10 000 meter på olika sätt

Att det kan vara så olika att springa 10 000 meter. För ungefär ett år sedan sprang jag Göteborgs DM på distansen på 33:15. Det var i och för sig nytt PB med en sekund men det var en ytterst plågsam resa dit. Detta var efter en lite knackig säsong där jag av och till hindrats från att träna fullt på grund av plantarfascit. Egentligen har nog alla mina 10 000-meterslopp varit ganska tunga mentala utmaningar. Och det är också så man oftast hör det beskrivas av andra löpare. 25-varvsfrossan.

I år har jag tränat mer än nånsin förr och inte störts av några skador. Jag har presterat bra på de flesta tävlingar jag sprungit. Men trots en bevisligen god form var det med mycket tvekan i huvudet som jag idag begav mig till Slottsskogsvallen för vad som brukar kännas som examen. DM på 10 000 meter. Tänk om det känns tungt redan från start. Tänk om jag får en dålig tid. Jag har i tankarna haft just detta lopp som en värdemätare inför Amsterdam Marathon. Om det över huvud taget ska vara möjligt att springa under 2:30 där har jag tänkt att jag måste klara åtminstone 32:30 på 10 km. Det skulle innebära en putsning av mitt pers från i våras med över en halvminut. Gulp!

De yttre omständigheterna var närmast perfekta. 17-18 grader, nästan vindstilla och åtminstone två andra löpare som jag visste siktade mot liknande tider. Dessa två var Göran Sander och Alexander Nilsson som i fjol slogs om segern och där den senare gick vinnande ur striden på 32 låga. Jag valde att precis som i våras springa i spikskor och utan klocka.

Från start var det sedvanlig rusning men jag tog det ganska lugnt och lade mig på femte-sjätte plats men innan vi hunnit en kilometer var jag uppe på tredje plats i en klunga som innehöll bägge de ovan nämnda samt en för mig okänd orienterare (Eskil?) och även ÖIS:aren Andreas Åkesson (som bröt strax efter halvvägs, eller om han bara var hare?). Första kilometern gick på 3:10 enligt rapport och det kändes helt under kontroll. Framåt fjärde kilometern kände jag att tempot började sjunka en aning så då gick jag fram och lade mig i front och ökade igen. Här hade jag till och med tanken på att öka rejält och se om dom andra skulle släppa, så pass bra kändes det. Men jag besinnade mig vilket jag ändå tror var klokt, det var ändå mer än halva loppet kvar. Halvvägs passerades enligt rapport på 16:08 och jag kan inte säga att jag kände mig särskilt mycket tröttare här än efter bara en kilometer. Då blev jag nervös, kan det verkligen gå så här bra, 16:08 skulle varit pers på 5000 meter för ett år sedan. Men det kändes verkligen som att jag fortfarande kunde öka lite till om jag bara skulle vilja. Varv efter varv räknades ner och jag kände mig verkligen i zonen. Började fundera på om jag till och med skulle försöka vinna. Jag har inte mycket till spurt så mitt enda alternativ skulle i så fall vara en distinkt fartökning med ett par varv kvar. Nu var det bara jag, orienteraren och Alexander Nilsson kvar i tätklungan efter att Göran Sander släppt och som jag minns det låg jag i tät med 4-5 varv kvar och med en ganska tungt flåsande Alexander i ryggen. Kanske borde jag försökt öka redan där men jag planerade istället att öka med 2 varv kvar. Men innan jag han göra det drar orienterarkillen på en rejäl fartökning med kanske 3 varv kvar, han fick några meter men vi kom ikapp ganska snabbt. Därefter svarar Alexander med en rejäl ökning som jag inte pallade med att följa. Men jag håller ryggen på orienterar-Eskil och med ungefär 250 meter kvar går jag om och släpper på det sista jag har. På upploppet ser jag upp på klockan som visar 31:54-55-56 men det är för långt kvar. Lyckas i alla fall hålla andraplatsen och går i mål på 32:03 (inofficiellt). Andra halvan gick nästan 15 sekunder snabbare än den första, det mesta av det tack vare en sista kilometer som nog gick på 3 blankt. Personligt rekord med över en minut (33:05 i våras). Och det absolut lättaste 10 000-meterslopp jag sprungit. Självklart fick jag jobba för att hålla fokus men jag kan inte säga att jag kände mig riktigt trött förrän på sista två varven. Så olika kan det vara att springa 10 000 meter om man är i bra form mot om man inte är det.

Efter avklarat lopp och med DM-silvret i ryggsäcken joggade jag de 10 kilometerna hem genom stan på lätta ben i den ljumma höstkvällen. Just det var nog årets bästa löptur.