Klubbmästerskap

Idag var det KM på femman i Skatås för min klubb Solvikingarna. För de som inte bor i Göteborg kan man säga att femman är ett ganska typiskt svenskt elljusspår. Mycket upp och ner helt enkelt. Cirka 4,8 km långt, plus 50 meter extra för att ha målgången framför klubbstugan. Alla löptävlingar är ju jävliga på sitt sätt och det är ofta man som löpare faller in i en jargong att både före och efter en tävling beklaga sig över hur jävlig just den här tävlingen är. Som exempel snackas det ofta om att 10 000 på bana är så mentalt jobbigt i och med att det är 25 varv, 1500 meter på bana liknas ibland romantiskt vid en käftsmäll eller som en tävling i vem som kan hålla handen längst på en het spisplatta. Marathon är ju jobbigt just för att det är så långt. Jag vet inte så mycket om de psykologiska mekanismerna bakom detta beteende men tydligt är att vissa människor inför valet att göra något behagligt eller något lite mer plågsamt ofta väljer det senare alternativet. Och jag är en av dom. Men det är inte bara masochism det är faktiskt jäkligt roligt också på nåt sätt.

Hur som helst, det jag ville komma till är att det årliga klubbmästerskapet på femman faktiskt på ett sätt är årets plågsammaste tävling i och med att man har ganska mycket mjölksyra i ganska lång tid, typ hela tiden. Sen är det i och för sig inte årets viktigaste tävling, men jag har svårt att gå på halvfart på tävling, för mig är grejen med att tävla att springa så snabbt man kan.

Det blev ganska tufft i år. Jag visste att klubbkompisen Olle skulle vara svår att knäcka då han visat form på uppåtgående sista träningarna. Strax innan start dök även Zacke Toresson från OK Nackhe upp, i och för sig utom tävlan då han inte tillhör klubben. Det blev vi tre som följdes åt nästan hela vägen. Från start drog Olle upp farten med en första km på 3:11 enligt hans GPS. Där kommer första riktiga stigningen och jag var redan trött. Sen uppför i nästan en kilometer, 3:30 på denna fick jag höra i efterhand. Sen lite småkuperat och sen ännu mera uppför till banans högsta punkt efter nästan 3 km. Fortfarande var vi tre helt samlade. Där börjar en lång och ganska brant utförslöpa som dels är lite för brant för att det ska vara optimalt och som dessutom ska löpas med mjölksyrestinna ben. (Ni hör hur jag klagar över denna helt självvalda aktivitet.) Nånstans efter denna släppte Olle men jag hade fortfarande Zacke tätt i ryggen. Fortsatt var det så fram till sista uppförsbacken ungefär 600 meter från mål. I backen fick jag dock några meters lucka och tänkte att det nu borde vara lugnt. Men, stegen närmade sig igen när det sen gick lite lätt utför med ca 300 kvar. Samtidigt kände jag att jag skulle behöva kräkas lite, lyckades dock bli av med den känslan och försökte slappna av så gott det gick och fick faktiskt en lucka igen som höll in i mål. Kom in på 16:31, vilket är nytt pers (har dock aldrig riktigt fått till det tidigare på denna tävling), Zacke var ett par sekunder bakom och Olle ytterligare ett par. Så det var väl ett bra formbesked. Men en riktigt tuff tävling.