Det verkar som att bloggen får vara kvar ett tag till eftersom jag misslyckades även denna gång. Eller ja, egentligen var ju det här första gången som jag misslyckades eftersom det var första gången som jag hade en rimlig chans på att gå under 2:30. Bra för er som gillar att läsa och bra för mig för jag gillar att skriva.
Vi stannade kvar i Amsterdam för att turista lite både måndag och halva tisdag. Såg tavlor och hus och människor och cyklar. Varmt var det också, idag innan vi tog tåget till flygplatsen gick jag omkring på stan i T-shirt.
17:40 landade vi på Landvetter. På pricken en timma efter det var jag ombytt och klar att börja om från början igen. Det blev ett varv på grusåttan, vad annars? Mitt andra hem känns det som ibland. Fortfarande rätt stel i vaderna men annars var det bara riktigt skönt att få röra på sig efter säsongsvilan som i år blev 55 timmar. Jag var egentligen inställd på att ta en disciplinerad tvåveckors helvila men jag ändrade mig. Kanske är det långsiktigt osmart. Kanske borde jag jobba på tålamodet. Men jag var så sugen på att komma igång igen.
Men innan jag blickar framåt tänkte jag blicka bakåt på året som gått. Det har blivit 24 tävlingar totalt. Inräknade i dessa är två triathlon och två stafetter.
Tävlingssäsongen smygbörjade redan i januari med en tredjeplats i Sandsjöbacka Trail Marathon, 43 km. Därefter dröjde det ända till mars till det som traditionsmässigt är den mer riktiga tävlingspremiären, Vårtävlingen på åttan (ovan nämnda grusåttan som jag säkert sprungit 1000 varv på de senaste 7 åren). Jag lyckades få till ett personligt rekord där med 2 sekunder. I april sprang jag Kungsbackaloppets halvmara på nya perset 1:12:44 trots sololöpning i 18 kilometer. Helgen efter det lyckades jag försvara segern på Munkastigen Trail Run, 44 km, samt även sätta nytt banrekord med 3:03. Ytterligare två veckor senare, på vårt KM på 10 000 meter, putsade jag 10 000-meters-PB:t med 10 sekunder ner till 33:05 men fick spurtstryk av Göran Sander. Två dagar efter det sprang jag det lite för korta milloppet Mölnlyckeloppet på 32:22, blev trea och vann en påse med skumma kosttillskott som fortfarande ligger orörda i skafferiet. Sen lyckades jag bli trea i ytterligare tre stadslopp över 10 km (Säffle, Alingsås och Kvänum) innan jag istället blev femma i Åsaloppet på nytt stadslopps-10km-PB med 33:14. Mellan dessa fixade jag också nya PB:n på 3000 meter (9:07, Sävedalsspelen) och 5000 meter (15:43, En midsommarnattsdröm) samt testade på två korta triathlontävlingar (Råda och Borås).
Efter bonustävlingen Bokenäsrundan där jag vann en orkidé som nu står och vissnar i mitt fönster bestämde jag mig för att ta en tävlingsfri period under sommaren för att ladda om inför höstens tävlingar med det stora målet i den gångna helgens Amsterdam martathon. Det blev början på en mycket bra träningsperiod där jag juli, augusti och september snittade 130 km per vecka med två toppveckor på 170 och 184 km.
Redan i augusti på Vasastafetten visade det sig att den goda sommarträningen hade gett effekt när jag pressade tiden på min 15-km-sträcka med två minuter jämfört med föregående år. Strax efter det lyckades jag vinna två småtävlingar, Finnsjön Runt och Rådaloppet innan jag tre dagar efter Rådaloppet och utan någon egentlig formtoppning fick till vad jag nog anser vara årets fullträff. Det var på DM på 10 000 meter där jag med en lätt känsla rakt igenom kapade en dryg minut på ett personligt rekord som bara var fyra månader gammalt (33:05 -> 32:03). Detta gav mig självförtroende att tro att en sub 2:30-mara nog inte är en omöjlighet.
Som genrep inför Lidingöloppet brukar Solvikingarna anordna KM på 10 km terräng på Skatåsmilen en dryg vecka innan Lidingö. Jag fick storstryk av Oscar Carlsson men kapade i alla fall PB:t på Skatåsmilen med lite över en minut, 34:11 blev det. Lidingöloppet i sig blev efter en tuff öppning ganska tungt och jag fick kämpa rejält i slutet och med facit i hand kanske det inte var så bra tre veckor innan maran men jag lyckades i alla fall kapa drygt 2 minuter från min två år gamla bästanotering där och lyckades även komma sju sekunder under ett 44 år gammalt klubbrekord. 1:50:24 blev tiden.
Efter detta var det ju bara finalen kvar. Det som hela bloggen handlat om i tre år. Att springa maran under 2 timmar och 30 minuter. Det misslyckades totalt. Men jag minns att jag i början av min löparkarriär hade under 2:45 som ett långsiktigt drömmål. Den tiden har jag nu varit under 6 gånger och tiden i Amsterdam var ju faktiskt nästpers. Och i ljuset av alla ovanstående lopp är det väldigt svårt att inte se den gångna säsongen som väldigt lyckad. Så jag ser det som nästan bra att den fick sluta med lite missnöje så har jag något som motiverar mig genom vintern.
Tanken framåt blir att de närmaste veckorna endast vara ute och röra lite på mig. Så mycket som jag känner för och när jag känner för det. Sen planerar jag att komma tillbaka i rutinen med transportlöpning. Sen får vi se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar