Sista veckan

De senaste åren, i alla fall från 2010 då jag gjorde första lite allvarligare satsningen mot ett marathonlopp, har min träning varit uppbyggd med tanke på marathonloppen. De andra lopp jag sprungit har jag inte satsat lika mycket på, kanske vilat någon dag innan eller kört något banpass inför ett kommande 10 000-meterslopp till exempel. Marathonloppen däremot finns i mina tankar flera månader i förväg och jag funderar mycket över hur jag ska lägga upp träningen inför dem.

Just den mentala biten tror jag är extra viktig inför marathonlopp. Och detta går nog också att till viss del träna på eller förbereda sig inför. Jag tror att den viktigaste delen i detta är att man kommer till en plats där man är riktigt jäkla sugen på att springa långt i ganska hög fart. Till viss del ska man nog förbereda sig på en övergående period av smärta och trötthet, men inte för mycket, då tror jag att det riskerar att bli självuppfyllande. Och man springer inte lika snabbt om man är trött eller har ont.

Flow. Vad man än gör vill man hitta flowet. Flytet. Känslan när man håller på med en uppgift som är utmanande men som man ändå känner att man behärskar. Det ska inte bli tråkigt och det ska inte vara för svårt. Mitt emellan dessa finns flow. När man hamnar i den zonen, oavsett om man stickar, spelar pingis eller springer långt, strömmar dopaminet i hjärnan och man mår bra och är fokuserad och kan prestera som allra bäst. När det gäller löpning är det nog detta som kallas för runners high. Under marathonlopp brukar jag åtminstone någon gång uppleva detta. I Berlin för tre år sedan när jag för första gången sprang under 2:40 upplevde jag en stark flow-känsla från ungefär halvvägs ända fram till kanske 38 km, sen var det bara fyra kilometer kvar och de kunde jag också klara av även om det inte flöt lika mycket längre. Men jag minns starkt känslan ungefär runt 30 km och hur jag faktiskt kunde öka farten. Berlin marathon förra året, där jag i princip bröt (även om jag sen ändå joggade i mål), var nog första gången som jag aldrig under ett marathonlopp upplevde något flow. Jag startade lite för snabbt mot vad jag egentligen hade kapacitet för och sen kände jag mig bara trött och stressad fram till 25 km där jag stannade och satte mig ner på trottoaren.

Nu står jag inför sista veckan innan höstens och årets stora mål, Amsterdam marathon. All träning ska vara gjord och det finns inte längre så mycket att göra åt sin form eller brist därav. Som jag skrev i förra inlägget har jag känt mig lite osäker. Det är ju inget konstigt med det, det gör jag inför varje lopp och särskilt inför de lopp som är viktiga. I och med att allvaret har närmat sig har jag börjat tveka på hur realistiskt det egentligen är att satsa på att springa under 2:30. Har jag kört tillräckligt med långpass? Tillräckligt med marathonfart? Förra helgen hade jag planerat att springa en halvmara i marathonfart men det gick i stöpet på grund av en lättare förkylning. Jag har sprungit 10-12 km i marathonfart ganska ofta på träning men aldrig längre än så. Skulle jag satsa på att springa en halvmara i marathonfart den här helgen istället, så sent som en vecka innan själva loppet? Jag vägde för och emot ganska länge, sliter det för mycket? Till slut valde jag att ändå satsa på det. Maria ställde upp med att göra mig sällskap på cykel och banan blev samma som Göteborg marathon som gick igår. Det är ungefär den plattaste längre sträcka man kan hitta i Göteborgsområdet, cykelbanan på den gamla banvallen mellan Göteborg och Särö. Enligt min GPS blev det totalt 74 meters stigning på 21,1 km Slottsskogsvallen-Amundön-Slottsskogsvallen.

På väg söderut. Strax innan vändning.

Passet gick ganska bra. Alla kilometrar klockades mellan 3:28 och 3:35 och de flesta mellan 3:30 och 3:33. 21,1 km tog 1:14:43 vilket ger en snittfart på precis under planerade 3:33. Men det var inget prattempo direkt och jag undrar verkligen om det är ett hållbart marathontempo. Benen känns rätt så slitna nu på kvällen.

Veckan i övrigt har sett ut så här:

Måndag: 10 km jogg. Fortfarande lite sjukdomskänsla.

Tisdag: 8x1000 meter bara lite snabbare än marathonfart (ca 3:30 i snitt) med 1' joggvila på platta delen av grusåttan. Ganska behagligt pass helt utan mjölksyra. Totalt 18 km med upp-/nedjogg.

Onsdag: 40' marathonfart på en ganska platt knappt 2 km lång terrängslinga runt fotbollsplanerna i Skatås. 11,3 km hann jag på 40' vilket ger en snittfart på 3:32/km. Fick kämpa en del sista biten för att hålla farten. Totalt 18 km.

Torsdag: Hade egentligen bara tänkt jogga ett lugnt varv på grusåttan men stötte på Joakim och Andreas från klubben samt Oscar Carlsson från Apladalens IF som har börjat träna med oss ibland. Hängde på dem i slutet på deras snabbdistans så det blev 5 lite snabbare kilometer också. Totalt 12 km.

Fredag: Var trött. Vilade.

Lördag: Joggade 4 km på morgonen. Sen var jag tävlingsläkare på klubbens arrangemang Göteborg marathon. Som tur var så var det inga allvarligare incidenter än lite kramp och skavsår att ta hand om. Imponerande att se Andreas McConville (fd Svensson?) från Studenterna varva på 1:10. Det var nästan så man trodde att farten skulle hålla. Den gjorde inte riktigt det men han vann ändå på imponerande 2:27 efter att ha löpt hela loppet solo. Tog det lugnt resten av dagen.

Söndag: 21,1 km på 1:14:43. 3:32/km. Marafart? Totalt 25 km med upp-/nedjogg.

Totalt 87 km. 45 km av det nära planerad marafart.

Ja om 3:33/km blir marafarten eller ej har jag inte riktigt bestämt än. Tror att jag får en betydligt behagligare resa om jag tar ner farten bara några sekunder per kilometer. Men man ska ju inte vara feg. Vi får se hur det blir.