504 mil

Har jag nu sprungit i år. Ytterligare en viktig meningslös siffra att ta sig förbi för en tvångsmässigt lagd löpare med lätt autistiska drag. Känns riktigt skönt. 120 mil mer än förra året. Mer än 10 mil per vecka om jag utesluter 4 veckors skadeperiod i maj när jag knappt sprang nåt alls.

Detta faktum leder mig självklart in på frågan om hur viktig mängden är. Och svaret för mig är att den är inte allt men jäkligt bra nära allt. Om man ser på löpare som lyckats, även på kortare distanser; 800 och 1500, så finns det några få som springer lite och jäkligt hårt. Men jag har ändå fått intrycket av att dom är undantag.

Självklart blir volymen viktigare ju längre distans man tränar för. T ex gav den mängdökning jag började med för ca ett år sen resultat i 13 minuter sänkt marathonpers medan halvmaraperset endast sänktes med 2 minuter och milperset med en knapp minut. Fast de senare två persen ser jag inte som att jag fick ut riktigt allt jag hade. T ex halvmaran som gjordes på Stockholms inte helt snabba bana med en riktig toköppning. Inbillar mig att jag under optimala förutsättningar skulle kunnat göra en halvmara under 74 i höstas. Fast jag vill ju inte vara en försäkringslöpare: "Om, om, om..." Man är inte bättre än sina pers.

Jag tror alltså på mängdträning. Men alla får väl hitta sin väg. Men jag tror inte man ska göra löpträning svårare än vad det behöver vara. Man behöver inga speciella skor eller kläder, ibland behöver man varken skor eller kläder, men just nu är det lite för kallt. Man behöver inte alternativträna eller styrketräna. Man behöver inte stretcha. Man behöver inte intervallträna. Man behöver inte ens värma upp om man inte känner för det. Det man behöver göra är att springa en jäkla massa. Lugnt, hårt, på snö, på grus, på asfalt, i mossar eller i vatten om man inte kan nåt annat. Och i år har jag, enligt mina egna referensramar, sprungit en jäkla massa.

God fortsättning!