Åsaloppet och Bokenäsrundan

I helgen var det dags för årets femte landsvägslopp över 10 km. Åsaloppet som hade premiär förra året skulle enligt rapporter vara ganska lättlöpt. I och för sig var det några hundra meter för kort förra året så riktigt så snabbt som fjolårets tider skvallrar om är det inte. Nu hade man lagt till en extrasväng strax innan mål och kontrollmätt banan. Något som såklart uppskattas av oss tidsfetichister till löpare. Precis som i fjol var det ett riktigt starkt startfält för att vara en så pass liten tävling. Bland toppnamnen fanns Mustafa Mohammed, Patrik Andersson, Daniel Lund och Marcus Millegård. 

Då det inte var nåt perfekt löparväder, dryga 20 grader, sol och ganska blåsigt bestämde jag mig för att starta förutsättningslöst och inte jaga nån speciell tid. Jag hade även bestämt mig för att ta det lite lugnare, åtminstone från start än tidigare 10k-lopp. 

Direkt från start drog Musse inte helt oväntat iväg i ensamt majestät. Därefter en klunga på övriga ovan nämnda samt några till. Jag valde att inte hänga på utan helt göra mitt eget lopp. Detta innebar i och för sig att jag fick göra en lång raksträcka i början av loppet helt själv rakt mot vinden. Sen följde en fin bana, mestadels asfalt men även lite gropig grusväg och en kortare passage nästan på sandstranden längs med havet. Jag sprang ganska kontrollerat och lyckades avancera från ungefär 10:e plats till 5:e under första halvan. Sen var jag helt själv och kunde inte se någon framför och inte höra någon bakom. Men det var ganska bra publikstöd när man sprang genom sommarstugeområdena där folk satt och fikade på sina gräsmattor. Banan var dock ganska knixig med många tvära svängar och det var inte alltid helt självklart vart man skulle och vid ett tillfälle lyckades jag missa och sprang några meter åt fel håll innan någon ropade åt mig att det var fel väg. I och med att jag varken hade någon att jaga eller någon som jagade mig blev jag aningen bekväm under loppets andra del och körde inte riktigt 100 procent. Men så klart fanns tankarna att jag kanske skulle kunna fixa en sub 33-tid som motiverade mig att pressa åtminstone lite över bara snabbdistansfart. Efter en liten spurt kom jag jag in som femma på 33:14 vilket innebär några sekunders putsning av landsvägs-PB:t. Känner mig helt nöjd med detta och det känns nu att jag är ganska stabil på låga 33-tider på 10 km och redo att snart ta nästa steg. 

På söndagen fick jag ett infall att testa att tävla två dagar i rad. Efter lite nätsökande hittade jag ett litet lopp på Orust, Bokenäsrundan, som lät som allra charmigaste typen av brödrostlopp. Så jag tvingade med dottern att för andra dagen i rad vara min support-crew på tävling och vi körde de tio milen upp till en motorcrossbana mitt i skogen på Orust. Loppet där var en fin bana om 4,8 km med mestadels terräng som avslutades med ett varv på motorcrossbanan. Jag fick en lucka direkt från start så efter ca 2 km sänkte jag farten en aning och bara kontrollerade ledningen in i mål. Något som ändå tydligen gav banrekord och en segermarginal på ca en minut över två killar från Hälle. För besväret fick jag en vacker orkidé som jag nu ska försöka ta hand om. Jag började med att sätta på den säkerhetsbälte i bilen på hemvägen. 

Veckan totalt landade på ca 13 mil efter lite distanslöpning på söndagskvällen. Mycket bra träningsvecka då dessa mil innefattade inte mindre än tre ganska hårda pass (backintervaller måndag, 8x1000 tisdag samt snabbdistans torsdag) utöver de två tävlingarna på helgen. Således totalt 30 mil senaste två veckorna vilket är det mesta jag tränat nånsin under en tvåveckorsperiod. Nu är det bara att hoppas att det fina flytet i träningen fortsätter. Jag tänker inte säkra med att lägga in nån planerad lugnare period. Kör på helt på känsla och hoppas på det bästa. Livet är för kort för att vara försiktig. ;)