torsdag 27 juni 2013

Nya koncept

Jag vet inte om det bara är jag som känner så här men både när det gäller löpning och livet i stort så tycker jag att de råd man får från olika håll om hur man ska göra och förhålla sig till olika saker ganska ofta visar sig vara rätt så dåliga. Inte alltför sällan är folk också ganska säkra på sin sak när dom ger råd. Och ibland tänker jag att det är just de råden som är de allra sämsta. Jag ska försöka hålla mig till att diskutera löpning nu men jag har svårt att undvika att dra paralleller till livet i övrigt.

Jag har nu hållit på med den här sporten i snart tio år på ett ganska så regelbundet vis och med en ökande grad av seriositet. Då har man ju fått ett och annat råd. Allt från träningsmängd till stretchning till vila till skor, med mera, med mera. Jag har aldrig fått ett råd som har stämt helt. Vissa stämmer lite grand, andra stämmer inte alls. Klart är att man är olika. Men vissa saker har ju till och med visats inte stämma alls även på ett generellt plan, på så sätt att de visats felaktiga i studier, till exempel nyttan av att stretcha. Men nu tänker jag mest på de saker som inte stämmer för mig. Och där kommer jag liksom inte till nån klarhet alls. Min kropp fortsätter att förvåna mig. Jag sprungit riktigt bra intervallpass bakfull, men jag har också sprungit riktigt dåliga i samma tillstånd. Jag har vilat mig i form och presterat bra, jag har vilat mig i form och sprungit skitdåligt. Det saknas liksom konsekvens. Och det gör mig lite irriterad. En sak har dock förblivit så pass konsekvent att jag nästan vill upphöja den till sanning. Man måste träna för att bli bra. Och man måste oftast träna ganska mycket. Och det verkar finnas ett ganska så proportionerligt förhållande mellan träningsmängd och hur bra man blir. En del har där lyckan att ha en brantare kurva medan en del har en flackare. Olika falla ödets lotter. Jag ligger väl nånstans i mitten gissar jag. Ibland får jag höra att jag har talang eller att jag har bra gener men det tror jag inte särskilt mycket på. Oftast har jag tränat bra mycket mer än de som säger sånt.

Hur som helst - det jag ville komma till är att jag fortfarande inte vet hur jag ska träna. Detta eftersom min kropp fortsätter att ömsom överraska mig och ömsom göra mig besviken. Men jag försöker att se det positiva i detta. Försöker öppna mig inför den ovisshet som det innebär att leva (förlåt - löpträna). Man måste själv springa in i muren för att se om den verkligen står där. Jag kan inte lita på det bara för att nån har sagt det. För folk säger så mycket dumt.

Sista dagarna har det gått riktigt bra med träningen. Har sprungit cirka 14 mil de senaste fem dagarna vilket nog borde vara det mesta jag någonsin tränat under fem dagar. Trots detta kände jag mig relativt fräsch på dagens alla tre pass (till och från jobbet plus 14 km på kvällen). Som det riktigt intressanta testet i detta tänkte jag springa ett 10 km-lopp imorgon kväll, Midnattsloppet i Kvänum. Det kan nog gå hur som helst. Men går det dåligt har jag den mest klassiska sportursäkten av dem alla att ta till - jag är inne i en tung träningsperiod nu, tog det här loppet bara som ett bra träningspass. Ha!

2 kommentarer:

  1. Klockrent Mattias! :)

    Kom och tänka på ett Gammalt blogginlägg (som jag inte hittar) av en viss David Nilsson. "Jag omvärderar mig igen och igen".

    Sen kan man köra med mitt nya motto om det går tungt, det var i alla fall jävligt jobbigt.

    SvaraRadera
  2. Word brother.

    SvaraRadera