Så var den stora tröttheten över mig igen. Efter fyra veckors säsongsvila var det roligt igen att springa. Men ganska snart gick nyhetens behag över och nu är det mest rutin och och trötthet. Man blir så trött av att träna. Med en liten dos träning blir man nog piggare men med 11 mil per vecka blir oftast inte jag det. Man vaknar stel och trött. Man stapplar iväg och piggnar till lite grann. Går runt och haltar på jobbet. Sen stapplar man hemåt igen med förhoppningen att något bra ska komma utav detta framåt vårkanten.
Men det är nog mörkret också. Sista veckorna har jag bara sett dagsljus på helgerna plus när jag tittat ut genom fönstret. Igår kväll var jag övertygad om att jag hade drabbats av en vinterdepression. Men idag mådde jag lite bättre igen. Men det är helt sjukt att leva i det här jäkla mörkret. Men jag gillar det samtidigt på ett lite skruvat sätt.
Lite rapport om veckan som gick då:
Måndag: Till jobbet, 10,45 km @ 4:14. Hem med omväg, 14,61 km @ 4:04 (några km i slutet på 3:30-3:45)
Tisdag: Till jobbet, 10,40 @ 4:25. Hem, 10,87 @ 4:25. Sliten.
Onsdag: Tog bilen för jag behövde hämta dottern direkt efter jobbet. Behövde en vilodag också.
Torsdag: Till jobbet, 10,45 @ 4:24. Hem, 10,81 @ 4:06. Piggare.
Fredag: Till jobbet, 11,23 @ 4:09. Julbord på kvällen.
Lördag: Långpass, ungefär Gbg-varvet, 26,41 @ 4:36. Ett par km mitt i på ca 4:00-fart och två på slutet i ca 3:30-fart, annars riktigt lugnt.
Söndag: Blandad terräng runt Stora Delsjön. 10,53 @ 4:56. Kändes väl sådär.
Totalt 115 km
Det kanske är då man är en löpare, om man överlever vintern både när det gäller disciplin och lust till löpningen!? Motivationen tryter nog lite här och där skulle jag tro. Kämpa på!
SvaraRadera