Trots att jag känt mig ganska stark på veckans två kvalitetspass (långintervall i tisdags och 7 km snabbdistans i torsdags) gick det inget bra idag. Om jag ska leta anledningar så har jag känt mig lite konstig i magen under veckan. Detta ledde till att jag knappt åt något igår kväll. La mig tidigt istället och sov nästan 11 timmar så i morse kände jag mig riktigt utvilad och hade en bra känsla i kroppen. Men med kroppen kan man aldrig riktigt veta. Fick inte riktigt de vanliga tävlingsnerverna innan start heller. Kanske är jag liksom lite för nöjd efter en lång och bra säsong som kröntes med maran i Berlin för två veckor sedan. Har väl också kanske fått en släng av hybris efter den, tänkt liksom att en halvmara ska man väl kunna springa under 1:15 vilken dag som helst.
Hur som helst, halvmaran i år hade lockat bästa startfältet på många år, kanske nånsin, med ett tiotal löpare med potential att gå under förra årets vinnartid 1:15:21. De yttre förutsättningarna var perfekta med dryga 10 grader i luften, solsken och i princip vindstilla. Jag valde att för första gången på halvmara springa utan klocka. Direkt från start drog 6 man, bl a Marcus Pettersson, IK Jogg, Göran Sander, Solvikingarna, Haile Abay, Mölndals AIK och Daniel Lund, Trångsviken, i väg i en fart som kändes allt för hård. Jag bildade istället en andraklunga med klubbkompisen Joakim Röstlund och Norges representant i tävlingen, min kompis Anders Einum, NTNUI. Då jag inte hade klocka vet jag inte exakt vad vi höll för fart men med ledning av deras sluttider och vad de sagt innan att de skulle försöka hålla gissar jag på runt 3:30-fart. Detta kändes ok men inte riktigt så lätt som jag hade önskat. Anders drog successivt ifrån, stannade dock och pinkade efter 6-7 km men kom sen ikapp och förbi igen. Jag höll mestadels rygg på Joakim, försökte hjälpa till och dra en bit innan vändningen men började ana att idag var nog Jocke den starkare.
Vid ca 15 km blir det lite gummisnodd mellan oss och till slut bestämmer jag mig för att om jag ska kunna avsluta det här utan en total bonkning så måste jag släppa. Gör så och försöker hitta mitt eget tempo och hoppas att krafterna ska återkomma men den korta versionen är att det gör dom aldrig. Kan väl inte säga att jag väggar helt men dom sista 4-5 kilometrarna är inte roliga nånstans. Finns liksom ingen kraft. Jag använder aldrig pulsmätare men om jag hade haft en tror jag inte att den skulle visa nån jättehög puls, jag var liksom inte trött på det sättet. Det var mer åt det apatiska hållet, det var liksom inte kul att tävla idag. Hade det inte varit en vändpunktsbana där jag på nåt sätt, för egen maskin, ändå måste ta mig tillbaka till starten hade jag nog brutit. Blev omsprungen av en Sävedalenlöpare med ca 1,5 km kvar och sen Svante Lundgren från Högsbo AIK med ca 500 kvar. Släppte bara förbi dom, ingen lust kvar. Precis efter jag släppt förbi Svante kommer helt plötsligt med nån sekunds varsel en rejäl spya. Så det är ju kanske något som inte stämmer i kroppen, nåt virus eller så. Joggar i mål precis över 1:16. Det kan inte gå bra varje dag. Och som en äldre herre i omklädningsrummet berättade för mig att Evert Nyberg (svensk mästare på 5 000 och 10 000 på 40- och 50-talen) har sagt;
"sitter inte en mara i kroppen en månad efteråt har man inte gjort sitt bästa". Så därför är jag både missnöjd och nöjd.
Halvmaran vanns för övrigt av IK Joggs Marcus Pettersson några sekunder före 67-an (!) Göran Sander, på ca 1:10:10 respektive 1:10:14. Göran, som därmed är 24:a i sverigestatistiken i år på halvmarathon och klart bäste M40 springer Frankfurt Marathon om tre veckor och har han en bra dag tror jag absolut på en tid under 2:30:00 där. Fina tider av många andra: Anders Einum, femma på låga 1:13, Joakim strax under 1:15 och nytt pers med 1,5 minuter, Svante Lundgren, strax under 1:16 och i alla fall årsbästa.
Så kan det gå i sport. Nu hoppas jag bara att nån fångat min spya på bild, så blir den självklart ny profilbild på FB.
