Det kändes som att veckan som gick på flera sätt markerade övergången mellan sommar och höst. Vädret har börjat kännas lite höstlikt och kanske mest av allt: semestern för min del var slut. Haft en mycket bra semester även om den kanske inte var den mest utvilande då det förutom ett par dagar mitt i varit fullproppat aktiviteter och resor. Schweiz, Öland, Way Out West, Funäsdalen och Dalarna/Mora med Vasastafetten som final på det hela. På sätt och vis rätt skönt att börja jobba igen, slippa ångesten över att semestern ändå bara tar slut. Dessutom var pengarna slut.
Träningsmässigt började veckan med att jag inte kunde hålla mig från att hänga med på ett snabbdistanspass på måndagen trots att kroppen kändes allt annat än återhämtad från urladdningen mellan Evertsberg och Oxberg som var min sträcka på Vasastafetten. Det märktes att det var ett tag sen jag sprang i tävlingsfart på normala sträckor. Lyckades i alla fall slå förra årets tid med 6 sekunder trots detta så det kändes bra. Sen har det mest varit distanslöpning veckan igenom förutom onsdagen som blev enda vilodagen. Idag fick jag trots frånvaro av lust till ett ganska bra långpass på 32 km med ganska mycket backar, runt Mölnlycke och Mölndal i 4:12-snitt. Började lugnt och tanken var att fortsätta så men jag fastnade i att titta på GPS:en och tvånget att hela tiden pressa snittfarten som till en början låg på typ 5:30. Stora delar låg jag neråt marathonfart. Vad är marathonfart förresten. Jo, 3:40/km. Det ger 2:34:40. Alltså pers med 1 1/2 minut, vågar inte sätta ribban högre än så med tanke på den träning som bedrivits. Ligger drygt 30 mil efter förra året vid samma tidpunkt - 290 mot 320 km. I och för sig har träningsmängden ökats successivt över året från 285 km i januari till 465 km i juli men jag släpper definitivt alla planer på sub 2:30 i år. Time is on my side.
Totalt 102 km i veckan. Tror att jag kan fixa sub 2:35 om jag bara håller den mängden i 3 veckor till innan tapern startar inför Berlin som idag ligger 5 veckor bort.
söndag 26 augusti 2012
måndag 20 augusti 2012
Vasastafetten 2012
Tog det som sagt lite lugnt efter äventyret i Alperna. Men då vi hade en av årets höjdpunkter runt knuten, Vasastafetten, hann inte vilan bli mer än en vecka. Förra veckan blev träningsmässigt hyfsad och nästan tillbaka på normal volym med knappa nio mil gjorda, men ett formtest på åttakilometersslingan i Skatås i slutet av den veckan som klockades på 28:08 gjorde mig lite besviken. Hade velat ha en minut bättre tid där.
Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.
Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.
I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.
Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.
Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"
Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.
Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!
Lösningen blev panikträning när en vecka återstod till Vasastafetten. Har spenderat veckan innan loppet i fjällen för detta ändamål (fast egentligen var det väl semester). Fick i alla fall till dubbelpass de flesta dagarna där och nästan varje pass hade inslag av kvalitet eller högpuls eller kräkkänsla eller vad det nu är man vill åt. Det är hursomhelst inte svårt att få upp pulsen i den terrängen. Hade jag haft pulsband på mig hade jag nog kunnat notera ett veckorekord i tid med puls över 90% av max. På tisdagen körde jag klassiska 8x1000 meter med 1 min vila tillsammans med brorsan på hyfsat platt asfalts-/grusunderlag. Körde i och för sig inte på max men blev ändå lite besviken när snittet visade 3:37/km. Marathonpace typ. Hmm. Det blev lite mer toppbestigningar och slalombackar och sen en ny test på torsdagen. Körde två tusingar på maxansträngning: 3:01 på den första som sluttade lätt utför, 3:11 på den andra som var samma väg fast åt andra hållet, alltså uppför. -Ok, det kändes bättre, då kan jag i alla fall springa snabbt om jag bara anstränger mig lite. Jag har ju faktiskt bara kört en handfull fartpass sista två månaderna så det vore ju inte helt konstigt om jag tappat fart.
Efter lite morgonjogg på fredagen styrde jag cittran söderut mot Oxberg där klubbens fyra lag skulle husera under helgen.
 |
| Höll konstant 4 km/h över hastighetsgränsen. |
I Oxberg hade vi traditionsenlig genomgång och planering av vem som skulle köra till vilken växling med vem. Som traditionen bjuder så ska detta alltid ta minst tre timmar och sluta med att man inte riktigt förstår hur 40 personer ska komma till rätt ställe i rätt tid. Men det brukar lösa sig.
Vi har vunnit mixed-klassen de två föregående åren och vi hade i år på pappret det starkaste laget någonsin. Men vi hade hört rykten om ett hopsatt lag som egentligen skulle springa herrklassen men som i sista stund bytt till mixed.
Jag hade som förra året sträcka fem, Evertsberg-Oxberg, 15,1 km. Körde på morgonen tillsammans med Olle som skulle springa sträckan innan och släppte av honom i Risberg innan jag vände tillbaka till Evertsberg för ett par kilometers uppvärmning och löpprofilspanande. Eftersom detta är längsta sträckan och det även finns en pengabonus för den som springer sträckan snabbast var det gott om vassa löpare som joggade omkring på området, bland andra Mikael Ekwall (som sprang för det hopsatta laget Idrottsarrangören Böna och Be AB och var snabbast i fjol), Anders Kleist (Inåvejt/Nonäjm), Elitorienteraren Jerker Lysell (Mitt Hjärta) samt Musael Tamasgene som sprang för tidigare nämnt hopsatt mixedlag och som skulle visa sig vara snabbast på sträckan. Förlåt att jag raljerar lite med namnen på de företagssponsrade hopsatta lagen men jag tycker att det är lite tråkigt med denna trend istället för rena klubblag. Köp en reklamannons i tidningen istället. Finns för övrigt ett roligt citat från nån som såg Musael springa i de avslutande tungsprungna uppförsbackarna på sträckan: "Det såg ut som att han sprang nerför när det var uppför!"
Hur som helst: Olle hade kämpat hårt på sin sträcka och tagit in 1,5 minut på tredjeplacerade lag i mixedklassen när han kom in i princip samtidigt som Falun-Borlänge SK:s löpare. Jag var taggad till tusen och la mig direkt i rygg på Niklas Persson som växlade två sekunder före mig för nämnda klubb. Vi höll ca 3:05/km de första lättlöpta 3-4 km som går på grus och asfalt lätt utför. Grym start på den sträckan och man kan låtsas som att det är ens normala tävlingstempo även om det inte hade varit nerför. Sen in i skogen och där börjar helvetet och jag hade ett svagt minne från det från förra året. Myrar, sneda och trasiga spångar, då och då lite mer lättlöpta partier och vackra stiger, men det är svårt att njuta av det när man har nån som bokstavligen flåsar en i nacken. Och jag visste att det flåset kom från laget som förra året var 1 minut efter oss i mål. Det var viktigt att inte ge sig. Men jag började bli riktigt trött efter 7-8 km och där i ett tekniskt nerförsparti var jag tvungen att släppa några meter för att inte stå på huvudet. Men jag lyckades hålla det till 20-30 meter och när det sen blev lite mer lättlöpt en bit kom jag faktiskt ikapp och förbi och fick själv 20-30 meters ledning. Men sen kom vi till Lundbäcksbackarna och där började den riktiga prövningen för den stackars kroppen som nog redan undrade vad fan jag höll på med. Man får liksom inget gratis i såna tungsprungna stigningar. Samtidigt måste man vara lite med i huvudet och välja rätt väg så man inte trampar ner sig i de blötare partierna som ofta är svårupptäckta under gräset. Jag lyckades dock hålla ledningen nästan ända upp men där hade jag missat att det kom ytterligare en liten stigning och där hade jag inget kvar. Fick släppa förbi Falun-Borlänge och bara hoppas på att inte tappa för mycket in till växlingen i Oxberg som nu bara var ett par kilometer bort. Lyckades på nåt sätt hålla det till 8 sekunder.
Jag växlade till Elisabeth och kände mig ändå rätt nöjd. Kollade på klockan - 6 sekunder snabbare än förra året hade det gått, 55:08 (3:40/km). Nästföljande sträckor var det nog aldrig mer än 20 sekunders skillnad mellan oss och Falun-Borlänge. (Det hopsatta laget var redan nästan 15 minuter före så förstaplatsen hade vi nästan redan räknat bort). Nu var det kamp om tredjeplatsen eller möjligen andraplatsen om Mitt Hjärta liksom tidigare år skulle falla genom fältet på de sista sträckorna (de var åtta minuter före oss efter min sträcka). Mycket riktigt hände detta och efter grymma insatser av alla i laget växlade Björn-Erik över till Joakim för sista sträckans 9,5 km på en tredjeplats med 22 sekunder upp till Falun-Borlänge på andraplatsen. Sen blev det som vanligt nervös väntan vid målet i Mora för att se vem som kommer in på målrakan först. Och visst fan hade Joakim tagit in och gått förbi. Falun-Borlänge syntes inte till. En andraplats som kändes som en seger, 40 sekunder före treorna. Femma totalt, inräknat herrlagen. Men: Första rena klubblag totalt!
 |
| 2:orna i mixedklassen. 5:36:19 Solvikingarna Lag 1: Mattias Jonson, Olle Dahlberg, Anders Öhgren, Johanna Adolfsson, Jonas Carlsson, Helena Wallin, Elisabeth Sundemann, Björn-Erik Norrman, Joakim Röstlund (Andreas Magnusson saknas på bilden). Foto: Jonas Boman |
tisdag 7 augusti 2012
Tar det lite lugnt
Förut har jag varit skeptisk till det här med att vila efter större lopp. Om det känns bra är det väl bara att köra på. Rida på vågen. Onödigt att tappa form och behöva starta om från början om kroppen känns bra. Efter Berlin Marathon 2010 vilade jag en dag sen körde jag nästan på som vanligt och hade månaderna efteråt min bästa träningsperiod någonsin. Efter Frankfurt Marathon förra hösten gjorde jag samma sak, men hade inte riktigt samma bra känsla i kroppen. Tränade på mer av vana än av vilja. Det är svårt att koppla ihop orsak och verkan när det gäller löpning och skador, jag tror att mycket av skador uppkommer mer eller mindre slumpmässigt och det är därför inte stor anledning att oroa sig för dem eller försöka förebygga dem. Men kanske berodde ändå min plantarfasciit som jag ådrog mig nån månad efter Frankfurt förra året ändå till viss del på att jag inte tog en viloperiod efter en lång och tävlingsfylld säsong.
Jag har efter detta börjat tro mer på vila efter större tävlingar. Kanske är en stor del i vikten av vilan att ge sig möjlighet att ta några steg tillbaka från det man håller på med och som konstnären som backar från tavlan kunna se det hela i ett större perspektiv.
Så just nu tar jag det ganska lugnt. Trots att kroppen kändes riktigt bra bara ett par dagar efter Swiss Alpine. Framsida lår kändes i en vecka efteråt men i övrigt kändes kroppen mjuk och spänstig. Veckan efter loppet joggade jag lite först på onsdagen, sen på torsdagen testade jag redan lite fartinslag och 3:20-fart i ett par kilometer kändes ganska skönt. Men med ytterligare någon mils löpning på lördagen nöjde jag mig med att veckans träning summerades till 30 km.
Jag kommer öka lite denna vecka men väntar ytterligare en innan jag kör på som vanligt. Försöker att inte känna mig stressad över att nästa mål, Berlin Marathon, bara ligger sju veckor bort. Försöker hitta balansen mellan att bevara glädjen i det jag gör och samtidigt vara någorlunda fokuserad.
Jag har efter detta börjat tro mer på vila efter större tävlingar. Kanske är en stor del i vikten av vilan att ge sig möjlighet att ta några steg tillbaka från det man håller på med och som konstnären som backar från tavlan kunna se det hela i ett större perspektiv.
Så just nu tar jag det ganska lugnt. Trots att kroppen kändes riktigt bra bara ett par dagar efter Swiss Alpine. Framsida lår kändes i en vecka efteråt men i övrigt kändes kroppen mjuk och spänstig. Veckan efter loppet joggade jag lite först på onsdagen, sen på torsdagen testade jag redan lite fartinslag och 3:20-fart i ett par kilometer kändes ganska skönt. Men med ytterligare någon mils löpning på lördagen nöjde jag mig med att veckans träning summerades till 30 km.
Jag kommer öka lite denna vecka men väntar ytterligare en innan jag kör på som vanligt. Försöker att inte känna mig stressad över att nästa mål, Berlin Marathon, bara ligger sju veckor bort. Försöker hitta balansen mellan att bevara glädjen i det jag gör och samtidigt vara någorlunda fokuserad.
måndag 30 juli 2012
Swiss Alpine Marathon 2012
Ok. Nyss hemkommen från Davos, Schweiz och ett riktigt äventyr. Det finns löptävlingar och så finns det ultralopp i bergen. Det är helt klart olika saker. 10 km, halvmarathon eller till och med marathon är liksom över på max ett par, tre timmar. Men nu skulle man vara ute och springa större delen av en dag. Jag har testat på ultralopp förut, 2007-2009 gjorde jag några försök på 6-timmarslopp med 71 km som bästa resultat. Men det var på en ganska platt enkilometersbana och även om det såklart var jobbigt kändes det ganska mycket som ett socialt event där man joggade runt och småpratade med sina medtävlare tills någon blåste i tutan och man fick stanna. 2009 gjorde jag även ett halvhjärtat försök att springa ett 24-timmarslopp, men även det var på rundbana. Jag kom väl en 15 mil ungefär med ganska många pauser och efter det falnade mitt intresse för distanser längre än marathon.
Det som nu tog mig till Schweiz och Swiss Alpine var en förfrågan från en kompis som tänkte springa tillsammans med sin kusin och han undrade om jag trodde att det var genomförbart. Istället för svar på sin fråga fick han istället motfrågan om jag fick hänga med. Inför äventyret startade vi en blogg ihop där ni kan läsa allas våra tävlingsrapporter.
Så sedan Stockholm marathon för nio veckor sedan har jag helt lagt om träningen mot detta. Inga intervallpass, bara distans och med så mycket backar som går att hitta i Göteborgregionen. Vilket skulle visa sig svårt för om man tittar på den här banprofilen så tycker man inte att backarna häromkring är mycket att orda om i jämförelse. Mesta höjdmeterna på ett enskilt pass var väl de ca 700 jag fick ihop när jag sprang upp och ner för Brudermossen 20 gånger i mitten av juni. Vilket ska jämföras med Swiss Alpines 2600. Som dessutom är på hög höjd - mellan 1500 och 2700 meter över havet. Men man får ta det man har och det har blivit några bestigningar av den gamla soptippen varje gång jag har passerat den på en löprunda sista två månaderna.
För exakt en vecka sedan var i alla fall Axel, Simon och jag på plats i Davos för en veckas förberedelser och förhoppningsvis viss höjdacklimatisering innan loppet. På måndagen var det banbesiktning på den högalpina delen av loppet: Chants (48 km) till Sertig Dörfl (66 km). Vi tog tåget till Bergün och därefter blev vi bussade upp till den lilla bergsbyn Chants som ligger på 1800 meters höjd. Därifrån promenerade vi de 6 kilometerna/800 höjmeterna till första toppen Keschütte på 2600 meter över havet. Jag försökte att jogga små bitar men kände direkt att man flåsade mer än nere på havsnivå. Det var hur som helst otroligt vackert och jag fick en skön känsla inför själva loppet.
Totalt 17 km promenerade vi med små inslag av jogging, ner i den vackra dalen och sen upp över det snäppet högre Sertigpass (2700 möh) för att sedan komma ner till Sertig Dörfli (1800 möh). Därifrån åter med buss till Davos (1500 möh). Känslan var som sagt inspirerande men frågan som gnagde i huvudet var hur det hela skulle kännas när man redan har 48 km i benen när den riktiga stigningen börjar i Chants.
Dagarna fram till loppet fylldes därefter, förutom ganska mycket slappande på balkongen, med kurser i bergslöpning och föreläsningar i ultramarathontaktik, båda delar med den inspirerande Matthias Klotz, som för övrigt bestämt hävdade att jag skulle springa under 8 timmar då han hade gjort 7:25 som bäst på sina 7 försök och jag hade 10 minuter bättre marathonpers honom. Själv var jag inte så säker då jag är novis på det här med bergslöpning och han verkar leva sitt liv upp i de här bergen. Men så klart hoppades jag på något sånt.
Till slut blev det i alla fall race day. Morgonen började med uppstigning kl 05:00. Frukosten bestod av fyra rostade mackor med Nutella och två koppar kaffe. Tänkte att eftersom man ändå inte kan äta tillräckligt för 79 kilometers energibehov så var det bättre att inte trycka i sig för mycket. Efter toalettbestyr och solkrämsinsmörjning (det senare var mycket viktigt enligt coach Matthias Klotz - hela kroppen skulle smörjas in - i det fall man skulle skada sig, riva upp tröjan och bli liggande i den starka bergssolen några timmar (what?)) vandrade vi den korta biten ner till Davos Sportzentrum. Regntunga moln hotade på himlen men än så länge var det i princip uppehåll och 12 grader. Väderleksrapporten hade dock sagt att det kunde bli både åska och regn och ner till +4 grader uppe i bergen. Jag valde att starta i korta tights, T-shirt och klubblinnet utanpå samt tunnaste löpjackan i handen. I en liten midjeväska hade jag tre energibars och i Bergün väntade min handhållna vattenflaska (6 dl) med sportdryck. Antalet vätskestationer var dock generöst tilltagna, 22 stycken, med varierande utbud.
Efter ytterligare ett toabesök nere vid starten ställde jag mig kaxigt nästan längst fram i startfållan. Ett par minuter innan start gled så till sist den femfaldige mästaren av loppet, Jonas Buud, in i fållan, hälsade på sina medtävlare, mig själv oräknad, och sen var det inte mycket mer att be för.
Prick klockan 07 gick så starten och vi sprang först en runda i Davos, där det var förvånansvärt mycket publik ute i den arla lördagsmorgonen, innan vi fortsatte på landsvägen söderut. Min plan var på förhand att inte löpa snabbare än 4:30/km men klockan visade 4:10-fart och det kändes bekvämt så jag vågade mig på att fortsätta så på den lättlöpta inledningen som dessutom går svagt nerför mestadels första milen. Buud och company gled långsamt ifrån mig och vid första backen efter ~9 km såg jag dem inte längre. Jag hade studerat banprofilen ganska noga innan men det lustiga med den är att man liksom inte ser backar som vi här hemma skulle kalla ganska rejäla, typ 50-70 höjdmeter, i jämförelse med de "riktiga" backarna där det stiger 1000 höjdmeter i ett svep.
Vid 11 km blev jag påhejad av Axels familj som hade tagit vägarna förbi på campingsemestern för att heja på oss. Här började första riktiga motlutet som jag hade kunnat se på banprofilen, klickade av en mellantid där - 4:17/km hittills. Sen följde 4 km konstant backe/motlut, 250 höjdmeter, och för första gången vek vi av från asfalten in på en vacker stig/grusväg upp mot Rotschtobel. 5:12-fart i snitt på den biten. Därefter var det utför med kortare avbrott i 8 km (-500 höjdmeter) ner till Wiesen-viadukten. I de brantare nedförslöporna försökte jag ta det hyfsat lugnt för att spara benen, blev här omsprungen av ganska många, försökte kolla vilka som hade röd respektive blå och grön nummerlapp då de röda tillhörde mitt lopp/långa banan medan blå och grön tillhörde 42 km respektive 30 km. Jag hade ju egentligen tänkt se hela loppet som en upplevelse och strunta i tider och placeringar men när man väl är där är det inte lika lätt. 4:08-fart blev det i alla fall på detta avsnitt. Sen följde tekniska skogsstigar blandat med ibland riktigt branta serpentinvägar ner till banans lägsta punkt Filisur (1032 möh) efter 30 km dit jag kom efter 2:14:51. Fortsatte att vara återhållsam i nedförslöporna ner till Filisur där jag stannade till nån halvminut för att säkra vätskeintaget och fick även i mig en bulle och en kopp buljong.
Nu visste jag att den riktiga stigningen skulle börja. Kom ihåg att jag nån gång läst en intervju med Rune Larsson om loppet där han sa att man får inte vara trött i Filisur, dit ska det bara vara transportsträcka. Det är nu loppet börjar. 1600 höjdmeters i princip oavbruten klättring tills första toppen Keschütte 24 kilometer senare väntade. I mitt övermod innan loppet hade jag planerat att springa ända tills den allra brantaste stigningen börjar med ~4 kilometer kvar till toppen. Detta funkade inte. Redan strax efter Filisur när serpentinvägarna börjar slingra sig upp på berget fick jag börja växla löpning med gång. Hur som helst var det just nu inte stor skillnad i fart mellan de två sätten att ta sig fram och jag plockade faktiskt 3-4 placeringar här. Mindes även och tog fasta på coach Matthias Klotz' visdomsord "running in the mountains i also walking in the mountains" och kanske viktigast: "if you think: should I run or walk, then you should walk"
Till Bergün, efter 40 km (38 km enligt min klocka ?), kunde man skicka en väska som en funktionär snabbt sprang och hämtade när man var på ingång. Jag bytte till ett torrt linne, tog en nektarin och min handhållna vattenflaska samt lämnade min jacka som jag dittills bara sprungit och hållit i handen. Det sista skulle visa sig vara vågat på gränsen till dumdristigt då jag nu var på väg upp i bergen och väderprognosen faktiskt varnat för dåligt väder. Stadskillen uppe i bergen liksom. Vart e spårvagnshållplatsen?
Det var grymt publikstöd i Bergün och man kände sig som en stjärna när man sprang igenom den lilla bersgbyn. Snart var jag dock tvungen att börja växla löpning med gång igen men jag plockade ändå ytterligare ett par placeringar upp till Chants. När jag lämnade Chants började molnen tätna och jag funderade över hur klokt det egentligen var att lämna jackan i Bergün. Än så länge gick det i alla fall bra men när det strax började regna och därefter både åska och hagla på vägen upp mot Keschütte ska jag erkänna att jag faktiskt kände mig ganska liten och faktiskt också lite rädd. Mötte enstaka vandrare (iklädda regnkläder) på väg ner från berget men i övrigt var jag i princip ensam mitt i Alperna, iklädd ett linne. Inte mycket att göra åt det nu, tänkte att det nog är viktigt att inte ta slut helt här uppe på berget, då kan det bli riktigt farligt, så jag hajkade på i jämn fart, och passerade faktiskt ytterligare ett par löpare. Faktiskt så flåsade jag nog mer nu, gåendes upp för berget, än vad jag gjort första halvan av loppet när jag sprang i 4:00-4:30-fart. "Running in the mountains is also walking in the mountains."
Strax innan toppen slutade det i alla fall regna och hagla, eller om det var jag som kommit ovanför molnen. Nådde toppen efter 4:42 som nittonde man (det senare visste jag inte då). Trött men glad att vara på toppen tog jag emot den plastponcho jag erbjöds av funktionärerna. "Are you OK? Do you need help?" "No, I'm OK." (Kanske inte helt OK.)
En mugg sportdryck, en bulle, en mugg buljong och påfyllning i vattenflaskan, sen dunkade jag på nerför på andra sidan passet, glad att jag nu ägde en plastponcho samt hade lite mat i magen. 6 km kvar till nästa topp - Sertigpass - som var ytterligare något högre, men först en skön bit (som jag mindes den från banbesiktningen) med böljande singeltrack längs med bergssidan. Här hade jag nog bästa känslan på hela loppet. Värsta stigningen och 54 av 79 kilometer avklarade. Jag lever, jag andas och jag springer. Vad mer kan man begära? Men säg det gott som varar för evigt. För mig varade det kanske 2 km. Sen började jag bli yr i huvudet och ha svårt att hålla mig på stigen, vilket var ganska viktigt då det var ganska brant ner på ena sidan. Inte som ett stup men en brant grässlänt där man nog skulle få svårt att få stopp förrän nere i dalen så där en 50 meter längre ner om man inte passade sig. Fan också, varför ska jag bli yr i huvudet nu när det helt plötsligt kändes så bra allting. Försöker skärpa mig men missar ändå med foten och glider ner ett par meter för slänten. En löpare passerar. "I'm OK" säger jag, han frågar inte. Kravlar mig upp på stigen och fortsätter. Trillar snart igen på samma sätt, nu lämpligt ner i en bäck som passerar stigen på tvären. Slår upp ett sår på handen så det blöder rätt bra. Kravlar upp. Sätter mig på en sten i 10 sekunder. Skärp dig nu, tänker jag. Reser mig och fortsätter, det går lite bättre men det krävs full koncentration för att hålla balansen och sätta fötterna på rätt ställen. Egentligen är jag inte jättetrött, bara jäkligt yr i skallen. Kommer fram till en vätskestation där det även finns sjukvårdare precis innan det börjar gå uppför mot Sertigpass. Ber om ett plåster till handen och det ska visa sig att Schweizarna är grundliga när det gäller sånt. Jag får komma in i tältet varpå någon ska sprita och tvätta av handen efter konstens alla regler. Ge mig bara ett jäkla plåster så sätter jag på det själv, tänker jag. Race-mode liksom. Är dock inte så viljestark för tillfället så jag låter sjukvårdaren göra sitt jobb. Fokuserar på att inte vingla för mycket där jag står så att de inte ska plocka mig av banan. 3-4 minuter för att sätta på ett plåster. Fylld vattenflaska, en mugg sportdryck och en bit energibar. Tack o hej. Upp mot Sertigpass som ligger i dimma och med snö kvar på marken här och där.
60 km-skylt uppe på passet. Gött det. För trött för att trycka av en mellantid. Sjukvårdare: "Are you OK? Do you need help" Återigen. Vänliga själar de där Schweizarna. "No, I'm fine." Vit lögn, men nu är det bara nerför och hemåt som gäller. 1200 höjdmeter ska droppas på kvarvarande 19 km, varav nästan 1000 meter på nästkommande 5 km. Branta serpentinstigar och passage över stora stenblock och snö. Helikopter ovanför som nästan blåser mig av stigen. Håll balansen nu! Får syn på en kille en bit framför som jag snart blåser förbi. Lyckas hålla mig upprätt på den brantaste och mest tekniska delen. När stigen planar ut lite ligger jag helt plötsligt på marken och svär. Fan! Skrapar upp andra handen och knät. Men allt verkar funka. Upp igen. Kommer ut på grusvägen, kanske 10-15% lutning ända ner till Sertig Dörfli. Bara att släppa på och hoppas att lårmusklerna pallar det. Blir omsprungen av en kille i min klass (K78) plus två från bergsmarathonklassen (K42) som startade i Bergün halvtimmen efter att jag passerade där, har ingen chans att hänga på. Håller ändå god fart tycker jag, strax under 4:00-fart, lite för brant för att man helt ska kunna släppa på, man måste bromsa lite i varje steg. Det svider i låren.
Kommer ner till Sertig Dörfli, ~67 km, och ny vätskestation. Coca-Cola. Åh så gott. Det rinner blod från knät och handen. "Are you OK?" Sluta fråga hur jag mår. "It's just blood." svarar jag och har aldrig känt mig tuffare i hela livet. Ser ni inte att det är Rambo som är ute och springer. Fortsätter, nu är det bara survival-mode. 12 km kvar. Mestadels utför. Fin stig i skogen längs med berget, om man hade varit på humör att uppskatta det. Plockar ytterligare tre placeringar. Löper förvånansvärt bra utför. Men det är en del uppför också som man inte ser på banprofilen. Litar inte på GPS:en som visat lite för lite ända sen Bergün. När kommer 75 km-skylten? En uppförsbacke till? Sista vätskestationen, tar en mugg cola ur handen på en vänlig funktionär och lyckas nästan spilla ut allt på henne som tack. Så kommer skylten - 75 km. Nu ska det till ett benbrott om jag inte ska greja detta. Kollar klockan - under 7 timmar blir nog tight. Men fan vad jag är grym. Så hör jag speakern från stadion nere i dalen. Så ser jag stadion. Några serpentinsvängar nerför och så kommer jag ner i stan. Kollar bakåt - lugnt, ingen bakom. Tätt med publik längs gatorna. Hop, hop. (Betyder tydligen heja på tyska.) Det känns som att jag håller på att vinna, trots att jag vet att jag har åtminstone ett tiotal löpare före mig. Men känslan är oslagbar. Jag får tillbaka lite krafter. Svänger höger, ser ingången till stadion. Håller 3:40-fart. In på stadion. High-fivear med hela kurvan. Jävlar vilken känsla.
Kommer in som 12:e man (14:e totalt, tjejstryk x 2) på 7:03:59. Lättad. Nästan lycklig. Tävlingsgeneralen tar i hand och frågar om loppet. Dricker en alkoholfri öl och får en för liten Finisher-T-shirt. Världens största bergs-ultra-marathon står det på hemsidan. Då får man väl änna vara nöjd.
Det som nu tog mig till Schweiz och Swiss Alpine var en förfrågan från en kompis som tänkte springa tillsammans med sin kusin och han undrade om jag trodde att det var genomförbart. Istället för svar på sin fråga fick han istället motfrågan om jag fick hänga med. Inför äventyret startade vi en blogg ihop där ni kan läsa allas våra tävlingsrapporter.
Så sedan Stockholm marathon för nio veckor sedan har jag helt lagt om träningen mot detta. Inga intervallpass, bara distans och med så mycket backar som går att hitta i Göteborgregionen. Vilket skulle visa sig svårt för om man tittar på den här banprofilen så tycker man inte att backarna häromkring är mycket att orda om i jämförelse. Mesta höjdmeterna på ett enskilt pass var väl de ca 700 jag fick ihop när jag sprang upp och ner för Brudermossen 20 gånger i mitten av juni. Vilket ska jämföras med Swiss Alpines 2600. Som dessutom är på hög höjd - mellan 1500 och 2700 meter över havet. Men man får ta det man har och det har blivit några bestigningar av den gamla soptippen varje gång jag har passerat den på en löprunda sista två månaderna.
För exakt en vecka sedan var i alla fall Axel, Simon och jag på plats i Davos för en veckas förberedelser och förhoppningsvis viss höjdacklimatisering innan loppet. På måndagen var det banbesiktning på den högalpina delen av loppet: Chants (48 km) till Sertig Dörfl (66 km). Vi tog tåget till Bergün och därefter blev vi bussade upp till den lilla bergsbyn Chants som ligger på 1800 meters höjd. Därifrån promenerade vi de 6 kilometerna/800 höjmeterna till första toppen Keschütte på 2600 meter över havet. Jag försökte att jogga små bitar men kände direkt att man flåsade mer än nere på havsnivå. Det var hur som helst otroligt vackert och jag fick en skön känsla inför själva loppet.
Totalt 17 km promenerade vi med små inslag av jogging, ner i den vackra dalen och sen upp över det snäppet högre Sertigpass (2700 möh) för att sedan komma ner till Sertig Dörfli (1800 möh). Därifrån åter med buss till Davos (1500 möh). Känslan var som sagt inspirerande men frågan som gnagde i huvudet var hur det hela skulle kännas när man redan har 48 km i benen när den riktiga stigningen börjar i Chants.
Dagarna fram till loppet fylldes därefter, förutom ganska mycket slappande på balkongen, med kurser i bergslöpning och föreläsningar i ultramarathontaktik, båda delar med den inspirerande Matthias Klotz, som för övrigt bestämt hävdade att jag skulle springa under 8 timmar då han hade gjort 7:25 som bäst på sina 7 försök och jag hade 10 minuter bättre marathonpers honom. Själv var jag inte så säker då jag är novis på det här med bergslöpning och han verkar leva sitt liv upp i de här bergen. Men så klart hoppades jag på något sånt.
Till slut blev det i alla fall race day. Morgonen började med uppstigning kl 05:00. Frukosten bestod av fyra rostade mackor med Nutella och två koppar kaffe. Tänkte att eftersom man ändå inte kan äta tillräckligt för 79 kilometers energibehov så var det bättre att inte trycka i sig för mycket. Efter toalettbestyr och solkrämsinsmörjning (det senare var mycket viktigt enligt coach Matthias Klotz - hela kroppen skulle smörjas in - i det fall man skulle skada sig, riva upp tröjan och bli liggande i den starka bergssolen några timmar (what?)) vandrade vi den korta biten ner till Davos Sportzentrum. Regntunga moln hotade på himlen men än så länge var det i princip uppehåll och 12 grader. Väderleksrapporten hade dock sagt att det kunde bli både åska och regn och ner till +4 grader uppe i bergen. Jag valde att starta i korta tights, T-shirt och klubblinnet utanpå samt tunnaste löpjackan i handen. I en liten midjeväska hade jag tre energibars och i Bergün väntade min handhållna vattenflaska (6 dl) med sportdryck. Antalet vätskestationer var dock generöst tilltagna, 22 stycken, med varierande utbud.
Efter ytterligare ett toabesök nere vid starten ställde jag mig kaxigt nästan längst fram i startfållan. Ett par minuter innan start gled så till sist den femfaldige mästaren av loppet, Jonas Buud, in i fållan, hälsade på sina medtävlare, mig själv oräknad, och sen var det inte mycket mer att be för.
Prick klockan 07 gick så starten och vi sprang först en runda i Davos, där det var förvånansvärt mycket publik ute i den arla lördagsmorgonen, innan vi fortsatte på landsvägen söderut. Min plan var på förhand att inte löpa snabbare än 4:30/km men klockan visade 4:10-fart och det kändes bekvämt så jag vågade mig på att fortsätta så på den lättlöpta inledningen som dessutom går svagt nerför mestadels första milen. Buud och company gled långsamt ifrån mig och vid första backen efter ~9 km såg jag dem inte längre. Jag hade studerat banprofilen ganska noga innan men det lustiga med den är att man liksom inte ser backar som vi här hemma skulle kalla ganska rejäla, typ 50-70 höjdmeter, i jämförelse med de "riktiga" backarna där det stiger 1000 höjdmeter i ett svep.
Vid 11 km blev jag påhejad av Axels familj som hade tagit vägarna förbi på campingsemestern för att heja på oss. Här började första riktiga motlutet som jag hade kunnat se på banprofilen, klickade av en mellantid där - 4:17/km hittills. Sen följde 4 km konstant backe/motlut, 250 höjdmeter, och för första gången vek vi av från asfalten in på en vacker stig/grusväg upp mot Rotschtobel. 5:12-fart i snitt på den biten. Därefter var det utför med kortare avbrott i 8 km (-500 höjdmeter) ner till Wiesen-viadukten. I de brantare nedförslöporna försökte jag ta det hyfsat lugnt för att spara benen, blev här omsprungen av ganska många, försökte kolla vilka som hade röd respektive blå och grön nummerlapp då de röda tillhörde mitt lopp/långa banan medan blå och grön tillhörde 42 km respektive 30 km. Jag hade ju egentligen tänkt se hela loppet som en upplevelse och strunta i tider och placeringar men när man väl är där är det inte lika lätt. 4:08-fart blev det i alla fall på detta avsnitt. Sen följde tekniska skogsstigar blandat med ibland riktigt branta serpentinvägar ner till banans lägsta punkt Filisur (1032 möh) efter 30 km dit jag kom efter 2:14:51. Fortsatte att vara återhållsam i nedförslöporna ner till Filisur där jag stannade till nån halvminut för att säkra vätskeintaget och fick även i mig en bulle och en kopp buljong.
 |
| Nånstans mellan 20 och 30 km. |
Till Bergün, efter 40 km (38 km enligt min klocka ?), kunde man skicka en väska som en funktionär snabbt sprang och hämtade när man var på ingång. Jag bytte till ett torrt linne, tog en nektarin och min handhållna vattenflaska samt lämnade min jacka som jag dittills bara sprungit och hållit i handen. Det sista skulle visa sig vara vågat på gränsen till dumdristigt då jag nu var på väg upp i bergen och väderprognosen faktiskt varnat för dåligt väder. Stadskillen uppe i bergen liksom. Vart e spårvagnshållplatsen?
 |
| Bergün |
Strax innan toppen slutade det i alla fall regna och hagla, eller om det var jag som kommit ovanför molnen. Nådde toppen efter 4:42 som nittonde man (det senare visste jag inte då). Trött men glad att vara på toppen tog jag emot den plastponcho jag erbjöds av funktionärerna. "Are you OK? Do you need help?" "No, I'm OK." (Kanske inte helt OK.)
 |
| Precis innan Keschütte, 2632 möh. Peace! |
En mugg sportdryck, en bulle, en mugg buljong och påfyllning i vattenflaskan, sen dunkade jag på nerför på andra sidan passet, glad att jag nu ägde en plastponcho samt hade lite mat i magen. 6 km kvar till nästa topp - Sertigpass - som var ytterligare något högre, men först en skön bit (som jag mindes den från banbesiktningen) med böljande singeltrack längs med bergssidan. Här hade jag nog bästa känslan på hela loppet. Värsta stigningen och 54 av 79 kilometer avklarade. Jag lever, jag andas och jag springer. Vad mer kan man begära? Men säg det gott som varar för evigt. För mig varade det kanske 2 km. Sen började jag bli yr i huvudet och ha svårt att hålla mig på stigen, vilket var ganska viktigt då det var ganska brant ner på ena sidan. Inte som ett stup men en brant grässlänt där man nog skulle få svårt att få stopp förrän nere i dalen så där en 50 meter längre ner om man inte passade sig. Fan också, varför ska jag bli yr i huvudet nu när det helt plötsligt kändes så bra allting. Försöker skärpa mig men missar ändå med foten och glider ner ett par meter för slänten. En löpare passerar. "I'm OK" säger jag, han frågar inte. Kravlar mig upp på stigen och fortsätter. Trillar snart igen på samma sätt, nu lämpligt ner i en bäck som passerar stigen på tvären. Slår upp ett sår på handen så det blöder rätt bra. Kravlar upp. Sätter mig på en sten i 10 sekunder. Skärp dig nu, tänker jag. Reser mig och fortsätter, det går lite bättre men det krävs full koncentration för att hålla balansen och sätta fötterna på rätt ställen. Egentligen är jag inte jättetrött, bara jäkligt yr i skallen. Kommer fram till en vätskestation där det även finns sjukvårdare precis innan det börjar gå uppför mot Sertigpass. Ber om ett plåster till handen och det ska visa sig att Schweizarna är grundliga när det gäller sånt. Jag får komma in i tältet varpå någon ska sprita och tvätta av handen efter konstens alla regler. Ge mig bara ett jäkla plåster så sätter jag på det själv, tänker jag. Race-mode liksom. Är dock inte så viljestark för tillfället så jag låter sjukvårdaren göra sitt jobb. Fokuserar på att inte vingla för mycket där jag står så att de inte ska plocka mig av banan. 3-4 minuter för att sätta på ett plåster. Fylld vattenflaska, en mugg sportdryck och en bit energibar. Tack o hej. Upp mot Sertigpass som ligger i dimma och med snö kvar på marken här och där.
 |
| Sertigpass, 2739 möh. |
60 km-skylt uppe på passet. Gött det. För trött för att trycka av en mellantid. Sjukvårdare: "Are you OK? Do you need help" Återigen. Vänliga själar de där Schweizarna. "No, I'm fine." Vit lögn, men nu är det bara nerför och hemåt som gäller. 1200 höjdmeter ska droppas på kvarvarande 19 km, varav nästan 1000 meter på nästkommande 5 km. Branta serpentinstigar och passage över stora stenblock och snö. Helikopter ovanför som nästan blåser mig av stigen. Håll balansen nu! Får syn på en kille en bit framför som jag snart blåser förbi. Lyckas hålla mig upprätt på den brantaste och mest tekniska delen. När stigen planar ut lite ligger jag helt plötsligt på marken och svär. Fan! Skrapar upp andra handen och knät. Men allt verkar funka. Upp igen. Kommer ut på grusvägen, kanske 10-15% lutning ända ner till Sertig Dörfli. Bara att släppa på och hoppas att lårmusklerna pallar det. Blir omsprungen av en kille i min klass (K78) plus två från bergsmarathonklassen (K42) som startade i Bergün halvtimmen efter att jag passerade där, har ingen chans att hänga på. Håller ändå god fart tycker jag, strax under 4:00-fart, lite för brant för att man helt ska kunna släppa på, man måste bromsa lite i varje steg. Det svider i låren.
Kommer ner till Sertig Dörfli, ~67 km, och ny vätskestation. Coca-Cola. Åh så gott. Det rinner blod från knät och handen. "Are you OK?" Sluta fråga hur jag mår. "It's just blood." svarar jag och har aldrig känt mig tuffare i hela livet. Ser ni inte att det är Rambo som är ute och springer. Fortsätter, nu är det bara survival-mode. 12 km kvar. Mestadels utför. Fin stig i skogen längs med berget, om man hade varit på humör att uppskatta det. Plockar ytterligare tre placeringar. Löper förvånansvärt bra utför. Men det är en del uppför också som man inte ser på banprofilen. Litar inte på GPS:en som visat lite för lite ända sen Bergün. När kommer 75 km-skylten? En uppförsbacke till? Sista vätskestationen, tar en mugg cola ur handen på en vänlig funktionär och lyckas nästan spilla ut allt på henne som tack. Så kommer skylten - 75 km. Nu ska det till ett benbrott om jag inte ska greja detta. Kollar klockan - under 7 timmar blir nog tight. Men fan vad jag är grym. Så hör jag speakern från stadion nere i dalen. Så ser jag stadion. Några serpentinsvängar nerför och så kommer jag ner i stan. Kollar bakåt - lugnt, ingen bakom. Tätt med publik längs gatorna. Hop, hop. (Betyder tydligen heja på tyska.) Det känns som att jag håller på att vinna, trots att jag vet att jag har åtminstone ett tiotal löpare före mig. Men känslan är oslagbar. Jag får tillbaka lite krafter. Svänger höger, ser ingången till stadion. Håller 3:40-fart. In på stadion. High-fivear med hela kurvan. Jävlar vilken känsla.
Kommer in som 12:e man (14:e totalt, tjejstryk x 2) på 7:03:59. Lättad. Nästan lycklig. Tävlingsgeneralen tar i hand och frågar om loppet. Dricker en alkoholfri öl och får en för liten Finisher-T-shirt. Världens största bergs-ultra-marathon står det på hemsidan. Då får man väl änna vara nöjd.
söndag 15 juli 2012
Veckorapport - igen
Känner att jag kanske har tappat stinget lite att skriva intressanta blogginlägg. Inte mycket som hänt som är särskilt nämnt att skriva. Tränar på liksom. Här kommer en rapport om veckan som gått:
Måndag: 12 km i FF (FiveFingers) Inte så farligt sliten av de 51 km som gjordes dagen innan.
Tisdag: Hängde med klubbkompisarna en bit på uppvärmningen inför deras intervallträning men när dom skulle ut på asfalten vände jag tillbaka in i skogen. Vare sig asfalt eller intervaller ingår i programmet för tillfället. Det blev 25 km med så mycket backar jag kunde hitta, var bland annat uppe på brudaremossen x 4. 370 höjdmeter blev det enligt GPS:en. 4:55/km. Gick även lite gött tom på energi sista 5. Hade inte fått i mig mer än en banan sedan lunch. Ibland är det en skön känsla att gå på reservtanken.
Onsdag: Försökte igen söka så mycket backar som möjligt, 240 höjdmeter på 14 km. 4:59/km. Körde slut på mina Saucony Type A4.
Torsdag: FF igen. 20 km. 310 höjdmeter. 4:34/km.
Fredag: Nästan vilodag, men fick (köpt) nya skor på posten: Saucony Type A5. Samma som A4 men gröna, ska tydligen var lite lättare också. Testade dom runt Härlanda tjärn. ~4 km. Noterade att det känns bättre i foten att springa i FF än i vanliga skor, även om det är tunna skor med bara ca 4 mm häl-tå-dropp.
Lördag: Jobbade. Sprang dit, 10 km, 4:22/km. Sprang hem, 5 km, 4:19/km. Bägge vägarna i FF.
Söndag: Körde upp dottern till Orust där hon ska vara några dagar hos en kompis. Hittade en vandringsled på vägen "Svens Altare" som jag passade på att testa på hemvägen. Riktigt teknisk stig. Sprang lite kors och tvärs och halvt vilse, blev 10 km med 200 höjdmeter. 8,5 km i FF (i skogen) plus 1,5 km barfota (asfalt). 5:23/km.
Totalt: 100 km.
Känns bra att jag börjar kunna springa i lite mer normala farter. På bägge lördagspassen var jag bitvis nere och nosade på ~3:20-fart kändes det som. Avstår dock för säkerhets skull några riktiga fartpass tills efter Swiss. Men jag känner verkligen en stigande formkurva. Det funkar verkligen för mig det här med att nästan bara springa lugnt på träning. Hittade en artikel på runningtimes som berör ämnet. Tanken är väl att man inte ska slita ut sig på träning. 13 dagar kvar till Swiss Alpine Marathon nu.
Måndag: 12 km i FF (FiveFingers) Inte så farligt sliten av de 51 km som gjordes dagen innan.
Tisdag: Hängde med klubbkompisarna en bit på uppvärmningen inför deras intervallträning men när dom skulle ut på asfalten vände jag tillbaka in i skogen. Vare sig asfalt eller intervaller ingår i programmet för tillfället. Det blev 25 km med så mycket backar jag kunde hitta, var bland annat uppe på brudaremossen x 4. 370 höjdmeter blev det enligt GPS:en. 4:55/km. Gick även lite gött tom på energi sista 5. Hade inte fått i mig mer än en banan sedan lunch. Ibland är det en skön känsla att gå på reservtanken.
Onsdag: Försökte igen söka så mycket backar som möjligt, 240 höjdmeter på 14 km. 4:59/km. Körde slut på mina Saucony Type A4.
Torsdag: FF igen. 20 km. 310 höjdmeter. 4:34/km.
Fredag: Nästan vilodag, men fick (köpt) nya skor på posten: Saucony Type A5. Samma som A4 men gröna, ska tydligen var lite lättare också. Testade dom runt Härlanda tjärn. ~4 km. Noterade att det känns bättre i foten att springa i FF än i vanliga skor, även om det är tunna skor med bara ca 4 mm häl-tå-dropp.
Lördag: Jobbade. Sprang dit, 10 km, 4:22/km. Sprang hem, 5 km, 4:19/km. Bägge vägarna i FF.
Söndag: Körde upp dottern till Orust där hon ska vara några dagar hos en kompis. Hittade en vandringsled på vägen "Svens Altare" som jag passade på att testa på hemvägen. Riktigt teknisk stig. Sprang lite kors och tvärs och halvt vilse, blev 10 km med 200 höjdmeter. 8,5 km i FF (i skogen) plus 1,5 km barfota (asfalt). 5:23/km.
Totalt: 100 km.
Känns bra att jag börjar kunna springa i lite mer normala farter. På bägge lördagspassen var jag bitvis nere och nosade på ~3:20-fart kändes det som. Avstår dock för säkerhets skull några riktiga fartpass tills efter Swiss. Men jag känner verkligen en stigande formkurva. Det funkar verkligen för mig det här med att nästan bara springa lugnt på träning. Hittade en artikel på runningtimes som berör ämnet. Tanken är väl att man inte ska slita ut sig på träning. 13 dagar kvar till Swiss Alpine Marathon nu.
söndag 8 juli 2012
Veckorapport
Jobbat kväll hela veckan så all träning har gjorts på förmiddagarna och ensam.
Måndag: 12 km i fivefingers. Kändes ok.
Tisdag: Runt Stora och Lilla Delsjön inklusive trappan upp till Östra långvattnet och sen hästbackarna. Allt för att få så mycket höjdmeter som möjligt. Avslutade med 3 km barfota på gräset i Skatås. Höll i handbromsen hela vägen - typ 5:30-fart. 20 km. Kändes bra både under och efteråt.
Onsdag: I princip samma som tisdagen men föll för frestelsen att springa i lite mer normal distansfart, vilket skulle visa sig straffa sig senare. 21 km i 4:40/km. Avslutade igen barfota på gräset, typ 4 km.
Torsdag: Mer ont i foten och tänkte först ta en vilodag men kom i alla fall ut och joggade lite. Ca 7 km barfota på asfalt. Riktigt lugn fart dock. Kändes hyfsat.
Fredag: Återigen ungefär samma runda som tisdag och onsdag men med ytterligare en liten omväg. Körde i fivefingers. 4 km barfota på gräset efteråt. Typ 5:10-fart tror jag det blev i snitt. 22 km totalt.
Lördag: Vilodag. Hängde på och supportade brorsan på Åsaloppet under hans premiärtävling över 10 km. Han kom in på 36:22 efter ett väl genomfört lopp. Finns minuter att kapa där inom en rätt snar framtid tror jag. Man hade lyckats värva ett bra toppfält i denna lilla brödrosttävling. Inga mindre än Mustafa Mohammed, Oskar Käck och Patrik Andersson var där och blev 1:a, 2:a och 3:a i den ordningen. Musse på 29:34. Även många klubkompisar gjorde fina tider.
Söndag: I planeringen inför Swiss Alpine var detta dagen för det längsta långpasset som hade planerats till 50 km. Fortfarande lite osäker på foten hängde jag med Joakim, Mikael, Björn-Erik och Anders (brorsan) till Hindås för att springa Vilmarksleden hem vilket är en tur på 36-38 km beroende på hur mycket fel man springer. Jag tror att jag har sprungit leden tre gånger och varje gång överraskas man över hur blött och geggigt det är. Jag ser verkligen fram emot den planerade upprustningen av leden för om det inte vore för att det är omöjligt att komma igenom den torrskodd skulle den vara riktigt fin. Idag tyckte jag att det var värre än nånsin trots att jag inte kan komma ihåg att det har regnat särskilt mycket sista tiden. Det blev 38 km i 6:00-fart. Vi avslutade med ett riktigt skönt dopp i Härlanda tjärn för att tvätta av oss all gegga.
Men jag hade ju planerat 50 km idag. Det blev inte bättre än att jag kände mig tvungen att följa detta. Så efter lite mat och en stund på soffan drog jag ut igen och sprang 13 km till, nu i Fivefingers. Det konstiga var att detta kändes betydligt lättare än passet på morgonen.
Veckan slutade på 133 km vilket lite under de 150 jag hade planerat för maxveckan innan Swiss men ändå godkänt då det var högsta siffran för i år. Dock inget rent fartpass. egentligen ganska få kilometer ens under 5:00-fart. Men det känns inte jätteviktigt nu med tanke på vad som är närmaste utmaningen.
Det positiva är att jag tycker att fotproblemen går åt rätt håll. Jag känner av det lite nästan hela tiden men det verkar inte bli sämre av belastning i form av löpning, åtminstone i hyfsat lugn fart. På eftermiddagspasset idag i Fivefingers vågade jag till och med dra på bitvis neråt vad som kändes (ingen klocka) som 3:30-3:40-fart. Får se om det straffar sig imorgon. Det verkar som att barfota och fivefingerslöpning gör den gott och under veckan har jag gjort nära hälften av alla kilometer antingen barfota eller i tåskorna. Hade tappat detta lite. Under förra året blev det knappt nånting barfota/FF. Jag är ingen minimalistfundamentalist men för mig funkar det.
Måndag: 12 km i fivefingers. Kändes ok.
Tisdag: Runt Stora och Lilla Delsjön inklusive trappan upp till Östra långvattnet och sen hästbackarna. Allt för att få så mycket höjdmeter som möjligt. Avslutade med 3 km barfota på gräset i Skatås. Höll i handbromsen hela vägen - typ 5:30-fart. 20 km. Kändes bra både under och efteråt.
Onsdag: I princip samma som tisdagen men föll för frestelsen att springa i lite mer normal distansfart, vilket skulle visa sig straffa sig senare. 21 km i 4:40/km. Avslutade igen barfota på gräset, typ 4 km.
Torsdag: Mer ont i foten och tänkte först ta en vilodag men kom i alla fall ut och joggade lite. Ca 7 km barfota på asfalt. Riktigt lugn fart dock. Kändes hyfsat.
Fredag: Återigen ungefär samma runda som tisdag och onsdag men med ytterligare en liten omväg. Körde i fivefingers. 4 km barfota på gräset efteråt. Typ 5:10-fart tror jag det blev i snitt. 22 km totalt.
Lördag: Vilodag. Hängde på och supportade brorsan på Åsaloppet under hans premiärtävling över 10 km. Han kom in på 36:22 efter ett väl genomfört lopp. Finns minuter att kapa där inom en rätt snar framtid tror jag. Man hade lyckats värva ett bra toppfält i denna lilla brödrosttävling. Inga mindre än Mustafa Mohammed, Oskar Käck och Patrik Andersson var där och blev 1:a, 2:a och 3:a i den ordningen. Musse på 29:34. Även många klubkompisar gjorde fina tider.
Söndag: I planeringen inför Swiss Alpine var detta dagen för det längsta långpasset som hade planerats till 50 km. Fortfarande lite osäker på foten hängde jag med Joakim, Mikael, Björn-Erik och Anders (brorsan) till Hindås för att springa Vilmarksleden hem vilket är en tur på 36-38 km beroende på hur mycket fel man springer. Jag tror att jag har sprungit leden tre gånger och varje gång överraskas man över hur blött och geggigt det är. Jag ser verkligen fram emot den planerade upprustningen av leden för om det inte vore för att det är omöjligt att komma igenom den torrskodd skulle den vara riktigt fin. Idag tyckte jag att det var värre än nånsin trots att jag inte kan komma ihåg att det har regnat särskilt mycket sista tiden. Det blev 38 km i 6:00-fart. Vi avslutade med ett riktigt skönt dopp i Härlanda tjärn för att tvätta av oss all gegga.
Men jag hade ju planerat 50 km idag. Det blev inte bättre än att jag kände mig tvungen att följa detta. Så efter lite mat och en stund på soffan drog jag ut igen och sprang 13 km till, nu i Fivefingers. Det konstiga var att detta kändes betydligt lättare än passet på morgonen.
Veckan slutade på 133 km vilket lite under de 150 jag hade planerat för maxveckan innan Swiss men ändå godkänt då det var högsta siffran för i år. Dock inget rent fartpass. egentligen ganska få kilometer ens under 5:00-fart. Men det känns inte jätteviktigt nu med tanke på vad som är närmaste utmaningen.
Det positiva är att jag tycker att fotproblemen går åt rätt håll. Jag känner av det lite nästan hela tiden men det verkar inte bli sämre av belastning i form av löpning, åtminstone i hyfsat lugn fart. På eftermiddagspasset idag i Fivefingers vågade jag till och med dra på bitvis neråt vad som kändes (ingen klocka) som 3:30-3:40-fart. Får se om det straffar sig imorgon. Det verkar som att barfota och fivefingerslöpning gör den gott och under veckan har jag gjort nära hälften av alla kilometer antingen barfota eller i tåskorna. Hade tappat detta lite. Under förra året blev det knappt nånting barfota/FF. Jag är ingen minimalistfundamentalist men för mig funkar det.
 |
| Starten i Åsaloppet. |
 |
| Musse i ensam ledning efter 9 km. |
 |
| Min bror. |
 |
| Solvikingar |
 |
| Blött på Vildmarksleden. |
måndag 2 juli 2012
Vecka 26
Som nämnts i föregående inlägg drog jag upp min plantarfasciit efter Lerum Vildmark för två veckor sedan. Efter långpasset förra söndagen verkade det dock vara ok och på måndagen kändes det så bra att jag vågade springa på riktigt hårt på hemvägen från jobbet. Detta fick jag dock sota för på tisdagen när jag knappt kunde gå. Det kändes riktigt surt. Fick vila tisdag och onsdag men på torsdagen testade jag lite lätt jogging igen. Körde i Fivefingers då jag tyckte föregående vecka att detta var det som var skonsammast för foten. 6 km lugnt var helt ok. På fredagen kunde jag springa 17 km, dock riktigt lugnt - typ 5:30/km - utan problem. I ett infall av hybris funderade jag då rent av att sticka till Trollhättan på lördagen för att springa ett 6-timmarslopp där. Som tur nog var så sansade jag mig och körde istället 26 km lugnt terrängpass, kände av foten lite grann hela vägen men det verkade inte bli så mycket sämre av löpning, förutom att jag kanske spände mig lite så att jag började få känningar på utsidan av knät även. Igår söndag körde jag 19 km på morgonen, varav ca 7 km barfota på gräs, och just detta att springa barfota visade sig återigen vara riktigt bra för foten, helt plötsligt känns inte skadan alls och det känns betydligt bättre efter passet. Så bra att jag drog till med 12 km till, nu i Fivefingers, på kvällen.
96 km blev det totalt på veckan trots skadebekymmer och nu hoppas jag att det är på rät väg med den här skadan så att jag ska kunna genomföra Swiss Alpine om fyra veckor. Bara jag inte förivrar mig och försöker mig på någon hårdträning så ska det nog gå bra. Bara lugn träning men gärna mycket av det de närmaste veckorna.
96 km blev det totalt på veckan trots skadebekymmer och nu hoppas jag att det är på rät väg med den här skadan så att jag ska kunna genomföra Swiss Alpine om fyra veckor. Bara jag inte förivrar mig och försöker mig på någon hårdträning så ska det nog gå bra. Bara lugn träning men gärna mycket av det de närmaste veckorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)