Munkastigen Trail Run 2012

05:00 ringde väckarklockan i lördags morse. Just då kändes det "så där" kul att gå upp när det äntligen var helg och tanken är att man ska få vila lite extra. Men det var jag som hade ställt klockan så jag får skylla mig själv. Anledningen till denna tidiga uppstigning en lördagmorgon var att jag för ett par veckor sedan i ett infall anmälde mig till Munkastigen Trail Run. Egentligen hade jag planerat att springa Terräng-SM för första gången denna helg men jag ändrade mig, dels av anledningen att jag behöver få lite långpass i kroppen innan Stockholm Marathon och inte minst Swissalpine marathon senare i sommar och dels för att jag egentligen tycker väldigt mycket om den här typen av långa terränglopp, till skillnad från Terräng-SM-terräng som är terräng bara på det sättet att underlaget är gräs. Det finns några blogglänkar nere till höger som tillhör några av Amerikas (och kanske världens) bästa trail-ultra-löpare, t ex Anton Krupicka aka "Riding the wind". I USA finns det en stor subkultur runt denna typ av löpning och många lopp på exempelvis 50 och 100 miles. I jämförelse med den längden är Munkastigens 44 km en ganska blygsam distans och kvalar in som ultra bara med 2 km marginal.

Hur som helst, några minuter efter att klockan hade ringt kom jag ihåg vad jag skulle göra och kände mig peppad igen. Packade kaffe och frukost och styrde bilen ut på E20 norr mot Laxå.

Armed and fairly well equipped.

Kommer fram till Laxå OK:s klubbstuga redan 8:30, en timme innan bussen till starten i Olshammar ska gå, konstaterar att det inte tar 3 timmar och 8 minuter att köra 23 mil såsom Eniro ansåg. Och jag kör alltid lagligt, nästan.

Det är så med mig att tävlingsnerverna alltid kommer exakt när jag kommer till nummerlappsutdelningen, innan är jag helt lugn men det är något magiskt med nummerlappar som gör att när jag håller i en går hjärnan in i ett annat mode och pulsen stiger sådär 30-40 slag per minut. Men det var ändå en till viss del njutbar nervositet idag. Det kändes nytt och spännande.

Tryckte i mig den sista mackan och ett par muggar kaffe. Pratade lite skoval med några som sprungit förut. Jag hade ändå bara tagit med mig ett par, vanliga asfalts-tävlingsskor, men fick bekräftelse på detta i och med att flera andra tyckte att det funkar bra med "vanliga" skor trots att det bitvis skulle vara lite blött och småteknisk stig.

Vi kom till starten vid Olshammarsgården i abonnerade bussar. Där fick man varsin liten pinne att ha på fingret som man skulle stämpla vid kontroller vid 10, 20, 30 och 40 km samt efter marathondistans och vid mål. Jag tänkte på sist jag sprang ett sånt här lopp, Sandsjöbackaleden trail marathon, i början av förra året, då jag missade så gott som alla kontroller samt även sprang fel tre gånger och slutligen bröt. (Berättelsen om det äventyret finns här.) Jag är ju liksom inte orienterare även om jag gillar att springa i skogen. Tänkte att idag måste jag faktiskt fokusera lite, hade även GPS-klocka idag för att kunna vara uppmärksam på kontrollerna vid dessa distanser. Sen åt jag en banan, en gel, drack lite vatten och gick på toa en sista gång och sen var det dags för start.

Ett 70-tal löpare samt 15 lag stod på startlinjen. Det var inte direkt någon rusning i starten och även om jag försökte hålla igen i början, klockan visade 4:00-fart på den första platta biten, så var det efter några hundra meter bara jag och en man från Växjö i täten. Även han släppte snart när det började gå uppför som det skulle göra nästan hela första milen. Vi kom ganska snart in på fina men ganska tekniska skogsstigar och jag hade en bra känsla i kroppen och såg fram emot en fin dag i skogen. Riktigt fin natur var det och jag tittade inte så mycket på klockan utan försökte slappna av och njuta av att glida fram över stock och sten och ibland på grusvägar förbi bondgårdar och över hagar. Där det var bebott var lokalbefolkningen ute och hejade på och på många ställen där man korsade bilvägar var det också folk som hejade på eller kanske väntade på att växla löpare i sitt lag. Reglerna var nämligen sådana för lagtävlingen att man fick växla var man ville och hur många gånger man ville. Det var hur som helst uppskattat av mig att bli påhejad ibland.

Första milen stämplade jag in på precis över 46 minuter, vilket var två minuter före förra årets vinnare, som jag hade kollat upp innan. Än så länge inte en tillstymmelse till trötthet, bara en härlig känsla och dessutom ingen som jag kunde se eller höra jagandes bakifrån. Tänkte att: nu gäller det bara att fortsätta ta det lugnt och inte missa snitslarna (som var uppsatt relativt tätt tillsammans med ledens ordinarie orangea markeringar) för att inte upprepa föregående trailförsöks felspringningar så borde jag kunna vinna utan att helt förta mig. Lite hybris där kanske.

När jag kom till den första av de två vätskestationerna på banan vid 14 km hade jag druckit ungefär hälften av vattnet i min handhållna flaska på 6 dl, jag hällde ut resten och fyllde istället på med sportdryck, åt en bananbit och satte av igen, hela stoppet tog kanske 30 sekunder. Fick info om att jag ledde med ca 2 minuter. Fortsättningen var minst lika fin, böljande stigar och ibland fallna träd som man fick hoppa över eller krypa under, några ganska hala spångar. Sprang helt enkelt och njöt till fullo och tänkte att det just nu inte finns någon annanstans på jorden eller något annat som jag hellre skulle vilja göra än just det här just nu.

Stannade för ett snabbt toastopp vid ca 17 km. Stämplade in den andra milen på ca 42:30 (en halvminut snabbare på 10-20 och 2,5 minuter totalt snabbare än förra årets vinnare) och jag kan se i efterhand på sträcktiderna att jag där hade drygt 3 minuters ledning över tvåan. Strax därefter kom man ut på en grusväg vid ett hygge och jag joggade på och tänkte på ditten och datten. Efter en stund kommer jag på det där med banmarkeringar, jag ser inga banmarkeringar, när såg jag någon sist. FAN, FAN, FAN! Paniken kommer, jag springer 50 meter till. Stannar, vänder mig om. Jag har gjort det igen. Bara att vända. If you're gonna be dumb you gotta be tough. Springer tillbaka i ett förbannat och idiotiskt vansinnestempo. Efter några minuter ser jag två löpare vika av upp i skogen. Jasså det var dit man skulle. Jag kommer ikapp dem och frågar hur många det är före. Två stycken ska det tydligen vara, och de är tydligen inte så långt före. Jag har inte riktigt koll på hur lång min extrasväng var, bedömer att det åtminstone var en kilometer.

Vi stannar lite här i berättelsen. Vid en sån här situation kan man vara förnuftig eller dum. Den förnuftige skulle tänka "gjort är gjort, nu gäller det bara att på bästa sätt rädda situationen", "det är tydligen två man före och de är tydligen inte så långt före", "jag fortsätter i mitt tempo så kommer jag nog snart ikapp". Den dumme blir förbannad och ska så snabbt som möjligt komma ikapp, kosta vad det kosta vill. Jag tycker på många sätt att jag är en ganska intelligent människa. Men det där är också situationsbundet. Nu är det tävling och jag är förbannad. Jag har inte kunnat föra över GPS-datan så jag vet inte riktigt men jag tror nog att följande 6-7 km över teknisk stiglöpning snittades nånstans runt 4:00-fart jämfört med det 4:40-snitt som jag hade på klockan dittills. Jag är full av adrenalin och springer som om det inte fanns någon morgondag (och som om det inte var 20+ km kvar av tävlingen). Hinner upp en löpare efter 2-3 km, säger ett kort och buttert "hej" och försvinner förbi. Hinner sen ikapp ledaren efter ytterligare några km. När jag gått om honom saktar jag ner igen och upplever något ganska märkligt (eller kanske egentligen inte så märkligt). Jag har svårt att hålla mig på stigen, kroppen vill hela tiden svänga till höger. Jag känner mig yr i huvudet, är egentligen inte jättetrött, men när man springer på stigar är det helt avgörande att man faktiskt kan hålla sig på själva stigen. Till slut ramlar jag av stigen och krockar med ett träd. Står still några sekunder och killen jag just sprungit om frågar hur jag mår. "Ok, lite yr i huvudet bara." Säger jag. Inser dumheten i min furiösa rusch de sista kilometerna. Tänker dock att det bara borde vara några kilometer kvar till andra vätskestationen vid 34 km och bara jag kommer dit och får i mig lite vätska och energi ska jag nog sen kunna hålla balansen ända in i mål också.

Killen jag sprungit om är tydligen trött han också för trots att jag sluggar mig fram med hela mitt fokus bara på att hålla mig upprätt så tappar han. Kommer snart till stämpling 30 km där sista 10:an gått på drygt 50 minuter inklusive felspringning och en rejäl forcering fartmässigt. Omvägen borde således kostat mig åtminstone 5 minuter, tänker jag såhär i efterhand. Med stapplande steg kommer jag tillslut till vätskestationen vid 34 km. Stannar där någon minut och fumlar rejält när jag försöker fylla på vätska i flaskan samtidigt som jag försöker dricka vätska ur en mugg och äta russin. Tycker att jag klarnat till lite i skallen innan jag sätter iväg på sista 10 km som ska gå på grusväg/elljusspår vilket är tur då det inte kräver lika mycket av balanssinnet. Samtidigt som jag lämnar stationen ser jag min förföljare komma in till densamma.

Resten blir ett krig. Steg för steg lyckas jag ändå hålla ca 4:20-fart på den nu ganska platta och lättlöpta grusvägen. Tittar på klockan mycket - jasså det har bara gått 200 meter sen sist jag kollade. Har den gamla Imperietlåten i huvudet Kriget med mig själv, det känns passande. Tittar bakåt för att se så att min förföljare inte får vittring på mig, för någon farthöjning från den fart jag håller nu känns helt omöjlig. Ångrar att jag vänder på huvudet för då blir jag alldeles yr igen. Kommer in på sista delen som är på elljusspår. Stämplar 40 km, sista 10 på 42:30 trots yrseln (förra årets segrare hade 43:30 på detta avsnitt). Stämplar marathonpassering på 3:12. Bara 1800 kvar. Ser snart Laxå OK:s klubbstuga och vet att det nu bara är den lilla extraslingan på 4-500 meter kvar. Den som såg så kort ut i morse men som nu känns riktigt lång.

Kommer så tillslut i mål efter 3:18:45 och efter en upplevelse som mycket på grund av min egen dumhet (ingen skugga över arrangörerna för snitslingen lämnade inget i övrigt att önska) blev betydligt jobbigare än vad jag tänkte att den skulle bli när jag i ensam ledning under första halvan joggade på och lyssnade på fågelkvittret. Drygt 8 minuter efteråt kommer tvåan Magnus Berglund och han har tydligen fått kämpa han också då jag ändå distanserat honom med 8 minuter på sista 10 km när jag tyckte att jag var riktigt trött.

Sammanfattningsvis ett jättebra arrangemang, det är inte ofta det ingår middag efteråt, och en jättefin bana (som jag i alla fall kunde uppskatta första halvan av). Kommer absolut tillbaka nästa år, om jag har möjlighet, och rekommenderar loppet till alla som gillar den här typen av lopp. Och: om det här var tufft, hur skall då 79 km i Schweiziska bergen bli?

Blev intervjuad av lokaltidningen efteråt. Länk här.