... vill jag bara säga att det går bra. Efter måndagens genombrott när jag för första gången på drygt en vecka bitvis kunde springa i lite fart vaknade jag på tisdagen med ökad värk i skadan. Jag bestämde mig ändå för att jogga 3 km till jobbet, något som visade sig göra ont i ökande intensitet från steg ett. Kom in i modet att bli förbannad och så att säga bita hårdare i den tand som värker. Sprang helt enkelt snabbare. Kunde sen knappt gå normalt på förmiddagen och kände mig lite bitter att jag återigen låtit min dumhet styra mig. Framåt dagen och efter en voltaren kändes det dock lite bättre och jag kunde jogga 2 km hem långsamt utan större smärta. Vågade sen mig ut på ytterligare 5 km jogg som faktiskt gick i princip smärtfritt. Så jag hade ändå inte rivit upp skadan helt. Onsdag morgon kunde jag faktiskt springa (inte jogga) 4 km till jobbet, helt smärtfritt, sen 2 km hem och sen ytterligare 9 km på kvällen.
Idag betraktar jag, efter 8 km hyfsat snabbt på morgonen och 10 km ytterligare lite snabbare, på eftermiddagen, skadan som läkt.
Så skadan innebar bara ett kort avbräck i träningen och kanske en behövlig paus både mentalt och fysiskt i ett för mig ganska ambitiöst träningsschema samt en påminnelse att jag ska vara tacksam att jag kan springa över huvud taget. Nu stoppar jag huvudet under armen igen och kör på som vanligt. På lördag är det 3000 meter Mondobana i spik (eller kanske barfota) som gäller och jag känner redan lite tävlingsnerver.
För övrigt noterar jag att det faktiskt inte längre är nattmörker på mina till och från jobbet-turer. Vilket känns bra.
Gott att ljuset börjar komma tillbaka minsann! Det första man tänker när man läser ditt inlägg är ändå att du borde vara lite mer rädd om dig och din talang. Men det kanske är så att är man inbiten löpare så är det svårt att hoppas över passen hur ont det än gör. Hoppas att det håller nu då! :)
SvaraRadera