Tillbaka i rutinerna

Veckan som gått har inneburit återgång i gamla vanor, jag har sprungit fram och tillbaka till jobbet varje dag förutom onsdag då det inte funkade eftersom jag skulle på ett möte på annan ort på eftermiddagen, så då fick det bli cykeln istället.

Varje dag har jag sprungit med tanken på att jag ska springa dagen efter också och därför inte tagit ut mig maximalt. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag uppskattar verkligen det här med transportlöpning. Det finns en liten tröskel att komma över och det är på morgonen, då gäller det att inte tveka. Då måste man vara lite som en maskin, man går upp när klockan ringer, kokar havregrynsgröt och äter den. Sen får man sitta och morna sig några minuter men sen måste man ut. Har man väl kommit ut finns det inte mycket annat att göra än att börja röra på sig och dagen kommer att bli så mycket bättre.

Jag har funderat lite kring det här med rutiner och tristess. Vid en första tanke kan man lura sig att tänka att detta är två begrepp som beskriver samma sak. Men jag tror inte att det är så. Åtminstone inte för mig. Jag som person upplever väldigt lätt tristess och kan känna den så starkt och tungt att jag ibland knappt vet vad jag ska ta mig till, bara jag kan få försvinna från denna öken av ingenting, bara jag kan få lite stimulans. Oftast är man väl vanligare än vad man tror, så jag tippar på att även andra ibland upplever vardagen som extremt tråkig. Handla mat, laga mat, diska, dammsuga, titta på tv, skjut mig! Ibland stormar det till i livet och man ångrar att man inte uppskattar dessa små vardagliga ting lite mer, att man inte läser fler sagor för sina barn och lever varje dag som om det vore den sista för så kan det ju vara. Men snart har det lugnat ner sig och det är igen jävligt tråkigt att komma på vad man ska laga till middag och dammet kommer ju ändå bara tillbaka.

Hur kan jag då, som är så känslig för tristess, uppskatta rutiner så mycket? Det är en fråga som jag inte har något riktigt bra svar på förutom att rutiner och tristess inte är samma sak. Tristess kan jag uppleva när jag tittar på tv eller när jag försöker delta i en diskussion som jag tycker är helt poänglös. Jag kan även uppleva tristess när jag springer men då vet jag i alla fall att den har ett slut. 3 km kvar, två backar och sen kan jag pusta ut och inte behöva tänka på någonting ett tag, vilket ofta är det allra skönaste tillståndet.

Nu känner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop det här resonemanget kring rutiner och tristess, jag hade tänkt att det skulle landa i någon bra poäng men det verkar inte göra det den här gången. Jag får helt enkelt återkomma om det.

Totalt blev det i alla fall 112 km denna uppstartsvecka. Tur och retur till jobbet måndag, tisdag, torsdag och fredag. Varje väg är mellan 10 och 11 km beroende på vilken väg jag tar. Ett lugnt långpass på 25 km igår runt Sisjön och Oxsjön tillsammans med professorn, vilket för övrigt var enda gången den här veckan som jag sprang i dagsljus. Idag har jag vilat. Imorgon sätter jag igång igen.