Bloggsvacka

Inte så många inlägg sista tiden, har väl hört ihop med att träningen gått sådär. Jag har tränat som vanligt ungefär men kroppen har inte känts hundra sista tiden. Ofokuserad träningsvecka förra veckan när jag var i Rom större delen av veckan och träningen inte direkt kom i första hand. Den här veckan försökte jag komma igång riktigt bra igen och den startade med ett bra pass i FiveFingers, 18 km delvis riktigt backig terräng i 4:10-snitt. Inte riktigt van vid FiveFingers så här tidigt på säsongen så det passet satt rätt bra i underbenen i tisdags då det vankades korta intervaller efter en seg, seg morgonjogg över 9 km. 3x600 med 2' vila, 4x400 med 1,5' vila och 5x200 med 1' vila, ca 3' vila mellan seten. Relativt lång vila och därmed utrymme att trycka på bra redan från början. Underlaget var grus. Jag hängde med Joakim hyfsat på 600-ingarna som gick i ca 2:55/km, sen tappade jag allt mer på 400-ingarna som gick i ca 2:52/km i snitt. 200-ingar är inte riktigt min grej så dom gick bara aningen snabbare. Passet satte sig rejält i benen och jag har fortfarande träningsvärk i massa konstiga muskler. Onsdag, torsdag och idag har jag bara joggat mellan 10 och 14 km per dag men det har varit skitsegt. Idag kändes benen riktigt tunga både till och från jobbet, 7 km vardera väg. Imorgon ska jag springa Lerumsloppet, 10 km med en ganska rejäl uppförsbacke i mitten. Det kan gå hur dåligt som helst att döma av hur kroppen kändes idag. Men jag kanske piggnar till mirakulöst tills dess. Hoppas i alla fall slå min tid från 2008, 36:07. Det är bara planerat som ett träningslopp men det är ju alltid kul att prestera när man hamnar i en resultatlista. Bara 3 veckor kvar till Göteborgsvarvet och 4 till Stockholm marathon och därmed bara plats för två bra träningsveckor innan nedtrappning. Målet på varvet är att få ett sista bra pass innan maran utan att slita allt för mycket. Målet på maran är pga att vädret påverkar så pass mycket bara placeringsmässigt. Topp 30 skulle vara kul, förra året, när det inte var vansinnigt varmt, krävdes 2:38:42 för detta.

Veckosummering

Hemma från semester. Varit i Rom. Om nån vill ha ett tips om en stad man ska åka till för att samtidigt ha bra möjligheter till löpträning kan jag INTE tipsa om Rom. Det kanske är världens löpovänligaste stad. Bilar, bilar, bilar och vespor. Knappt någon som cyklar och de jag såg som sprang kan jag nästan räkna på en hand. Trånga trottoarer fulla av turister. Avgaser och cigarrettrök. Knappt några parker. Jag fick ändå till en runda varje dag. Första dagen letade jag mig fram genom trafikkaoset (det är mer regel än undantag att det står en bil parkerad på ett övergångsställe eller en refug) ner till Tibern där jag hittade stadens enda cykelbana. Av någon anledning har dom valt att helt ignorera denna flod som rinner genom hela staden. Det var nästan helt öde längs med flodens kajer men full av liv en liten bit därifrån. Det är mycket som är svårförståeligt i Rom, bland annat väljer dom att ha två trafikpoliser som bevakar ett övergångsställe istället för att sätta upp ett trafikljus. Hur som helst, nere vid floden kunde man åtminstone sträcka ut benen i några kilometer även om det kändes som att springa genom en övergiven stad.

Andra dagen letade jag mig fram till en park, Villa Ada, som låg en bit utanför centrum, där stötte jag faktiskt på några andra joggare. Det var grymt skönt att slippa lite av avgaserna och asfalten på några varv där. Förutom denna park fanns det egentligen bara en lite större park till, Villa Borghese, där jag lade större delen av tredje dagens kilometer. Fjärde och sista dagen i Rom var söndag och påskdagen och i och med att jag var ute redan före klockan sju kunde jag faktiskt springa relativt obehindrat mitt i stan. Ganska fräckt när man snurrar omkring planlöst och halvt har tappat bort sig och helt plötsligt dyker Colosseum upp som ett vykort mellan två byggnader.

Fick sammanlagt löpt nästan 60 km sightseeingjogg i Rom, bara underhållande löpning, ingen som helst kvalitetsträning. Totalt på veckan blev det 103 km med två kvalitetspass måndag och tisdag. Nu blir det snart första passet på svensk mark, ska bli skönt med lite riktig skog.

6 x 1220 meter

När man varit sjuk eller skadad ett tag gäller det som alla vet att träna igen det man tappat. Därför blev det dubbelpass och kvalitet även idag. 8 km till jobbet i morse i lugnt tempo var grymt tungt och benen kändes efteråt inte helt sugna på kvalitetsträning på kvällen. Men framåt eftermiddagen kändes det lite bättre. Skippade ändå hemjoggen och promenerade istället de 2 kilometrarna raka vägen hem. Hann sova en halvtimme innan det var dags för kvällspasset. Som rubriken säger var det 6 x 1220 meter (enligt Jockes GPS, min visade 1240 men den visar ofta lite för mycket när det är mycket svängar). Detta gjordes på den asfalterade rullskidbanan i Skatås. Jag har aldrig sett någon åka rullskidor på den och den är bitvis ganska igenvuxen men så heter den i alla fall. Den är ca 1400 meter lång och vi sprang som sagt drygt 1200 av dessa och använde 200 meter för gång/joggpaus som tog mellan 70 och 80 sekunder. Första tre varven gick ganska kontrollerat utan någon syrakänning på 4:04-4:05 (ca 3:20/km), sen fick jag det jobbigare och fick släppa Jocke och de tre sista varven gick på 4:08, 4:11 och 4:07 (ca 3:23/km). Ok tider på den småknixiga och småkuperade banan men ingen jättesprutt i benen idag. Imorgon ska jag på semester så det blir lite bloggpaus. Men löparskorna ska med, har inga förhoppningar om någon rekordträning men en liten runda varje dag ska jag försöka få in.

Lunchträning

Tränade på lunchen idag för första gången. Då jag har lite begränsat med lunchtid så gäller det att utnyttja tiden och skära ner på saker som att äta t ex, det får fixas senare och på typ 10 minuter. Hann inte med nån uppvärmning så jag körde igång direkt med vad som var tänkt som 10 km marafart (3:40). Nästan sommarvärme ute mitt på dagen. Det gick snabbare och snabbare och slutade på exakt 10 km på exakt 35:36. Lite snabbare en marafart alltså, snarare halvmarafart eller åtminstone ansträngning därefter eftersom det inte var helt platt. Bra formbesked - att jag inte tappat speciellt mycket på 2 veckors förkylning. Tror det blir en hel del lunchträning framöver, vem behöver 45 minuter för att äta egentligen? Nu tror jag faktiskt att det blir en kort kvällsjogg innan mörkret faller.

Summering av en komma-tillbaka-vecka

40 km slutade veckan på. Har nog inte haft en vecka med så lite mängd sen jag var skadad i maj förra året. Trots mindre förkylningar och småkänningar har jag nästan alltid åtminstone skrapat ihop 70-80 km. Men denna förkylning (kanske tillsammans med 30 km marathonfart mitt i) har verkligen tagit på krafterna både fysiskt och psykiskt, har faktiskt inte känt mig det minsta sugen på att träna. Var lite rädd ett tag att det var något slags överträningssyndrom, mars månad var ju mängdrekord med strax över 500 km. Men nu börjar det faktiskt kännas bra igen. Vilade helt första tre dagarna av veckan efter det avbrutna marathonförsöket i Rotterdam förra söndagen. Var lite sugen på att få revansch redan igår på Kungsbacka halvmarathon men efter hur kroppen kändes på KM på femman i torsdags tog jag mitt förnuft till fånga och valde att komma igång igen i ett lite lagom tempo. Det har jag nu gjort. 5 km lugn jogg i fredags, 11 km lugn terräng/trail-jogg igår och idag 14 km aningen snabbare men ändå bara behagligt (~4:30-fart). Dagens pass var även första gången jag sprang i mina FiveFingers sen i november. Och jag hade verkligen glömt hur mycket jag gillar dem. Även om jag kör nästan all träning i ganska till väldigt tunna skor, har t ex skaffat ett par Merrell Trail Glove, så är det nåt helt annat med FiveFingers (kan jag säga utan att vara sponsrad). Dom är verkligen mer som ett extraskinn än en sko, och jag tycker faktiskt att de separata tåfacken inte bara är en lustig designdetalj utan har en funktion just i detta att skapa känslan av att man bara har ett extraskinn på sig. Igår sprang jag t o m en kilometer helt barfota på en stig med mest packad jord och inte så mycket grus. Detta är självklart ännu skönare men det är ganska ont om så bra stigar. Jag kommer nog aldrig mer springa FiveFingers på tävling (sprang Kungsbackaloppets halvmarathon i dem förra året med ganska sargade vader som resultat) men att träna i dom på skogsstigar är grymt skönt.

Nästa vecka blir inte heller full mängd eftersom jag ska åka bort över påsk men efter det hoppas jag få till 3 bra veckor innan det på nytt blir nedtrappning inför varvet och Sthlm marathon. Jag tror egentligen inte att det är smart att springa en halvmara veckan innan en mara men jag har inte sprungit varvet sen 2008 pga skador och sjukdom så jag är jäkligt sugen på detta. Men Stockholm känns viktigare så jag ska verkligen försöka hålla igen lite åtminstone första milen på varvet.

Måste nog ta det lugnt ett tag

Även om jag inte fullföljde maran i söndags så är inte kroppen vad den varit. Har fortfarande hosta kvar som rest efter förkylningen men tyckte idag att jag förutom denna kände mig hyfsat frisk och tänkte därför chockstarta kroppen efter 3 dagars helvila efter i söndags med att ställa upp i klubbmästerskapen på 5:an i Skatås. Vaderna värkte fortfarande men annars kändes det hyfsat på uppvärmningen. Sen kändes det också bra första halvkilometern av tävlingen. Sen var det skittungt trots att jag sänkte farten. Ingen kraft alls. Nära att jag gick i sista uppförsbacken. Kom i mål joggande på 17:20, i och för sig väldigt kuperad slinga, ni som sprungit den vet, men detta är bara 7 sekunder bättre än när jag sprang den på tid sist, på KM 2009, trots att jag i övrigt är på en helt annan nivå nu. Så toppformen är helt borta och jag tror jag ska ta det riktigt lugnt ytterligare ett tag för att låta kroppen återhämta sig från förkylningen (höll på att hosta ut lungorna i en halvtimme efteråt).

Foto: Jonas Boman

På återseende när jag mår bättre.

Rotterdam marathon 2011

Tillbaks från Rotterdam. De som har letat efter mig i resultatlistorna har väl upptäckt att jag inte finns där. Ska gå i genom helgen och orsakerna till detta. Som jag skrivit tidigare så fick jag min första kraftigare förkylning på nästan ett år lämpligt i början av veckan. Tänkte att det bara var en bagatell som skulle gå över innan start. Men tji fick jag, den flyttade helt enkelt runt som den behagade. Jag kom ner till Rotterdam på fredag kväll och mötte upp Niklas och Robert på femstjärniga Manhattan Rotterdam, fint ska det vara. (Vi bokade tidigt så det var faktiskt inte jättedyrt.) Hotellet låg precis bredvid centralstationen och bara ca 400 meter från starten på Coolsingel. Det är faktiskt en ganska fin stad och det fina vädret, uppåt 20 grader och sol, på lördagen gjorde att vi fick en riktigt trevlig dag när vi turistade runt.

Niklas och Robert.

Undertecknad blickar ut över världens näst största hamn.

Lördagen var således mycket trevligt trots en ständig ambivalens kring hur jag mådde förkylningsmässigt och funderingar kring om jag över huvud taget skulle starta och om jag i så fall skulle följa ursprunglig plan och springa enligt 2:35-schema eller bara jogga runt eller nånting där i mellan. Pre-race-nerver har en inte obetydlig del i sammanhanget där man lätt övertolkar kroppens signaler. En holländsk man, tillika servitör (och möjligen före detta elitcyklist) rådde mig att ta två aspirin med massa c-vitamin kvällen innan. Han sa att om man gjorde detta skulle man svettas ut förkylningen på natten och må prima dagen efter. Han tyckte även att jag borde raka av allt hår på huvudet. Trots den oklara auktoriteten i detta uttalande följde jag det till viss del och tog två diklofenak och en panodil innan jag gick och la mig. Mådde något bättre på morgonen och bestämde mig för att starta med intentionen att köra på i det tempo som kändes bra men bryta om det blev för jobbigt, vill inte pressa kroppen för hårt om jag inte är helt frisk.

Efter en viss förvirring angående hur man skulle komma in i rätt startfålla kom jag till slut in i startgrupp B och kom nästan längst fram i denna grupp som bestod av ett par hundra löpare direkt bakom elitfältet. Sen blev det ca 20 minuters väntan som på grund av min ödmjuka inställning till det hela i och med min inte helt optimala hälsa inte blev lika nervös som vanligt. Starten gick till slut och jag var över startlinjen bara ca 5 sekunder efter startskottet och kunde löpa på relativt obehindrat efter bara hundratalet meter. Första kilometern avverkades på 3:43 och det kändes relativt behagligt. För att inte fokusera allt för mycket på tider hade jag bestämt mig för att skippa GPS-klockan (som ändå inte visar exakt samma som kilometermarkeringarna) och bara klocka av 5-kilometersavsnitten med en vanlig digitalklocka med mellantider. 3:40-fart ger 18:20 på 5 km och första femman gick på 18:17. Sen hamnade jag i den fällan som man ofta gör i marathonlopp att det är så kul att plocka placeringar att man gärna gör detta lite väl fort. Andra femman gick därför på 18:03 (och första 10 km därmed på 36:20). Det skall i och för sig noteras att banan i Rotterdam inte alls är lika platt som i Berlin och att det faktiskt finns flertalet lättare motlut, bland annat springer man över Erasmusbron två gånger, med en klättring på cirka 15 höjdmeter per gång. Det kändes dock fortsatt bra och jag avancerade från klunga till klunga, andra och tredje femman gick på 18:04 respektive 18:12 (andra milen gick således på 36:16). Runt halvmarapasseringen (1:16:53) började det dock gå lite tyngre och jag sänkte därför medvetet farten något. Detta tillsammans med att jag nu mestadels var själv i en lätt motvind och även några mindre motlut gjorde att femte femman rasade iväg till 18:44. Här nånstans började beslutet att inte fullfölja bli mer och mer definitivt. Skovalet, som till slut blev de supertunna Asics Piranha (130 gram) var kanske inte heller det smartaste. Jag hade förvisso dessa skor i Berlin men då hade jag tränat ganska mycket i dem innan. Nu har jag knappt haft på mig dom sen Berlin och vaderna började kännas av ganska bra efter 25 km asfalt. Vid andra passeringen över Erasmusbron, efter 26 km, stod Robert och hejade på, detta gav lite extra krafter men ändrade ändå inte mitt beslut att försöka hålla farten till 30 km och där kliva av och se det hela som ett bra träningspass.

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan så självklart hoppades jag nånstans att krafterna skulle återkomma. Det är aldrig kul att bryta ett lopp men jag har heller inga direkta principer mot detta. Att kämpa sig igenom de sista 12 km hade kanske varit görbart utan att tiderna hade runnit iväg allt för mycket men det kostar samtidigt mycket i återhämtningstid och eftersom säsongen är ung och Stockholm marathon bara är sju veckor bort tycker jag fortfarande att det var rätt beslut att bryta. Speciellt som kroppen inte var hundra från början. Sjätte och för mig sista femman gick på 18:32, tredje milen därmed på 37:16 och 30 km gick på 1:49:55. Nytt pers på 30 km är ju en tröst i det hela. Snittet per km precis under 3:40, alltså fortfarande 2:35-schema men med nedåtgående trend. Trött men inte helt slut träffade jag Cecilia Fager från Hässelby som också brutit vid 30 km en stund efter mig, hon hade siktat mot 2:43 (vilket skulle varit en förbättring av hennes pers med två minuter) men inte heller hon hade haft nån bra dag. Tillsammans fick vi skjuts till målet tillsammans med nån kvinnlig marockansk topplöpare (Ros i efternamn?) och hennes farthållare.

Det var historien om Rotterdam marathon 2011. Sex månaders bra träning och sen en förkylning. Så kan det gå. Jag är dock inte allt för bitter, hade en grymt trevlig helg med Niklas och Robert och träningen mot Stockholm marathon startar så fort den här jäkla förkylningen släpper. Kan ju säga att den inte blev direkt bättre av mitt lilla träningspass på 30 km. Men förhoppningsvis är jag igång redan på onsdag, och då jävlar ska det tränas.

Rotterdamgänget 2011 väntar på tåget till flyget.

Rapport från 63 1/2 timma innan ett marathon

Fortfarande inte den känsla som jag skulle vilja ha vid denna tidpunkt innan ett marathonlopp. Vaknade med riktigt raspig hals imorse och tänkte att det kanske var dumt med 9 km-rundan igår. Blev dock ganska kvickt bättre när kroppen hade vaknat lite. Under dagen har jag känt mig 95% frisk. Blev lite cykel för ett jobbmöte i Mölndal och då kändes det som att jag hade mycket tillbakahållen kraft i benen, dom vill liksom jobba - om ni förstår känslan. Bestämde mig sen för en liten jogg som inte blev en jogg så jag tänkte 4 km marafart men jag vet inte om det var frustration över sjukdomen som gjorde att jag drog på nästan max, så det blev 4 km i 3:17-snitt. Så kan det gå.

Känsla: Svårbestämd

Efter mycket tvekande blev det en liten tur runt åttan på kvällskvisten. Började lugnt men sen gled farten ganska snabbt upp mot marafart, GPS:en krånglade lite så jag vet inte exakt, men där omkring i alla fall. Svårbeskrivbar känsla, både lätt och tungt liksom. Ville absolut inte pressa så här direkt efter en förkylning så jag tog två kortare pauser mitt i. Vid såna här tillfällen skulle det kanske vara bra att ha pulsmätare för att få ett mer objektivt värde på hur formen är. Det kändes dock inte som det krävde nån högre puls eller ansträngning för att hålla 3:40-3:50-fart. Inte jättenedslående resultat men heller inte den kropp jag hade önskat efter 3 dagars nästan helvila (joggade ju 6 km i söndags). Så - klart är det att sjukvila inte ger samma resultat som friskvila. Vaden trilskades knappt alls, så den blir nog inget problem. Om jag inte möter ytterligare motgång så kommer jag i alla fall starta på söndag, kanske måste jag dock ta det lite lugnare än vad jag planerat. Man får vara ödmjuk inför den kropp man har för tillfället.

Nu är det bara det svåra skovalet kvar. Jag har fyra kandidater. Från lättast till tyngst:

Asics Piranha, 130 gram. Funkade bra i Berlin men jag har inte sprungit så mycket med dom sista tiden så jag vet inte hur vaderna kommer reagera på 42 km asfalt i dessa skor som i princip är spikskor utan spik.


Brooks T7 Racer, 190 gram. Nyinköpta, hälmodifierade, sköna men aningen små och gav lite skav efter helgens tävling på 16 km.

Asics DS Racer, 210 gram. Förra årets modell, även de hälmodifierade, välanvändna - 90 mil, skönt insprungna men nästan fallfärdiga och nu snarare bruna än vita.


Nike Lunaracer 2, 215 gram. Bubblare. Inte sprungit alls mycket i dom efter att jag beskyllde dom för min skada i februari. Grymt sköna faktiskt, nu har jag skurit lite i dom också.

Svårt val, alla skor har sina fördelar och nackdelar.

Lite bättre idag

Har sovit mycket och mår faktiskt lite bättre idag. Fortfarande lite känning i halsen, speciellt på morgonen men känner mig i övrigt nästan frisk. Vaden känns bättre också. Funderar på att dra ut och testa kroppen på några kilometers jogg. Hmm... Kanske bättre med helvila en dag till. Inget direkt löpsug än. 3 och ett halvt dygn till start. Det går åt rätt håll i alla fall. Oklart hur nedbruten kroppen blivit av den lilla sjukepisoden. Vila eller inte vila, den ständiga frågan. Ska ligga kvar på soffan ett tag och se hur det känns om ett par timmar. Återkommer med rapport ifall det blev några löpsteg. Inshallah.

Sjuk så klart

Virus i halsen och ont i vaden. Självklart blir jag sjuk veckan innan jag ska springa marathon. Det kunde i och för sig varit värre, om jag hade insjuknat några dagar senare hade verkligen allt hopp varit ute, idag hade jag aldrig kunnat springa nåt marathonlopp. Nu har jag ändå visst hopp om att starta på söndag. Oklart hur formen påverkas av detta dock. Vaden då? Jo jag fick en liten smäll i starten på loppet i lördags. Nu har det börjat göra ont där i varje steg jag tar. Har inte testat att springa på det än dock. Ingen löpning vare sig igår eller idag. Jag har gått till jobbet men det har varit precis på gränsen att jag har pallat det.

Det är väl detta som är en del av charmen med marathonträning, man tränar disciplinerat i ett halvår mot ett lopp, sen blir man förkyld. Jepp, jepp, fyra och ett halvt dygn kvar till start. Imorgon kanske jag mår som en nyponros igen.

Veckan

Inte så mycket att rapportera idag men en liten veckosummering gör jag ändå. 99 km slutade veckan totalt på efter dagens 6 km i 5:30-fart med dottern cyklandes bredvid. Försöker nu söka självförtroende i siffrorna bakåt sista halvåret: 110 km i snitt. Av de åtta sista veckorna har alla förutom den sista (99 km) landat på över 100 km, 111 km i snitt per vecka. Ca 40 km per vecka, i snitt, av detta i sub 4:00-fart. Känslan från igår när 16 ganska kuperade kilometer i 3:32-fart kändes ansträngande men kontrollerat tar jag även med mig i kommande veckas löpdeprivation när jag antagligen kommer känna mig rastlös och stundtals få för mig att musklerna förtvinar om jag bara joggar lätt och inte pressar max.

Så nu har jag kommit till den punkt i det här projektet, som jag startade efter maran i Berlin i seprember i fjol, när det inte längre är så mycket upp till mig längre. Till skillnad från många andra anser jag inte att långdistanslöpning är speciellt mycket psykologi. Allt snack om pannben, att vara mentalt hård och så vidare tycker jag mest är snack. I tävlingssituationen är marathonlöpning, enligt mig, 99% fysiologi. Marathonträning är dock mycket psykologi, att vilja träna disciplinerat under en lång period för att vänja kroppens alla vävnader och organ för den specifika påfrestning det är att springa långt i relativt hög fart. När det kommer till psykologi (filosofi?) ansluter jag mig i och för sig till de som anser att saker och ting på ett kosmiskt plan faktiskt är förutbestämt. Att jag är ute och springer mycket har sina orsaker. De som inte är ute och springer varje dag har sina orsaker till det. Sen att människor kan bli påverkade, att börja springa, eller att sluta, upphäver inte denna kausalitet som styr världen. Orsak och verkan. Människor handlar så som de tror är bäst. Man tror att man tar ett beslut men egentligen är det orsakerna som formar ett beslut i ens hjärna i en process som alltid är logisk även om den inte alltid är det på ett uppenbart sätt.

Tillbaks till marathonlöpning så tror jag att om man vill få ut sin kapacitet så mycket som möjligt över 42 km så ska man tänka så lite som möjligt, det tar bara kraft. Riktigt bra löpare tycker jag påfallande ofta är religiösa. Jag tror det hjälper dem att slappna av och minska prestationsångesten om de har en gud att lämna över skeendena till. Om det ska funka bra så måste man nog i och för sig vara troende på riktigt och inte bara som en strategi för att bli en bättre löpare.

Vårtävling 2

Åtta dagar kvar till maran och sista hårda passet är gjort. Jag genomförde detta i form av Solvikingarnas andra vårtävling på åttan. Man kan välja mellan 2 och 4 varv, vilket blir 15,6 km eller 32 (dom som väljer 32 springer en extra bit i början för att få det till 32 och inte 7,8 x 4 som bara blir 31,2). Jag valde som de flesta andra 16 km, förra året sprang jag 32 men att tävla på så pass lång distans 8 dagar innan en mara är nog inte så bra, kanske är t o m 15,6 för långt men planen var att inte ligga på riktigt max utan precis under mjölksyratröskeln för att få en någorlunda behaglig men fokuserad sista genomkörare. Jag valde därför att köra precis i mitt eget tempo och inte bry mig så mycket om placeringar. Jag siktade, som jag skrivit tidigare, på att hålla mellan mara- och halvmarafart vilket just nu borde vara mellan 3:30 och 3:40/km.

Lyckades hålla detta bra och sprang första platta kilometern bara något för snabbt, 3:28 gick den på. Det blev två nästan exakt lika snabba varv, ~27:40, kände mig fräsch hela andra varvet och plockade två placeringar på detta. Kom in som fyra på 55:17. Således 3:32/km. Klart godkänt. Vann gjorde Patrik Andersson, Hälle IF på nya banrekordet 50:04. Hela resultatlistan finns här.

Nu förbereder jag mig på en veckas löparfrustration med bara 5-8 km jogg per dag och möjligen även en eller två hela vilodagar. Det blir kanske det jobbigaste på hela träningsperioden inför maran. Jag minns veckan innan Berlin hur det kändes som jag precis värmt upp när dagens träning var över. Tisdagen innan Berlin körde jag 3 x 1000 på max med lång vila emellan, klockade dessa på 3:02 - 3:03, möjligen blir det en sådan favorit i repris som enda tillfälle den kommande veckan då pulsen kommer gå upp lite.

Enda orosmolnet just nu är en snörvlande dotter. Det blir handhygien a la OCD under veckan.