lördag 5 februari 2011

Det här går åt helvete

Så skulle man kunna uttrycka sig om man var dramatiskt lagd. Men det är inte jag. Så jag tar 9:22 på 3000 meter med jämnmod. Även om det inte finns något i det som pekar mot en tid under 2 och 30 på maran. Som exempel kan tas klubbkompisen Göran Sander som i somras innan sina 2:29:26 i Rotterdam gjorde 8:51 på 3000 utomhus. (Han förbättrade för övrigt idag sitt ett år gamla distriktsinomhusrekord i M40 med 1 sekund till 8:53 (och då tävlar han i M45 nästa år), vilket gav en tredjeplats bakom en Irländare på 8:13 och Hälles Patrik Andersson på 8:39.) 8.51 gav alltså precis under 2 och 30 för Göran som primärt tränar för längre sträckor. Så jag känner mig ganska nära att sänka min målsättning nu. Men jag väntar ett tag till på att ett mirakel ska ske.

Jag har egentligen inget att skylla på heller. Lite för snabb öppning, ca 3:02, 3:10, 3:10 men ingen toköppning. Jag jagade Robert Limo hela loppet, kom upp i rygg på näst sista varvet och gick om i början på sista men sen gick han om igen i sista kurvan och jag försökte verkligen men han var några tiondelar före i mål. Detta är ändå något positivt, att jag är jämn med honom, då han faktiskt gjorde 1:12:39 på Göteborg Halvmarathon i somras, men det är väldigt oklart vilken vinterform han är i. Så det känns som jag famlar efter halmstrån av hopp.

4.21 blev det ju på 1500 för tre veckor sedan, vilket enligt MacMillans omräknare skulle vara värt 9:18 på 3000. Jag tänkte då att jag säkerligen blir bättre ju längre distans det är och tänkte därför att 9:15 inte var orealistiskt.

Skadan då? Den kan jag egentligen inte skylla på, i alla fall inte på så sätt att den hämmade själva löpningen idag, kände inget av den under loppet, bara lite, lite värk efteråt. Däremot kanske jag kan skylla lite på att jag under senaste 2 veckorna inte kört ett enda kvalitetspass. Vilket man å andra sidan skulle kunna hävda borde kunna skapa en riktig formtopp. Men jag tror ändå att det betydde 5-10 sekunder. Jag tycker mig ha märkt sedan tidigare att kroppen slappar till lite efter för lång tid utan hårda pass. Sen blir det en riktig chock när den helt plötsligt ska ligga på hög effekt längre än någon minut även om man känner sig utvilad och pigg innan. Jag måste tro på något så detta blir mitt halmstrå. Dessutom kan det noteras att Anders Szalkai gjorde ca 9:26 i höstas ett par månader innan han sprang NYCM på 2:28. I och för sig gjorde han detta mest som träning och två gånger i rad, både A och B-Heat, på ungefär samma tid. Och dessutom är han ju extrem vad gäller kvoten snabbhet/uthållighet. Tror han har typ 1:05 som halvmarapers samtidigt som han har 2:12 som marapers.

Nästa helg blir det Sandsjöbacka Trailmarathon på söndagen och om benen inte känns alltför slitna imorgon bitti efter dagens 3000 så kanske det även blir 3000 meter på Road to Göteborg på lördagen. Jag vill ha revansch!
Pre Race-fokus/ångest.

Fotograf/hejaklack/dotter.

In action. Ser snabbt ut på bild i alla fall.

Pizza idag igen.

2 kommentarer:

  1. Man kan oxå se det så här: när jag var 30 så gjorde jag ca 3.05 på maran. Med andra ord; med din talang och motivation (vad är vad?) så har du all tid i världen att göra sub-2.30.
    /Sander

    SvaraRadera
  2. Sant. Framgången i Berlin i höstas steg mig lite åt huvudet och under 2.30 blev det naturliga nya målet. Kommer träna på och se vad som händer och sen ställa in en realistisk målsättning veckorna innan Rotterdam. Inte helt lätt kanske att kapa 8 minuter från 2:37 när den prestationen kändes som en topprestation efter mina förutsättningar. Faktiskt inte ens säkert att jag kan slå den tiden i Rotterdam. Men det är motiverande med höga målsättningar. Nästa år har du chansen att ta en del veteranrekord, i alla fall på kortare sträckor (1000, 1500, 3000 och 5000 lyder på 2:45, 4:06, 8:53 och 15:08), men Kjell-Erik Ståhl har satt ribban rätt högt i M45 från 10 000 och uppåt med 31:21, 1:05:49 och 2:15:51. Där har du höga målsättningar så det räcker och blir över.

    SvaraRadera