometers landsvägslopp. Men ändå: 32:24 på 10 km, även om jag tror att hon i den form hon är idag även kan kapa lite till på det, så måste man nog säga att hon är en extrem marathonspecialist. Vilket ytterligare tydliggörs av det faktum att hennes halvmarapers är 1:10:02. Maratiden är alltså halvmaratiden x 2 plus 3,5 minuter. För duktiga marathonlöpare brukar man annars räkna att halvmaratiden x 2 plus 6-7 minuter är ett riktigt bra marathonresultat. (Vilket för övrigt stämmer väldigt bra in på mina 1:15:30 och 2:37:45.) Men Isabellah klår denna formel och bara mal på som en Duracellkanin. Snittar man på en träningsmängd uppåt 25 mil per vecka som Isabellah gör är detta kanske inte så konstigt. Man blir bra på det man tränar. Om jag ska applicera detta på min egen träning och mina resultat på tävling blir jag självklart mindre besviken på mina 4:21 på 1500 häromsistens. Undrar vad Isabellah gör på 1500? Kanske skulle jag inte vara så långt efter.
Som ni märker är Isabellah min idol för tillfället. Sådan träningsvilja och träningsglädje. Undrar hur hon tänker när hon är ute och plöjer mil efter mil. Själv kan jag, även om jag oftast njuter av att springa, rätt ofta ändå bli less på det. Jaha, nu är jag tydligen ute och springer igen - kan jag tänka. Det finns en viss tristess i det. Och tvångsmässighet. Det erkänner jag gärna.
Så varför fortsätter jag? Jag kan inte undvika att filosofera lite om sånt här. Man skulle kunna säga att jag gör det för att bli bättre. Eller för att nå vissa mål. Den och den sträckan på den och den tiden. Komma med på topp 25-listan i Sverige. Men allt det där är ändå inget värt i sig. Jag tror inte att den som är bäst på något egentligen är lyckligare än den som är hundrade bäst på samma sak eller den som nyss börjat. Alla vill framåt, bli bättre, rikare och lyckligare. Det finns försök på råttor där man opererat in en elektrod i hjärnan på ett ställe som heter Nucleus Accumbens som är centralt i deras (och vårat) belöningssystem. Elektroden är sen kopplad till en pedal som råttorna själva kan trycka på. (För tillfället lämnar jag därhän huruvida detta är etiskt försvarbart eller inte.) När råttorna efter ett tag inser att dom mår bra när dom trycker på pedalen slutar dom ganska snabbt att intressera sig för nånting annat, t ex mat eller sex.
Det är kanske ganska cyniskt men till syvende och sist verkar allt handla om Nucleus Accumbens. Om att man går dit man mår bra. Är råttorna olyckligare när dom kan självadministrera sin lycka via pedalen istället för att söka den i mat och sex och vad nu annat som kanske en råtta mår bra av. Experimentet berör samma filosofiska problem som "lyckomaskinen". Tänk dig att det fanns en maskin som du kunde gå in och lägga dig i för resten av livet. Denna maskin skulle maximera din lycka. Första invändningen brukar vara av typen: "Ja, men man mår inte bra av att vara lycklig hela tiden, man måste få kämpa lite också, gå igenom kriser etc." Men tänk då att du i lyckomaskinen får gå igenom precis lagom mycket kris och få kämpa alldeles lagom mycket för att bli så lycklig som är maximalt möjligt. Det är svårt att argumentera emot ett beslut att då gå in i maskinen. Exemplet tycker jag kan tolkas på två nivåer: Dels kan det ses som sedelärande: Något man säger till någon som för tillfället är olycklig för att dom liksom ska bli avskräckta av att vara lyckliga hela tiden, se mening i sin tillvaro och njuta av "verkligheten" (vad nu det är). Men även detta "att njuta av verkligheten" är väl en form av lycka som säkert har ett biologiskt korrelat i Nucleus Accumbens. Och detta leder till den andra tolkningen av exemplet - den kanske cyniska men ändå högst relevanta frågeställningen om vi kanske inte är mer än biologiska varelser som söker stimuli för våra biologiska belöningssystem oavsett om dessa stimuli urspringer ur kärlek, mat, sex, filosofi eller löpning.
Visst finns det nog olika former av njutning. Men jag undrar om inte skillnaden mer består i grad och längd än kategori. Att det kanske inte finns dålig och bra njutning. Är inte en bättre njutning helt enkelt en njutning som är starkare och håller i längre. Och att man helt enkelt får söka efter det stimuli som individuellt starkast stimulerar ens Accumbens. Sen kan ju också vissa vägar till njutning leda in i en återvändsgränd som omöjliggör fortsatt njutning. T ex en heroinist som förstör sin ekonomi för att få tag på sitt stimuli och sen på grund av detta får stora svårigheter att i fortsättningen få tag på sitt stimuli - sitt heroin. Då kan man ju lite provokativt hävda att det inte är heroinberoendet i sig som är problemet utan att det är så dyrt med heroin. Är verkligen heroinets rus en dålig njutning - en dålig lycka. Jag har aldrig tagit heroin själv men har hört från de som gjort att dom under ruset mått riktigt, riktigt bra. Och om det till syvende o sist bara är Nucleus Accumbens det handlar om, om det bara handlar om lycka och olycka, är det då etiskt försvarbart att göra medicinska försök på djur. Fast ovanstående försök kanske i själva verket ökade lyckan hos råttorna.
Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop detta. Men tanken från början var lite att ifrågasätta resonemanget kring vad lycka är. Jag tänker ibland att anledningen till att vi gärna vill tro att vissa typer av lycka är mer värda än andra bottnar i vår ångest kring medvetenheten vi har - kanske till skillnad från råttorna - att vår existens är ändlig och i det stora hela betydelselös. Detta väcker direkt en oro hos oss. För vi vill inte dö. Det är en drivkraft som är genetiskt stark p g a dess stora evolutionära betydelse. De som genom historien haft störst drivkraft att överleva (och ha sex) har spridit sina gener vidare och skapat nya individer med ångestbenägenhet. Det paradoxala i detta är att i ett samhälle som det moderna där vi dagligen utsätts för situationer som våra gener säger till oss att akta oss för, hela tiden träffar vi nya människor och grupper av människor som vi förväntas interagera med trots att det evolutionärt sett varit fördelaktigt att vara lite på sin vakt mot människor man inte känner, i ett sådant samhälle ligger vår ångestbenägenhet oss i fatet och människor med lägre ångestbenägenhet klarar sig bättre. Så människan vantrivs i kulturen, var det nån som sa, var det Freud? Men vi söker hela tiden lindring av denna ångest genom att stimulera våra Nucleus Accumbens med mat, sex eller löpning. Och vi försöker lura vår existentiella ångest genom att tro att stora fina mål som att skriva en bok eller bli bäst i stan på att springa marathon har ett värde i sig när dess värde egentligen kanske bara ligger i att det fyller ut tiden vi har mellan födelse och död, att distrahera våra tankar från vår rädsla inför vår oundvikliga död. Vi blir inte odödliga bara för att någon kommer ihåg just oss lite längre än alla andra. Sartre är död och inte fan bryr han sig om att folk nu läser hans böcker. Han är ju död och mitt ateistiska antagande är att de döda är helt döda och inte upplever saker. Så även Sartre, när han levde, satt och tryckte på sin pedal för att stimulera sitt belöningssystem, när han skrev sina böcker.
Tillbaks till ämnet, om det är någon som orkat läsa så här långt, så börjar jag känna mig lite förkyld, så det kanske inte blir någon löpning imorgon (eller idag för nu var det visst över midnatt).
Som ni märker är Isabellah min idol för tillfället. Sådan träningsvilja och träningsglädje. Undrar hur hon tänker när hon är ute och plöjer mil efter mil. Själv kan jag, även om jag oftast njuter av att springa, rätt ofta ändå bli less på det. Jaha, nu är jag tydligen ute och springer igen - kan jag tänka. Det finns en viss tristess i det. Och tvångsmässighet. Det erkänner jag gärna.
Så varför fortsätter jag? Jag kan inte undvika att filosofera lite om sånt här. Man skulle kunna säga att jag gör det för att bli bättre. Eller för att nå vissa mål. Den och den sträckan på den och den tiden. Komma med på topp 25-listan i Sverige. Men allt det där är ändå inget värt i sig. Jag tror inte att den som är bäst på något egentligen är lyckligare än den som är hundrade bäst på samma sak eller den som nyss börjat. Alla vill framåt, bli bättre, rikare och lyckligare. Det finns försök på råttor där man opererat in en elektrod i hjärnan på ett ställe som heter Nucleus Accumbens som är centralt i deras (och vårat) belöningssystem. Elektroden är sen kopplad till en pedal som råttorna själva kan trycka på. (För tillfället lämnar jag därhän huruvida detta är etiskt försvarbart eller inte.) När råttorna efter ett tag inser att dom mår bra när dom trycker på pedalen slutar dom ganska snabbt att intressera sig för nånting annat, t ex mat eller sex.
Det är kanske ganska cyniskt men till syvende och sist verkar allt handla om Nucleus Accumbens. Om att man går dit man mår bra. Är råttorna olyckligare när dom kan självadministrera sin lycka via pedalen istället för att söka den i mat och sex och vad nu annat som kanske en råtta mår bra av. Experimentet berör samma filosofiska problem som "lyckomaskinen". Tänk dig att det fanns en maskin som du kunde gå in och lägga dig i för resten av livet. Denna maskin skulle maximera din lycka. Första invändningen brukar vara av typen: "Ja, men man mår inte bra av att vara lycklig hela tiden, man måste få kämpa lite också, gå igenom kriser etc." Men tänk då att du i lyckomaskinen får gå igenom precis lagom mycket kris och få kämpa alldeles lagom mycket för att bli så lycklig som är maximalt möjligt. Det är svårt att argumentera emot ett beslut att då gå in i maskinen. Exemplet tycker jag kan tolkas på två nivåer: Dels kan det ses som sedelärande: Något man säger till någon som för tillfället är olycklig för att dom liksom ska bli avskräckta av att vara lyckliga hela tiden, se mening i sin tillvaro och njuta av "verkligheten" (vad nu det är). Men även detta "att njuta av verkligheten" är väl en form av lycka som säkert har ett biologiskt korrelat i Nucleus Accumbens. Och detta leder till den andra tolkningen av exemplet - den kanske cyniska men ändå högst relevanta frågeställningen om vi kanske inte är mer än biologiska varelser som söker stimuli för våra biologiska belöningssystem oavsett om dessa stimuli urspringer ur kärlek, mat, sex, filosofi eller löpning.
Visst finns det nog olika former av njutning. Men jag undrar om inte skillnaden mer består i grad och längd än kategori. Att det kanske inte finns dålig och bra njutning. Är inte en bättre njutning helt enkelt en njutning som är starkare och håller i längre. Och att man helt enkelt får söka efter det stimuli som individuellt starkast stimulerar ens Accumbens. Sen kan ju också vissa vägar till njutning leda in i en återvändsgränd som omöjliggör fortsatt njutning. T ex en heroinist som förstör sin ekonomi för att få tag på sitt stimuli och sen på grund av detta får stora svårigheter att i fortsättningen få tag på sitt stimuli - sitt heroin. Då kan man ju lite provokativt hävda att det inte är heroinberoendet i sig som är problemet utan att det är så dyrt med heroin. Är verkligen heroinets rus en dålig njutning - en dålig lycka. Jag har aldrig tagit heroin själv men har hört från de som gjort att dom under ruset mått riktigt, riktigt bra. Och om det till syvende o sist bara är Nucleus Accumbens det handlar om, om det bara handlar om lycka och olycka, är det då etiskt försvarbart att göra medicinska försök på djur. Fast ovanstående försök kanske i själva verket ökade lyckan hos råttorna.
Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop detta. Men tanken från början var lite att ifrågasätta resonemanget kring vad lycka är. Jag tänker ibland att anledningen till att vi gärna vill tro att vissa typer av lycka är mer värda än andra bottnar i vår ångest kring medvetenheten vi har - kanske till skillnad från råttorna - att vår existens är ändlig och i det stora hela betydelselös. Detta väcker direkt en oro hos oss. För vi vill inte dö. Det är en drivkraft som är genetiskt stark p g a dess stora evolutionära betydelse. De som genom historien haft störst drivkraft att överleva (och ha sex) har spridit sina gener vidare och skapat nya individer med ångestbenägenhet. Det paradoxala i detta är att i ett samhälle som det moderna där vi dagligen utsätts för situationer som våra gener säger till oss att akta oss för, hela tiden träffar vi nya människor och grupper av människor som vi förväntas interagera med trots att det evolutionärt sett varit fördelaktigt att vara lite på sin vakt mot människor man inte känner, i ett sådant samhälle ligger vår ångestbenägenhet oss i fatet och människor med lägre ångestbenägenhet klarar sig bättre. Så människan vantrivs i kulturen, var det nån som sa, var det Freud? Men vi söker hela tiden lindring av denna ångest genom att stimulera våra Nucleus Accumbens med mat, sex eller löpning. Och vi försöker lura vår existentiella ångest genom att tro att stora fina mål som att skriva en bok eller bli bäst i stan på att springa marathon har ett värde i sig när dess värde egentligen kanske bara ligger i att det fyller ut tiden vi har mellan födelse och död, att distrahera våra tankar från vår rädsla inför vår oundvikliga död. Vi blir inte odödliga bara för att någon kommer ihåg just oss lite längre än alla andra. Sartre är död och inte fan bryr han sig om att folk nu läser hans böcker. Han är ju död och mitt ateistiska antagande är att de döda är helt döda och inte upplever saker. Så även Sartre, när han levde, satt och tryckte på sin pedal för att stimulera sitt belöningssystem, när han skrev sina böcker.
Tillbaks till ämnet, om det är någon som orkat läsa så här långt, så börjar jag känna mig lite förkyld, så det kanske inte blir någon löpning imorgon (eller idag för nu var det visst över midnatt).
torsdag 20 januari 2011
4+14 km
Betydligt piggare ben idag, 4 km till jobbet, sista 3 i 3:45-fart. På hemvägen blev det en extrasväng bortåt Partille, över motorvägen till Utby och tillbaka genom Gamlestaden och Munkebäck, nästan 14 km varav 11 gick i ca 3:45-fart. Bra fart med ryggsäck, fast den var ganska lätt, bara en extra jacka i plus mobil och plånbok och nycklar typ. Bra underlag till 90% men det stör rytmen när man hela tiden måste trippa över partier med snö och is. Men bättre nu än för en vecka sen. Hämtade upp dottern som varit på playdate, och fick sen bära henne hem 2 km på axlarna. Bra träning det också. Nu blir det energi-refill resten av dagen. Börjat bra med pasta och quornköttfärssås och fortsätter nu med en Frukt & Mandel-mjölkchoklad, "gubbgodis" kallade nån det, fattar inte vad dom menar.
onsdag 19 januari 2011
Typ vilodag
32 km inklusive 7 km riktigt intensivt igår kändes i kroppen idag. Och det är väl bra på sätt och vis. Betyder att kroppen fått sig en rejäl släng av sleven och nu måste anpassa sig. Den är min slav och har inget val. 4 km morgonjogg till jobbet var segt, segt och gick i ca 5:10-fart. Hemjoggen blev via ett trekvarts varv på åttan, som var ok för distanslöpning, fortfarande isig till stora delar, men faktiskt nästan till hälften barmark. Fanns dock ingen kraft i benen till att utnyttja detta för några hastigheter högre än ca 4:45-tempo. 9 km blev det totalt på hemvägen. Så 12 km idag vilket får räknas som relativ vilodag. Någon riktig vilodag har jag nu inte haft på 23 dagar.
Det där med fartträning är en utmaning just nu. Vill få till lite mer än de ynka 16 km det blev förra veckan. Och jag har inte möjlighet att ta mig bort till Friidrottens hus mer denna vecka. Skulle vilja få in lite marafart både imorgon och på lördag. Inne i stan är det relativt isfritt men inte optimalt p g a all trafik. Nån som har ett bra tips på en längre sträcka isfri cykelbana i östra delarna av Göteborg?
Det där med fartträning är en utmaning just nu. Vill få till lite mer än de ynka 16 km det blev förra veckan. Och jag har inte möjlighet att ta mig bort till Friidrottens hus mer denna vecka. Skulle vilja få in lite marafart både imorgon och på lördag. Inne i stan är det relativt isfritt men inte optimalt p g a all trafik. Nån som har ett bra tips på en längre sträcka isfri cykelbana i östra delarna av Göteborg?
tisdag 18 januari 2011
Träningsmanisk tisdag igen
Även om det smält bort lite ute nu så inbjuder det inte riktigt till fartträning. Så det fick bli Friidrottens hus även denna tisdag. 4 km jogg till jobbet i morse. 10 km jogg i 4:45-fart direkt från jobbet till Friidrottens hus. En läsk för att inte bonka på intervallerna. Kollade på Sander på Ragnar som körde 2x10x400 i 3000-fart. Joggade 2 km barfota med Svante medan vi väntade på Joakim. Planen för dagen hade sen jag fått äran att rita upp: en nedåtgående stege på alla tävlingsdistanser från 3000 ner till 200 meter. Alltså: 3000, ~3 min vila, 1500, ~2 min vila, 1000, ~1 min vila, 800, ~1 min vila, 400, ~1 min vila och slutligen 200.
Jag satsade medvetet på 3000 för att det skulle hinta om vad jag möjligtvis kan göra på tävling på denna distans. Började med spik på fötterna. 3000 gick utan större besvär på 9:34 (vilket är pers på 3000, gamla perset var i och för sig en passering under mitt perslopp på 5000, ca 9:45) med kilometrarna på 3:12, 3:10, 3:12. Sen drygt tre minuters vila och jogg bort till 1500-starten, 1500 på 4:43 (3:09/km) magen började protestera lite dom sista varven, så det fick bli en snabbis in på toa och sen fortsatte jag barfota resten av passet: 1000 på 3:09, 800 på 2:27 (3:04/km), 400 på 67 och 200 på 29 sekunder. 6900 meter totalt. Noterar alltså att jag springer obetydligt snabbare på 1500, 1000 och 800 än på 3000. Visserligen satsade jag på 3000 men jag tänker ändå att det säger en del om min profil som löpare. Sen åt jag en banan och joggade hem 9 km i 5:10-fart. 32 km totalt idag.
Jag satsade medvetet på 3000 för att det skulle hinta om vad jag möjligtvis kan göra på tävling på denna distans. Började med spik på fötterna. 3000 gick utan större besvär på 9:34 (vilket är pers på 3000, gamla perset var i och för sig en passering under mitt perslopp på 5000, ca 9:45) med kilometrarna på 3:12, 3:10, 3:12. Sen drygt tre minuters vila och jogg bort till 1500-starten, 1500 på 4:43 (3:09/km) magen började protestera lite dom sista varven, så det fick bli en snabbis in på toa och sen fortsatte jag barfota resten av passet: 1000 på 3:09, 800 på 2:27 (3:04/km), 400 på 67 och 200 på 29 sekunder. 6900 meter totalt. Noterar alltså att jag springer obetydligt snabbare på 1500, 1000 och 800 än på 3000. Visserligen satsade jag på 3000 men jag tänker ändå att det säger en del om min profil som löpare. Sen åt jag en banan och joggade hem 9 km i 5:10-fart. 32 km totalt idag.
måndag 17 januari 2011
Barmark halleluja!
Yr.no säger minusgrader igen redan i övermorgon men har vi lite tur kanske morgondagens plusgrader skrämmer iväg ytterligare en betydande del av skridskobanan som täckt stora delar av Göteborg med omnejd sista tiden. Det var en ovan känsla imorse att trampa 50 meter grus på en liten bit av åttan vid Härlanda tjärn där plusgraderna faktiskt lyckats få bort hela islagret. Utökade morgonjoggen idag till ca 5 km med en bit genom Sävedalen på väg till Östra sjukhuset. Även här var det bitvis isfritt och den angenäma känslan av att det faktiskt bet när jag tryckte ifrån gjorde att jag inte kunde hindra mig från att dra på i sub 4-fart trots den arla tidpunkten.
Hemjogg 3 km för att lämna ryggan och sen ut direkt igen på en sväng genom stan och rusningstrafikens avgaser. Men denna härliga känsla av barmark under fötterna stora delar från Munkebäcks torg förbi Redbergsplatsen, Ullevi, Korsvägen och bort halvvägs mot Mölndal gjorde att bilterroristernas avgaser inte störde mig. Låg stora delar i marafart. Gårdagens tävlingspremiär för säsongen gjorde att jag skärpt upp motivationen att inte bara vara ute och röra på mig länge utan att faktiskt träna i den hastighet jag senare ska tävla. 16 km totalt blev det på kvällen, varav ca 10 gick i området 3:20-3:50/km. Fartkänslan blir större i mörker och i stan, tycker jag. När man kan överraska nån stackars gående och susa förbi tätt intill. Stealth-löpning.
Hemjogg 3 km för att lämna ryggan och sen ut direkt igen på en sväng genom stan och rusningstrafikens avgaser. Men denna härliga känsla av barmark under fötterna stora delar från Munkebäcks torg förbi Redbergsplatsen, Ullevi, Korsvägen och bort halvvägs mot Mölndal gjorde att bilterroristernas avgaser inte störde mig. Låg stora delar i marafart. Gårdagens tävlingspremiär för säsongen gjorde att jag skärpt upp motivationen att inte bara vara ute och röra på mig länge utan att faktiskt träna i den hastighet jag senare ska tävla. 16 km totalt blev det på kvällen, varav ca 10 gick i området 3:20-3:50/km. Fartkänslan blir större i mörker och i stan, tycker jag. När man kan överraska nån stackars gående och susa förbi tätt intill. Stealth-löpning.
söndag 16 januari 2011
4:21.03 och sammanfattning av vecka 2
Det var tufft men över innan jag hann fundera över det. Jag hamnade i andraspår hela första varvet och drog sen på rätt hårt ett halvt varv för att få en bra placering och slippa springa för långt. Så jag kom upp på tredjeplats, men den spurten tog en hel del på krafterna och jag kände mig ganska färdig redan efter 400 meter. Höll sen den platsen tills en trio gick om mig med ett par varv kvar. Blev således sexa av åtta deltagare, 15 sekunder efter segrande Mathias Borg från Ullevi FK. Hela resultatlistan finns här. 6 sekunder över målet på 4:15. Inget kanonlopp men det kanske är dags att sänka målsättningarna lite. Enligt MacMillan är det likvärdigt med 9:18 på 3000 meter som jag springer om 3 veckor. Så målsättningen på sub 9:00 måste jag nog justera lite, även om jag tror att jag blir bättre med distansen. Under 9:15 så är jag nöjd. Känns lite nedslående att MacMillan också tycker att 16:14 är en likvärdig prestation på 5000 meter. Jag gjorde ju 16:16 i somras. Att jag inte skulle ha förbättrat mig med mer än 2 sekunder på denna distans på ett halvårs oavbruten träning på för mig hög nivå både kvantitetsmässigt och kvalitetsmässigt känns ju spontant inte bra. Fast detta kanske snarare stärker min misstanke om att 1500 dels inte är den distans jag tränar för och dels att detta var första tävlingen för säsongen och att formen inte är på topp än. Och det ska den ju inte vara förrän om 12 veckor. Så det finns en del ursäkter som gör att jag ännu inte ger upp målsättningen om sub 2:30 på maran i Rotterdam. Det ska ju inte vara för lätt heller. Summan är ändå att jag känner mig peppad inför att träna både mer och hårdare under kommande 10-veckorsperioden innan 2 veckors nedtrappning mot maran börjar.
Veckan då? Jo, den blev helt ok mängdmässigt 106 km. Ett intervallpass, en snabbdistans och en tävling tycker jag kvalar in som tillräckligt även kvalitetsmässigt även om det inte blev mer än totalt 16 km kvalitet. Att mängden blev lite mindre än vad jag siktar på per vecka nu, berodde helt på att det idag blev 1500 meter istället för långpass. Endast ca 4 km idag med upp och nedjogg. Jag har också medvetet tagit det lite lugnt fredag och lördag för att vara utvilad till dagens lopp. Så det var inte arbetsveckan som förstörde träningen, måndag till fredag sprang jag 88 km. I antal pass är det nog rekord denna vecka. Om jag räknar mina morgonjoggar på 2 km till jobbet blev det 12 pass. Fast 2 km jogg är faktiskt inte att betrakta som ett träningspass. Men förhoppningen är att jag ska utöka längden på dessa. Känns ändå bra att ha startat som rutin att springa 2 ggr per dag på vardagarna. Idag var även 20:e dagen i rad utan vilodag.
Ps. Sist så lovade jag att sluta springa om jag inte lyckades med 4:15. Men jag bara skojade. Klart jag ska fortsätta. Ds.
Veckan då? Jo, den blev helt ok mängdmässigt 106 km. Ett intervallpass, en snabbdistans och en tävling tycker jag kvalar in som tillräckligt även kvalitetsmässigt även om det inte blev mer än totalt 16 km kvalitet. Att mängden blev lite mindre än vad jag siktar på per vecka nu, berodde helt på att det idag blev 1500 meter istället för långpass. Endast ca 4 km idag med upp och nedjogg. Jag har också medvetet tagit det lite lugnt fredag och lördag för att vara utvilad till dagens lopp. Så det var inte arbetsveckan som förstörde träningen, måndag till fredag sprang jag 88 km. I antal pass är det nog rekord denna vecka. Om jag räknar mina morgonjoggar på 2 km till jobbet blev det 12 pass. Fast 2 km jogg är faktiskt inte att betrakta som ett träningspass. Men förhoppningen är att jag ska utöka längden på dessa. Känns ändå bra att ha startat som rutin att springa 2 ggr per dag på vardagarna. Idag var även 20:e dagen i rad utan vilodag.
Ps. Sist så lovade jag att sluta springa om jag inte lyckades med 4:15. Men jag bara skojade. Klart jag ska fortsätta. Ds.
lördag 15 januari 2011
1500 meter
Imorgon är det alltså 1500 meter som gäller. Premiär på distansen men egentligen bara ett litet gästspel på medeldistans. Det närmast liknande jag sprungit förut är klubbmästerskap på 1000 meter där jag gjorde 2:52 i somras, direkt efter min skada, vilket gjorde att jag inte var i nån toppform. Skillnaden nu är att jag har tränat oavbrutet med en veckomängd i snitt över 100 km per vecka i ca 7 månader. Detta gör att jag inbillar mig att jag kan hålla snäppet högre fart och detta i 50% längre distans. Så 2:50-fart i en och en halv kilometer känns inte som ett ouppnåeligt mål. Detta gör 4:15. Sen är det oklart, i och med att jag inte tränar specifikt för medeldistans, hur mycket min mängdträning i relativt lugnt tempo förbättrar min förmåga på drygt 4 minuters arbete. Det är ju ytterst sällan jag under träning håller den fart jag planerar att hålla imorgon. Men å andra sidan så tror jag att aerob förmåga är det viktigaste för en 1500-meterslöpare. Till skillnad från 800 meter där en del långsprinters, 400-specialister kan hävda sig hyfsat, tror jag inte att dessa alls på samma sätt kan konkurrera på 1500 meter. Vilket ju också visas av att det finns flera marathonlöpare som presterat hyfsade resultat på 1500 och vice versa.
Världsrekordet på sträckan är 3:26 och gjordes av Hircham El Guerrouj 1998. Det är 2:17 per km (vilket för övrigt är lika med Dan Waerns svenska rekord på 1000 meter) och 13,7 sekunder per 100 meter, och en fart som jag kanske kan hålla i 200 meter. Det svenska rekordet på 1500 utomhus hålls av Johnny Kroon, lyder 3:36 (2:24/km och 14,4 sekunder per 100 meter) och sattes i Oslo för 26 år sedan. Inomhus är det 3:39 och innehas av Jörgen Zaki. Damrekordet utomhus har Malin Ewerlöf, 4:05, och inomhus har Maria Akraka det, 4:07.
Så det blir spännande imorgon, och intensivt. Och om jag inte går under 4:15 blir jag brutalt besviken och slutar med löpning.
Världsrekordet på sträckan är 3:26 och gjordes av Hircham El Guerrouj 1998. Det är 2:17 per km (vilket för övrigt är lika med Dan Waerns svenska rekord på 1000 meter) och 13,7 sekunder per 100 meter, och en fart som jag kanske kan hålla i 200 meter. Det svenska rekordet på 1500 utomhus hålls av Johnny Kroon, lyder 3:36 (2:24/km och 14,4 sekunder per 100 meter) och sattes i Oslo för 26 år sedan. Inomhus är det 3:39 och innehas av Jörgen Zaki. Damrekordet utomhus har Malin Ewerlöf, 4:05, och inomhus har Maria Akraka det, 4:07.
Så det blir spännande imorgon, och intensivt. Och om jag inte går under 4:15 blir jag brutalt besviken och slutar med löpning.
onsdag 12 januari 2011
Inte mycket att rapportera
Sliten i benen idag. Men faktiskt inte alls i vaderna. Däremot låren, mest baksidorna. Det blev en liten 2 km-jogg till jobbet idag igen. Så kort att det nästan kan kvitta, men ett praktiskt sätt att ta sig dit om jag ändå ska löpa hem också. Så när man väl kommer hem är dagens träning gjord - practisch. Har skaffat en liten käck midjeväska från Inov-8 som är precis lagom för att packa ner ett ombyte underkläder, mobil, nycklar och plånbok - allt jag behöver eftersom jag har arbetskläder på jobbet och, numera, som löntagare, lyxar till det med köpelunch. Så det är ett ganska trevligt sätt att kicka igång sig lite på morgonen. Var sen nästan ännu stelare när jag skulle hemåt på kvällen. Med en omväg i skogen blev det 9 km på hemvägen. 5:15-fart räckte gott efter gårdagens urladdning. Så totalt 11 lugna kilometer blev det idag. Kanske man skulle ta och plugga lite? Nä, just det - jag behöver ju inte det längre. Vilket nästan gör att det blir lite kul att scrolla lite internetmedicin på problem man stött på under dagen. Studentlivet är skit. Att jobba är massa gånger bättre.
På söndag är det alltså 1500 meter som gäller. Kan tänka mig att det kommer innebära massa nerver innan start, sen nästan full fart direkt, mjölksyra upp över öronen efter 800 meter och sen bara härda ut i tre och ett halvt varv till och sen kanske till och med ha skalle för en liten spurt på sista rakan. Sen fosterställning a la Kowalczyk efter slalombacken i Tour de Ski i några minuter, och en nöjdhet man bara upplever när man tagit ut sig riktigt riktigt hårt.
På söndag är det alltså 1500 meter som gäller. Kan tänka mig att det kommer innebära massa nerver innan start, sen nästan full fart direkt, mjölksyra upp över öronen efter 800 meter och sen bara härda ut i tre och ett halvt varv till och sen kanske till och med ha skalle för en liten spurt på sista rakan. Sen fosterställning a la Kowalczyk efter slalombacken i Tour de Ski i några minuter, och en nöjdhet man bara upplever när man tagit ut sig riktigt riktigt hårt.
tisdag 11 januari 2011
Mattias gillar spikskor
Lyckades med min träningsmaniska dag. 2 km morgonjogg är väl ungefär det kortaste passet jag nånsin sprungit sen första rundan på 1,5 km-slingan i Bergsjön där allt började för snart sju år sen. Men detta var bara prologen till det som komma skulle. Kom inte ifrån jobbet förrän 17:20 och jag kände mig rejält tveksam när jag började min hala 11 km-jogg med ryggsäck bort till Friidrottens hus i andra änden av stan för att testa spikskorna på lite intervaller. Men ungefär vid Liseberg vaknade kroppen lite och hela uppvärmningsjoggen genom en bitvis ganska glashal stad gick i 4:30-tempo.
Så kom då högtidsstunden när jag skulle förlora min spikskooskuld. Och det var kärlek vid första 200-metersvarvet. Det går liksom inte att springa långsamt i spikskor. Drog på en liten fartökning och klockade ett varv på 28 sekunder utan att helt förta mig, bara 9 sekunder ifrån Bolt.
Järngänget idag bestod av Svante, Ragnar, Joakim och jag. Efter Ragnars förslag bestämdes en nedåtgående stege: 1000+800+600+400+200 gånger två med en minuts vila och obestämd, lite längre setvila. Jag var lite tveksam till hur jag skulle klara detta med tanke på den relativt långa uppvärmningen så jag fokuserade på det första setet, vilket jag planerade att köra i spikskorna, för att sen ta det andra setet som det kommer och köra detta barfota, möjligen t o m avbryta efter första med tanke på att jag skulle jogga 9 km hem också efteråt.
Första tusingen gick på 3:01 vilket var några sekunder bättre än jag hade vågat hoppas på, sen 800 på 2:23 (2:59/km), 600 på 1:46 (2:56/km), 400 på 1:08 (2:50/km) och 200 på 29 (2:25/km).
Efter några minuters vila tog jag av mig spikskorna och körde andra setet som gud skapt mig (alltså på fötterna, kläderna behöll jag på). Det gick lite saktare men jag höll ändå hyfsad fart med: 3:05 på tusingen, 800 på 2:30 (3:07/km), 600 på 1:52 (3:07/km), 400 på 1:10 (2:55/km) och sista 200 på samma tid som 200-ingen på föregående set: 29 sekunder (2:25/km).
Alltså i snitt ungefär 5 sekunder långsammare per km under andra setet. Oklart hur mycket av detta som kan tillskrivas spikskorna, jag satsade ju på första setet så jag var betydligt tröttare inför det andra, så största delen av skillnaden tillskriver jag absolut just det faktum att det var andra setet. Min uppfattning om spikskor är att det så att säga stärker sista delen i drivlinan (benen och fötterna och frånskjutet) så att jag kan belasta syresättningsapparaten mer. Vet inte hur logiskt detta låter och jag vet inte hur mycket som är nyhetens behag men jag inbillar mig just nu i alla fall att jag kan löpa 1500 meter några sekunder snabbare i spikskor än barfota. Så det blir absolut spik på söndagens 1500-metersmassaker. Än så länge känner jag inte heller någon större trötthet just i vaderna, som många beskriver efter spikskoanvändning, men det kanske kommer imorgon. Fast samtidigt så är jag van, efter all barfota och fivefingerlöpning, att löpa med ett ganska framfotabaserat steg så övergången till spik kanske inte drabbar mig lika mycket.
Efter en burk läsk och ett äpple gick också 9 km hemjogg utan problem, dock i lugnt 5:15-tempo. Så summerades mastodontdagen till 29 km, varav 6 km löptes strax under 3-minuterstempo i snitt.
Så kom då högtidsstunden när jag skulle förlora min spikskooskuld. Och det var kärlek vid första 200-metersvarvet. Det går liksom inte att springa långsamt i spikskor. Drog på en liten fartökning och klockade ett varv på 28 sekunder utan att helt förta mig, bara 9 sekunder ifrån Bolt.
Järngänget idag bestod av Svante, Ragnar, Joakim och jag. Efter Ragnars förslag bestämdes en nedåtgående stege: 1000+800+600+400+200 gånger två med en minuts vila och obestämd, lite längre setvila. Jag var lite tveksam till hur jag skulle klara detta med tanke på den relativt långa uppvärmningen så jag fokuserade på det första setet, vilket jag planerade att köra i spikskorna, för att sen ta det andra setet som det kommer och köra detta barfota, möjligen t o m avbryta efter första med tanke på att jag skulle jogga 9 km hem också efteråt.
Första tusingen gick på 3:01 vilket var några sekunder bättre än jag hade vågat hoppas på, sen 800 på 2:23 (2:59/km), 600 på 1:46 (2:56/km), 400 på 1:08 (2:50/km) och 200 på 29 (2:25/km).
Efter några minuters vila tog jag av mig spikskorna och körde andra setet som gud skapt mig (alltså på fötterna, kläderna behöll jag på). Det gick lite saktare men jag höll ändå hyfsad fart med: 3:05 på tusingen, 800 på 2:30 (3:07/km), 600 på 1:52 (3:07/km), 400 på 1:10 (2:55/km) och sista 200 på samma tid som 200-ingen på föregående set: 29 sekunder (2:25/km).
Alltså i snitt ungefär 5 sekunder långsammare per km under andra setet. Oklart hur mycket av detta som kan tillskrivas spikskorna, jag satsade ju på första setet så jag var betydligt tröttare inför det andra, så största delen av skillnaden tillskriver jag absolut just det faktum att det var andra setet. Min uppfattning om spikskor är att det så att säga stärker sista delen i drivlinan (benen och fötterna och frånskjutet) så att jag kan belasta syresättningsapparaten mer. Vet inte hur logiskt detta låter och jag vet inte hur mycket som är nyhetens behag men jag inbillar mig just nu i alla fall att jag kan löpa 1500 meter några sekunder snabbare i spikskor än barfota. Så det blir absolut spik på söndagens 1500-metersmassaker. Än så länge känner jag inte heller någon större trötthet just i vaderna, som många beskriver efter spikskoanvändning, men det kanske kommer imorgon. Fast samtidigt så är jag van, efter all barfota och fivefingerlöpning, att löpa med ett ganska framfotabaserat steg så övergången till spik kanske inte drabbar mig lika mycket.
Efter en burk läsk och ett äpple gick också 9 km hemjogg utan problem, dock i lugnt 5:15-tempo. Så summerades mastodontdagen till 29 km, varav 6 km löptes strax under 3-minuterstempo i snitt.
måndag 10 januari 2011
Jusqu'ici tout va bien
Ja, än så länge har allt gått bra. Årets första hela vecka summerades till 116 km vilket jag är grymt nöjd med, med tanke på lite bestyr runt examen samt tre examensfester på en vecka. Två intervallpass och ett par snabbdistanser utgjorde den så kallade kvalitetsträningen i detta. Men nu blir askes ledordet för ett tag fram över: jobba och träna, inget festande. Dags att bevisa för kompisar som jobbar och gnäller att dom inte hinner träna på grund av detta att det visst går att kombinera 12-milaveckor med jobb. Så upp till bevis.
Min första dag som yrkesarbetande började med 6 km morgonjogg kl 6:45, sedan en hel dags jobb, sen rep med bandet, sen middag på Pressbyrån, sen slutligen 9 km halkig distanslöpning. Morgondagen planeras även den gå i manins tecken: Planen är en kort morgonjogg till jobbet, endast 2-3 km kommer hinnas med från lämning av dottern på skolan. Sen tänkte jag springa direkt från jobbet till Friidrottens hus (ca 10 km) för att testa spikskorna på lite intervaller. Sen kanske jag springer hem också. Återkommer med rapport om hur det blev.
Tänkte att det skulle vara en liten kul utmaning att inte ta en enda vilodag på hela januari. Frågan är i och för sig hur långt ett pass ska vara för att det ska räknas. Räcker 5 km morgonjogg till exempel? Vet att Kjell-Erik Ståhl, den gamle marathonlegenden satte sin skamgräns till 10 km när han tränade 363 dagar i följd.
Min första dag som yrkesarbetande började med 6 km morgonjogg kl 6:45, sedan en hel dags jobb, sen rep med bandet, sen middag på Pressbyrån, sen slutligen 9 km halkig distanslöpning. Morgondagen planeras även den gå i manins tecken: Planen är en kort morgonjogg till jobbet, endast 2-3 km kommer hinnas med från lämning av dottern på skolan. Sen tänkte jag springa direkt från jobbet till Friidrottens hus (ca 10 km) för att testa spikskorna på lite intervaller. Sen kanske jag springer hem också. Återkommer med rapport om hur det blev.
Tänkte att det skulle vara en liten kul utmaning att inte ta en enda vilodag på hela januari. Frågan är i och för sig hur långt ett pass ska vara för att det ska räknas. Räcker 5 km morgonjogg till exempel? Vet att Kjell-Erik Ståhl, den gamle marathonlegenden satte sin skamgräns till 10 km när han tränade 363 dagar i följd.
lördag 8 januari 2011
Jäklar, det här kan gå undan.
Fick paket från England. 300 spänn för nästan dom lättaste spajksen som finns. Oj, vad snabbt det kommer gå nu. Sitter som strumpor på fötterna. Blir ett testpass i början av veckan och om det funkar blir det dessa jag nyttjar på IDM 1500 meter nästa söndag.
Idag sprang jag långintervaller på åttan med Svalbards-Olle, det gick inte lika fort. Bra grepp i kramsnön men ändå långt ifrån några rekordtider. 1+1+2+2+1+1 km med 1 minuts ståvila. Skriver inte ut några tider men jag kan säga så mycket som att det gick inte mycket snabbare än planerad marathonfart. Måste bero på underlaget en del ändå trots fullgott grepp med Inov-8 på fötterna. Låg mer än 10 sekunder långsammare per km än vad jag gjort som bäst på 8 km intervaller runt åttan. Sen gick det åt helvete för Hellner i Tour de Ski också. Men jag är glad ändå för snart ska jag på examensfest och imorgon blir det långpass.
torsdag 6 januari 2011
Snö och kramsnö
Två varv på åttan till frukost. Ett snabbt, eller så snabbt det nu gick på den nyfallna och halvskottade snön. Det släppte på varje frånskjut och det var riktigt tufft bara att hålla 3:50-3:55-fart. Men det är ju träningen man vill åt så varför klaga. Hade draghjälp av Andreas M. Sen har jag kollat på Tour de Ski och gått in i det så att jag blev riktigt förbannad på italienskorna som lät Kalla dra hela sista varvet för att sen spurta om och sno bonussekunderna från henne. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan. Hur ska detta gå? 38 sekunder upp till Kowalcyk. Oj, oj, oj. När jag hade lugnat mig var det dags för dagens andra pass. Tänkte mig ett lugnt varv på åttan men benen var pigga och underlaget hade blivit betydligt bättre med plusgraderna och kramsnön så jag drog på riktigt hårt i perioder. Hade ingen klocka dock. Försöker ställa in mig mentalt på medeldistans nu.
Undertecknad strax innan dagens andra pass. |
tisdag 4 januari 2011
400-ingar i Friidrottens Hus
Tillbaks inomhus. Med tanke på det stundande 1500-metersloppet bestämde jag, Joakim och Svante oss för att köra lite kortare och snabbare idag. Kom överens om 15x400 med 200 joggvila. Ganska fräsch i kroppen efter bara en lugn 11-kilometare igår. Så här gick det:
74, 68, 70, 70, 70, 70, 70, 69, 71, 70, 69, 71, 69, 69, 63
Ganska jämnt och fint va? Bara första och sista som sticker ut lite. Pausjoggen tog mellan 64 och 82 sekunder och tenderade att ta längre tid med passets gång. Bra och kontrollerad känsla. Bara på sista 400-ingen, när jag försökte hänga på Joakim (som av någon anledning nästan alltid har lite krut kvar på sista oavsett hur trött han verkat innan), fick jag plåga mig. Annars flöt det ganska fint. 69,5 sekunder i snitt, vilket är 2:54/km i snitt, inte riktigt 1500-fart där jag hoppas kunna hålla under 2:50/km. 5 km uppvärmning plus sista två 400-ingarna löptes barfota. Riktigt nöjd med passet. Helt klart värt 80 spänn.
74, 68, 70, 70, 70, 70, 70, 69, 71, 70, 69, 71, 69, 69, 63
Ganska jämnt och fint va? Bara första och sista som sticker ut lite. Pausjoggen tog mellan 64 och 82 sekunder och tenderade att ta längre tid med passets gång. Bra och kontrollerad känsla. Bara på sista 400-ingen, när jag försökte hänga på Joakim (som av någon anledning nästan alltid har lite krut kvar på sista oavsett hur trött han verkat innan), fick jag plåga mig. Annars flöt det ganska fint. 69,5 sekunder i snitt, vilket är 2:54/km i snitt, inte riktigt 1500-fart där jag hoppas kunna hålla under 2:50/km. 5 km uppvärmning plus sista två 400-ingarna löptes barfota. Riktigt nöjd med passet. Helt klart värt 80 spänn.
söndag 2 januari 2011
Planer inför första halvåret 2011
Långpass idag. Lika kreativt som förra söndagen blev det fyra varv på åttan. Hade sällskap av Martin Y och Marcus M de två första, sen droppade Martin av av och Marcus följde med ytterligare ett. Sen sprang jag alltså ytterligare ett själv där jag höjde farten på sista halvan. Efter första tre varven var snittfarten 4:45 och till slut blev den 4:37. Tror jag höll strax under 4:00-fart sista 4 km. Var på vippen att springa ett femte varv men valde att nöja mig med fyra. 34 km blev det totalt, på 2h38min. En flaska nyponsoppa hade jag som färdkost. Jag gillar verkligen den amerikanska modellen med handhållen flaska framför vätskebälte, som är mer populärt här. Jag trodde först att det skulle vara jobbigt att hålla en halvlitersflaska i handen i 2-3 timmar men det är det faktiskt inte.
Jag har en liten fetisch för planering och just nu sitter jag och lurar på planeringen inför första halvåret 2011. Rotterdam marathon är ju självklart det stora målet så träningen och alla andra tävlingar kommer att genomföras med detta lopp i åtanke. Jag gillar att tävla mig i form, gjorde så med gott resultat inför förra maran så därför kommer det bli en hel del tävlingar innan Rotterdam. Distansspannet kommer vara ganska stort, som kortast 1500 meter och som längst möjligen över 70 km om jag ställer upp i Skövde 6-timmars.
Preliminär tävlingskalender
16/1 Inne-DM 1500 meter. (Premiär på distansen, känns spännande.)
5/2 Inne-DM 3000 meter. (Även denna distans blir första gången jag testar på.)
12/2 Road to Göteborg 3000 meter. (Inte helt säkert att jag kör denna med tanke på dagen efter.)
13/2 Sandsjöbacka Trail Marathon 43 km. (Tävlingens första år, jättekul initiativ, ser den mest som ett extra långt långpass dock. Men känns dagsformen bra kommer jag trycka på.)
12/3 Skövde 6h. (Sprang denna tävling 2008 och kom då 71 km på den drygt kilometerlånga banan i Boulognerskogen mitt i Skövde. Har sen dess inte sprungit 6h-lopp. Skövde är ett riktigt bra sådant med proffsigt arrangemang det antagligen starkaste startfältet av alla svenska 6h-lopp. Allt över 71 km är godkänt men jag gör det mest som bra träning på överdistans och för den trevliga stämningen det brukar vara på den här typen av tidslopp på varvbana.)
20/3 (Här vill jag springa mitt genrepspass inför Rotterdam. Exakt 3 veckor innan tävling, helst på samma tid på dygnet. 30 km i tänkt marafart, dvs <3:33/km. Förhoppningsvis är det isfritt på någon platt cykelbana. Annars blir det 150 varv på Friidrottens hus.)
26/3 Vårtävling i Skatås 7,8 km. (Låga 26 minuter tänker jag.)
2/4 Vårtävling i Skatås 15,6 km. (Vill göra under 55 minuter utan att ta ut mig fullständigt, är ju endast 8 dagar innan maran.)
10/4 Rotterdam marathon. (Platt och snabbt. Sub 2:30 är målet än så länge.)
21/5 Göteborgsvarvet 21,1 km. (Springer jag mest för att jag missat det både 2009 (sjuk) och 2010 (skadad). Planen är att hålla igen lite för att spara kroppen till helgen efter.)
28/5 Stockholm marathon. (Mycket roligt lopp på fin men lite tuff bana, ytterligare tufft om det är varmt, som det ofta är. Anmälde mig mest för att jag kvalat in till SM på marathon med mina 2:37 i Berlin. Ska bli kul att få värma upp inne på Stadion och starta längst fram bland eliten. Målsättnigen är oklar, beror på väder och form, tänker nog mer i placeringar än tider här. I fjol räckte 2:38 till en 15:e plats i SM så topp 15 bland svenskarna känns inte orealistiskt.)
Längre än så här planerar jag inte just nu. Till hösten är jag sugen på både Lidingö och ytterligare en mara. Har snackat med några kompisar om New York, men är inte anmäld än, vet heller inte hur fort de seedade platserna tar slut. Annars är jag ganska sugen på att springa långt i terräng, både Vertex fjällmarathon och Swiss Alpine har funnits i mina tankar mer än en gång de senaste åren. Men jag tar en dag och en tävling i taget.
Jag har en liten fetisch för planering och just nu sitter jag och lurar på planeringen inför första halvåret 2011. Rotterdam marathon är ju självklart det stora målet så träningen och alla andra tävlingar kommer att genomföras med detta lopp i åtanke. Jag gillar att tävla mig i form, gjorde så med gott resultat inför förra maran så därför kommer det bli en hel del tävlingar innan Rotterdam. Distansspannet kommer vara ganska stort, som kortast 1500 meter och som längst möjligen över 70 km om jag ställer upp i Skövde 6-timmars.
Preliminär tävlingskalender
16/1 Inne-DM 1500 meter. (Premiär på distansen, känns spännande.)
5/2 Inne-DM 3000 meter. (Även denna distans blir första gången jag testar på.)
12/2 Road to Göteborg 3000 meter. (Inte helt säkert att jag kör denna med tanke på dagen efter.)
13/2 Sandsjöbacka Trail Marathon 43 km. (Tävlingens första år, jättekul initiativ, ser den mest som ett extra långt långpass dock. Men känns dagsformen bra kommer jag trycka på.)
12/3 Skövde 6h. (Sprang denna tävling 2008 och kom då 71 km på den drygt kilometerlånga banan i Boulognerskogen mitt i Skövde. Har sen dess inte sprungit 6h-lopp. Skövde är ett riktigt bra sådant med proffsigt arrangemang det antagligen starkaste startfältet av alla svenska 6h-lopp. Allt över 71 km är godkänt men jag gör det mest som bra träning på överdistans och för den trevliga stämningen det brukar vara på den här typen av tidslopp på varvbana.)
20/3 (Här vill jag springa mitt genrepspass inför Rotterdam. Exakt 3 veckor innan tävling, helst på samma tid på dygnet. 30 km i tänkt marafart, dvs <3:33/km. Förhoppningsvis är det isfritt på någon platt cykelbana. Annars blir det 150 varv på Friidrottens hus.)
26/3 Vårtävling i Skatås 7,8 km. (Låga 26 minuter tänker jag.)
2/4 Vårtävling i Skatås 15,6 km. (Vill göra under 55 minuter utan att ta ut mig fullständigt, är ju endast 8 dagar innan maran.)
10/4 Rotterdam marathon. (Platt och snabbt. Sub 2:30 är målet än så länge.)
21/5 Göteborgsvarvet 21,1 km. (Springer jag mest för att jag missat det både 2009 (sjuk) och 2010 (skadad). Planen är att hålla igen lite för att spara kroppen till helgen efter.)
28/5 Stockholm marathon. (Mycket roligt lopp på fin men lite tuff bana, ytterligare tufft om det är varmt, som det ofta är. Anmälde mig mest för att jag kvalat in till SM på marathon med mina 2:37 i Berlin. Ska bli kul att få värma upp inne på Stadion och starta längst fram bland eliten. Målsättnigen är oklar, beror på väder och form, tänker nog mer i placeringar än tider här. I fjol räckte 2:38 till en 15:e plats i SM så topp 15 bland svenskarna känns inte orealistiskt.)
Längre än så här planerar jag inte just nu. Till hösten är jag sugen på både Lidingö och ytterligare en mara. Har snackat med några kompisar om New York, men är inte anmäld än, vet heller inte hur fort de seedade platserna tar slut. Annars är jag ganska sugen på att springa långt i terräng, både Vertex fjällmarathon och Swiss Alpine har funnits i mina tankar mer än en gång de senaste åren. Men jag tar en dag och en tävling i taget.
lördag 1 januari 2011
2010 i siffror
Först kommer statistiken
Januari 435 km
Februari 446 km
Mars 467 km
April 464 km
Maj 177 km
Juni 330 km
Juli 431 km
Augusti 477 km
September 386 km
Oktober 493 km
November 473 km
December 487 km
2010 5066 km
422 km/månad
97 km/vecka
14 km/dag
Årets bästa löpupplevelse
Givetvis Berlin marathon. Att jag lyckades göra det som jag nog trodde att jag skulle klara men ändå tvekade hårt på så sent som kvällen innan. Men, som mitt resesällskap Niklas sa till mig då: det är bara att låta kroppen göra det den är tränad för. Och det gick ju. När jag anmälde mig till loppet i januari skrev jag halvt på skoj förväntad tid till 2:38:00, detta kändes då som nära nog omöjligt. 2:37:45 blev det. Att det gick så pass lätt som det gjorde har i efterhand förstorats i mitt minne till att jag nu nog tror att det gick lättare än det faktiskt gjorde. Det var ändå lite mer än att bara ställa ut skorna. Ett marathonlopp är långt och modet hinner både stiga och falla flera gånger under loppet. Den bit av loppet jag minns bäst är känslan av försiktig insikt att detta kan nog fan gå vägen vid dryga 30 km när jag jagat ikapp en klunga som låg och körde i 3:40 fart. Detta kändes oerhört coolt för mig, att jag efter 2 timmars löpning i 3:45-fart kunde öka till 3:40/km. Då tyckte jag nästan att jag var bland de bästa löparna i hela världen. Hahaha. Den positiva överraskningen i det hela har lämnat mig med hybrisen att jag nu nästan på allvar tror att jag ska springa sub 2:30 om drygt tre månader.
Årets sämsta löpupplevelse
Två veckor efter ovanstående händelse kom det som jag nog får kalla årets sämsta löpupplevelse. Upp som en sol och ner som en pannkaka, högmod går före fall osv. Genomklappningen på Göteborg marathons halvmarathonsträcka var inte total fysiskt utan kändes mer som att den mentala kraften att trycka på när det börjar ta emot, helt hade dränerats ur mig i Berlin två veckor tidigare. Jag var nöjd och ganska säker på att jag skulle kapa ett par minuter på halvmaraperset. Men jag lärde mig att en fullsatsning på ett marathonlopp kräver mer återhämtning än två veckor och även om kroppen känns hyfsat pigg på träning så är ändå ett halvmarathonlopp något som man ska ha lite respekt för. Ödmjukhet är kanske lite bra. Eller så hade jag bara en dålig dag.
Årets frustration
Att jag springer till mig en exakt likadan stressfraktur på vänsterfoten som jag hade sommaren innan på högerfoten. Fyra veckor i maj/juni utan löpning går givetvis inte utan jag sticker ut och haltlöper tills det gör för ont. Smart Mattias! Det var väl inte allt för förödande för det läkte ändå på normal tid, efter 6 veckor var jag helt obesvärad av skadan. Men det är inget jag skulle rekommendera andra. Men för att fortsätta med talesätten så är det inget ont som inte för nåt gott med sig. De första passen när jag kom igång igen var nog bland de bästa träningspassen jag nånsin haft. Ren njutning i löpform. Totalt ointresserad av tider och distanser bara totalt uppskattade jag att jag hade en kropp som fungerade och var frisk och kunde för mig framåt löpandes. Så man samlar ett jäkla mentalt sug när man är skadad.
Årets grej
Är något som jag faktiskt började så smått med redan 2009. Barfotalöpning. Denna företeelse har ju rört upp en del diskussioner i löparsverige under det gångna året. Lite som LCHF-kost så ställer många sig antingen helt för eller helt emot. Jag är nånstans mittemellan. Jag drar nytta av skor på samma sätt som jag drar nytta av kläder. Stenålderstänkandet blir lite lätt maniskt hos en del ibland. Men skominimalismen är ju självklart en reaktion på skoproducenternas, under de senaste årtiondenas ökande, låtsasvetenskapliga förklaringar till varför du behöver massa olika funktioner och system och NASA-utvecklade material i dina skor. Samtidigt som det inte finns en enda riktig studie som visar att det är bättre med dessa superskor än vilka skor som helst eller till och med inga skor. Barfotalöpning har förändrat mitt steg och gjort det mjukare och effektivare och gjort att jag kan träna mer utan att bli lika sliten. Min förhoppning inför framtiden är att det hela ska sansa sig i någon slags syntes där fler ska våga prova på att löpa en del av sin träning barfota och där skoproducenterna ska inse att deras marknad inte är hotad, folk kommer fortsätta använda skor, är jag säker på, inte minst för att folk gillar att köpa saker, men att dom fattar att less - ofta - is more.
Så nu har ett nytt år börjat, även om det bara är en rent kalendarisk konstruktion och världen i det mesta är likadan som igår. Men det ger tillfälle till sammanfattning som jag nu gjort. Hur framtiden blir och hur länge den varar kan man aldrig veta. Osäkerheten ökar ju längre fram man planerar. If you want to make God laugh, tell him your plans, var det väl Woody Allen som sa. Hur som helst så tycker jag fortfarande det är kul med löpning (oftast i alla fall) och jag skulle tro att jag fortsätter med det ett tag till. Årets första pass blev 11 halkiga kilometer runt Scandinavium, Ullevi och Redbergsplatsen. Inget speciellt roligt pass. Lite tung i huvudet efter gårdagen. Men man kan inte ha roligt jämnt.
Januari 435 km
Februari 446 km
Mars 467 km
April 464 km
Maj 177 km
Juni 330 km
Juli 431 km
Augusti 477 km
September 386 km
Oktober 493 km
November 473 km
December 487 km
2010 5066 km
422 km/månad
97 km/vecka
14 km/dag
Årets bästa löpupplevelse
Givetvis Berlin marathon. Att jag lyckades göra det som jag nog trodde att jag skulle klara men ändå tvekade hårt på så sent som kvällen innan. Men, som mitt resesällskap Niklas sa till mig då: det är bara att låta kroppen göra det den är tränad för. Och det gick ju. När jag anmälde mig till loppet i januari skrev jag halvt på skoj förväntad tid till 2:38:00, detta kändes då som nära nog omöjligt. 2:37:45 blev det. Att det gick så pass lätt som det gjorde har i efterhand förstorats i mitt minne till att jag nu nog tror att det gick lättare än det faktiskt gjorde. Det var ändå lite mer än att bara ställa ut skorna. Ett marathonlopp är långt och modet hinner både stiga och falla flera gånger under loppet. Den bit av loppet jag minns bäst är känslan av försiktig insikt att detta kan nog fan gå vägen vid dryga 30 km när jag jagat ikapp en klunga som låg och körde i 3:40 fart. Detta kändes oerhört coolt för mig, att jag efter 2 timmars löpning i 3:45-fart kunde öka till 3:40/km. Då tyckte jag nästan att jag var bland de bästa löparna i hela världen. Hahaha. Den positiva överraskningen i det hela har lämnat mig med hybrisen att jag nu nästan på allvar tror att jag ska springa sub 2:30 om drygt tre månader.
Årets sämsta löpupplevelse
Två veckor efter ovanstående händelse kom det som jag nog får kalla årets sämsta löpupplevelse. Upp som en sol och ner som en pannkaka, högmod går före fall osv. Genomklappningen på Göteborg marathons halvmarathonsträcka var inte total fysiskt utan kändes mer som att den mentala kraften att trycka på när det börjar ta emot, helt hade dränerats ur mig i Berlin två veckor tidigare. Jag var nöjd och ganska säker på att jag skulle kapa ett par minuter på halvmaraperset. Men jag lärde mig att en fullsatsning på ett marathonlopp kräver mer återhämtning än två veckor och även om kroppen känns hyfsat pigg på träning så är ändå ett halvmarathonlopp något som man ska ha lite respekt för. Ödmjukhet är kanske lite bra. Eller så hade jag bara en dålig dag.
Årets frustration
Att jag springer till mig en exakt likadan stressfraktur på vänsterfoten som jag hade sommaren innan på högerfoten. Fyra veckor i maj/juni utan löpning går givetvis inte utan jag sticker ut och haltlöper tills det gör för ont. Smart Mattias! Det var väl inte allt för förödande för det läkte ändå på normal tid, efter 6 veckor var jag helt obesvärad av skadan. Men det är inget jag skulle rekommendera andra. Men för att fortsätta med talesätten så är det inget ont som inte för nåt gott med sig. De första passen när jag kom igång igen var nog bland de bästa träningspassen jag nånsin haft. Ren njutning i löpform. Totalt ointresserad av tider och distanser bara totalt uppskattade jag att jag hade en kropp som fungerade och var frisk och kunde för mig framåt löpandes. Så man samlar ett jäkla mentalt sug när man är skadad.
Årets grej
Är något som jag faktiskt började så smått med redan 2009. Barfotalöpning. Denna företeelse har ju rört upp en del diskussioner i löparsverige under det gångna året. Lite som LCHF-kost så ställer många sig antingen helt för eller helt emot. Jag är nånstans mittemellan. Jag drar nytta av skor på samma sätt som jag drar nytta av kläder. Stenålderstänkandet blir lite lätt maniskt hos en del ibland. Men skominimalismen är ju självklart en reaktion på skoproducenternas, under de senaste årtiondenas ökande, låtsasvetenskapliga förklaringar till varför du behöver massa olika funktioner och system och NASA-utvecklade material i dina skor. Samtidigt som det inte finns en enda riktig studie som visar att det är bättre med dessa superskor än vilka skor som helst eller till och med inga skor. Barfotalöpning har förändrat mitt steg och gjort det mjukare och effektivare och gjort att jag kan träna mer utan att bli lika sliten. Min förhoppning inför framtiden är att det hela ska sansa sig i någon slags syntes där fler ska våga prova på att löpa en del av sin träning barfota och där skoproducenterna ska inse att deras marknad inte är hotad, folk kommer fortsätta använda skor, är jag säker på, inte minst för att folk gillar att köpa saker, men att dom fattar att less - ofta - is more.
Så nu har ett nytt år börjat, även om det bara är en rent kalendarisk konstruktion och världen i det mesta är likadan som igår. Men det ger tillfälle till sammanfattning som jag nu gjort. Hur framtiden blir och hur länge den varar kan man aldrig veta. Osäkerheten ökar ju längre fram man planerar. If you want to make God laugh, tell him your plans, var det väl Woody Allen som sa. Hur som helst så tycker jag fortfarande det är kul med löpning (oftast i alla fall) och jag skulle tro att jag fortsätter med det ett tag till. Årets första pass blev 11 halkiga kilometer runt Scandinavium, Ullevi och Redbergsplatsen. Inget speciellt roligt pass. Lite tung i huvudet efter gårdagen. Men man kan inte ha roligt jämnt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)