Idag har jag tränat på ett sätt som jag inte vet om det är bra eller inte. Veta kan man väl i och för sig aldrig göra säkert. Jag hade möjlighet att sticka ut mitt på dagen och den ursprungliga planen var att köra en lugn tvåtimmarsjogg. Emellertid blev det så att det gick snabbare och snabbare. Detta händer ibland, speciellt när jag sneglar på gps:en alltför ofta. Startade strax under 5-fart men låg strax i ca 4:30. Sen kom jag ut på landsvägen med bar asfalt där bilarna kört. Helt plötsligt grymt fäste och sub 4-fart. Efter ca en halvtimma börjar jag känna mig lite opigg men malde på ändå, mer av tvång än lust. Snittfarten får inte bli långsammare. Pallade inte två timmar i den farten. Slutade på 95 minuter i 4:02-snitt, 23 km. Det är ganska snabbt för mig för ett inte helt platt distanspass som bitvis också var lite halt och snöigt.
Frågan jag vill ta upp är om hårdare alltid är bättre. Timmarna efteråt mådde jag faktiskt lite lätt illa. Det var inte ett jättejobbigt pass i sig (t ex är det halvminuten långsammare än tänkt marafart) men det tvingade sig liksom på mig när jag hade planerat att köra lugnt. Konstiga tankar. Gillar väl kontroll helt enkelt och att utföra det jag hade planerat.
Ett bevis på hur mycket den mentala biten spelar in. Jag är nämligen likadan. Min kropp måste alltid vara inställd på vad som komma skall. Det händer ibland att man kan lyssna på kroppen och dra på lite extra men det brukar oftast, precis som i dit fall, sluta med att man får dra ner på både distans och tid.
SvaraRaderaSå länge inte något pass framöver blir lidande så tror jag att man ska kräma på lite på de lugna dagarna. Kan du köra det kvalitetspass som du säkert planerat in för imorrn eller nästföljande dag trots att du körde hårt idag så gjorde du rätt. Det är ju naturligtvis svårt att veta innan men efter att ha bränt sig några gånger så lär man sig.
SvaraRadera