Paniktränar

Stockholm marathon börjar bli alltmer verklig framför mig. Sista tiden har jag ibland känt känslan som jag hade i skolan när jag hade hemarbeten att göra som jag sköt upp så långt det gick och sen gjorde färdigt sista natten. Det är bildligt talat på sista natten jag är nu när jag försöker träna in allt jag missat under året. Det känns som en utmaning att bygga marathonform på 4 veckor. Slutförde precis min fjärde >100-km-vecka för året. Vill inte kolla loggen från förra året men jag har för mig att förhållandet då snarast var det omvända, att det var undantag att veckorna slutade kort om 100 km. Hur som helst brukade jag få in ett ganska skönt arbets-flow sådär runt kl 03 natten innan inlämning - och idag kände jag faktiskt lite liknande flow. Då >25-km-passen detta år kan räknas på ena handens fingrar kändes det logiskt att dubblera långpass i helgen som gick. Igår forcerade jag mig igenom 35 km asfalt där det kändes som att det var motvind hela vägen och inte ett enda steg kom gratis och idag blev det 26 km cirka; 7,5 km asfalt till Sahlgrenska för att möta upp Simon, sen 11 km med honom i Änggårdsbergen och sen 7,5 hem igen. Och det var på hemvägen som flowet infann sig, trots nästan 80 km gjorda sista tre dagarna efter ett 10 k-lopp i torsdags (klubbmästerskap på bana, mer om det strax) så fick jag den där speciella mara-feelingen, det blev ett par km tempohöjning som effekt av det på sista biten längs Delsjövägen. Kände mig för första gången i år som en marathonlöpare.

10 000 meter, ja - i torsdags var det årligt klubbmästerskap, i år förlagt till Rambergsvallen då Slottskogsvallen är under ombyggnad. Var lite osäker på hur kroppen skulle klara detta med tanke på terrängmaran lördagen innan. Hade kört ganska lite träning därefter, mest för att jag inte hade haft tid. Men 12 km återhämtningsjogg på söndagen, 14 km transportjogg till jobbet på måndagen, 6 km på tisdagen och sen en liten farttest på bandet i källargymmet på onsdagkvällen där benen faktiskt kändes riktigt fräscha; 1km uppvärmning i 4:00-fart, därefter 2 km i 3:20-fart som kändes ganska bekvämt och sen ytterligare höjning, 500 m i 3:10 och 500 i 3:00. Men sen på torsdagen kändes det "sådär", kanske var det värmen, 20 grader och sol som gjorde mig lite matt. Lyckades i alla fall ploga ensam 25 varv till 33:42 vilket känns helt godkänt även om det är en bit från både pers (33:16) och förra årets tid (33:31). Jag hade ingen klocka men jag fick höra 6:30 vid passering 2 km, alltså 3:15-fart och sen slutade ju det med ett snitt på 3:22 så jag måste ha tappat fart successivt även om det inte kändes som att jag startade galet fort eller att jag fick särskilt mycket syra nån gång. Om man ser det som ett träningspass var det ju en väldigt bra tid. Väljer att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Efter detta blev det 16 km terräng i fredags på ganska stumma ben, och sen alltså redan beskrivna aktiviteter på minst lika stumma ben.

Så nu sitter jag här med riktigt nedslitna ben och hoppas att de ska återhämta sig hyfsat till varvet på lördag. Det blir lite svårt hur man ska göra med det när det ligger tre veckor innan maran. Egentligen borde jag kommande vecka fortsätta med ganska mycket mängd för att senare släppa upp inför Stockholm som jag ser som ett större mål. Samtidigt vill jag springa bra på varvet också. Hmm, det får väl bli nån slags kompromiss.

Skitsamma, det blev i alla fall lite drygt 11 mil löpta denna vecka och den slutade med en bra löparfeeling.