söndag 3 juni 2012

Stockholm Marathon 2012

Då har jag genomfört mitt nionde marathonlopp. Stockholm marathon, som även om det inte är någon rekordvänlig bana ändå har blivit en favorit i och med att det samtidigt är SM i marathon. Jag åkte upp med marathonexpressen lördag morgon, från Göteborg 05:37, så det blev inte så många timmars sömn. Veckan innan hade jag tagit det ovanligt lugnt träningsmässigt, till stor del pga att det faktiskt inte hanns med så mycket träning. Helvila måndag, torsdag och fredag och endast totalt 16 km fördelade på tisdagen och onsdagen. Var nästan lite orolig att det var så lite träning att kroppen skulle börja mjukna.

Framme i Stockholm klockan nio på morgonen visade det sig att väderleksrapporterna hade stämt. Det var i år inte någon värmebölja att oroa sig för, minst sagt. Hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att kyla skulle vara ett problem på ett marathon i juni. När man stiger ut från centralen möts man av en kyla och ett oväder som gör att man huttrar trots både jacka och mössa.

På Östermalms IP tar jag en sväng genom mässtältet mest för sakens skull men bestämmer mig snart för att tillbringa resterande två och en halv timma fram till start i omklädningsrummet på stadion. Kommer dit när det är helt tomt och får tid att ligga en stund på bänken och läsa innan löpare efter löpare droppar in. Pratar med en del som jag träffat tidigare och en del nya ansikten. Vädret och klädvalet är så klart det stora samtalsämnet. En del tycker förstås att är det tävling så är det linne och shorts som gäller oavsett väder. Men de flesta väljer ändå att ta på sig nåt extra under tävlingslinnet. Jag väljer en underställströja samt vantar och pannband men korta shorts.

Ute vid starten är det vädret till trots ändå laddad stämning. Jag är där sju minuter innan start men hinner ändå nervöskissa tre gånger på den tiden. Inte mycket att be för och snart har starten gått. Jag försöker starta lugnt men som alltid blir det aningen för fort, tror första kilometern gjordes på strax över 3:30. Det känns hyfsat bra i kroppen, inte som varvet tre veckor tidigare då jag redan på första kilometern kände att jag hade en riktigt dålig dag. Ganska snart bildas det en stor klunga löpare där jag känner igen flera som borde vara ungefär jämnstarka med mig. Kollar inte så mycket på klockan utan försöker slappna av och bara följa med. Efter första femman kollar jag på klockan och märker att det ändå har gått aningen för fort, 18:02, nog min snabbaste marathonöppning någonsin men det känns ok eftersom det ändå är en del utför på första femman i Stockholm. Dessutom vill jag inte släppa den stora klungan då jag vet att det snart kommer bli mycket motvind på Söder Mälarstrand och över första passagen av Västerbron. Sen går också farten ner en del när vi kommer ut på Söder Mälarstrand i motvinden. Jag försöker gömma mig inne i klungan men det är så lätt att bli ivrig och efter ett tag är jag uppe i front på klungan. Upp över Västerbron är det alltså både uppför och 10-15 m/s motvind, här går det inte speciellt snabbt. Sen kommer man ner på Norr Mälarstrand och nu blir det ju faktiskt lite medvind istället. Kroppen känns fortfarande bra och andra femman passeras på 18:51 (36:53 på första milen). Klungan splittras nu upp och jag följer med två Enhörnalöpare.

Centralen, Torsgatan i motvind och Odenplan passeras tillsammans med dessa två, tredje femman på 18:36. Men nu börjar jag känna något oroväckande i låren. De stumnar. Detta har aldrig hänt mig förut, vet inte om det är kylan och regnet (5-7 plusgrader), relativt tunna skor (Sauconys Typ A4) eller bristande asfaltsträning eller en kombination men det känns i vilket fall inte bra när man inte ens kommit halvvägs. Kanske känner jag efter för mycket, tänker jag. Förbi Stadion och ut på Gärdet där fjärde femman passeras på 18:32 (37:08 på andra milen). Sen gör man en tvär vänstersväng ut mot halvmarapasseringen och får kulingen rakt i ansiktet i en dryg kilometer. Passerar halvvägs på 1:18:18 med en egentligen ganska pigg kropp förutom två ben som successivt stumnar allt mer. Kommer ihåg en amerikansk tränare som sagt till sin adept "before slowing down, try speeding up", kanske är den tilltagande stumningen i benen inte beroende av vilken fart jag håller och i så fall är det ju bättre att så snart som möjligt bli färdig med det här. Jag ökar väl egentligen inte farten speciellt mycket men går i alla fall i från den lilla klungan jag sprungit med sista milen, förutom den förre 24-timmarsvärldsmästaren Henrik Olsson som glider ifrån mig. Ute på Gärdet och Djurgården är det sen ganska ensamt. Fullt förståeligt har folk valt att stanna hemma istället för att vara publik ute i ovädret. Det blir nästan lite bisarrt när ett band står och spelar från ett lastbilsflak helt ensamma för enstaka passerande löpare ute på Gärdet. Runt 25-kilometerspasseringen börjar jag tappa modet rejält, passerar den femte femman här på 19:23 med nu riktigt stumma ben. Nu vill jag sluta med det här, jag vill hem, jag vill inte springa fler marathonlopp. Det är 17 kilometer kvar och benen smärtar vid varje fotisättning. Fan! Tänker på hur jag bröt varvet och att jag sen dess lovat mig själv, och andra, att inte göra samma sak i Stockholm. Men det är lätt att säga innan, betydligt svårare när man väl är där och varje steg gör ont och man tänker på hur långt det är kvar. Sänker farten betydligt och fokuserar i nuet, steg för steg. Blir upphunnen av klungan med bland annat damtäten, pallar inte att hänga med. Tappar dock inte så mycket på dem.

Strandvägen, Slottet, Slussen. 30 km-passering, sjätte femman på 19:35 (tredje milen på 38:58). Ut i en närmast komisk motvind på Söder Mälarstrand, ute på Riddarfjärden går vågorna meterhöga. Regnet piskar i ansiktet och det går inte fort. Försöker ta rygg på två killar som springer om mig, orkar hänga med ett tag men får sen släppa. Upp på Västerbron för andra gången. Lite skönt nästan att få jobba med andra muskler i uppförslöpan. Kommer ikapp de två killarna igen. Uppe på brokrönet är det närmast folktomt och det känns som att det blåser storm. Sen nerför vilket borde vara skönt men framsida lår smärtar grymt i varje steg. Snart är det i alla fall för sent att bryta, tänker jag. Kommer ikapp andra dam som fått släppa klungan. På nåt sätt är det skönt att se andra ha det jobbigare än en själv. Norr Mälarstrand igen och i alla fall medvind ett tag. Men det går ändå inte speciellt fort. Passerar 35 km med sista femman på 20:31 (ser jag i efterhand för efter 25 km har jag slutat titta på klockan, jag vet att det går långsamt men det ger mig inget att se exakt hur långsamt det går). Får en energibar av jogg-Krister, tar några bett på den men egentligen är det inte energidepåerna utan benen som är mitt stora problem. Passerar några löpare, bland annat Marcus W Pettersson och Anders Szalkai och får lite nya krafter av att se att även så pass bra löpare har det kämpigt.

Nu är det bara att köra, 7 kilometer till ska jag väl ändå kunna plåga benen med. Har redan fattat att tiden inte kommer bli mycket att skryta med men i mål ska jag fan idag. Jag ska inte bryta två lopp i rad. Upp förbi Centralen, motvind på Torsgatan, plockar några placeringar bland annat ett par vinglande Afrikanska killar som nog inte läst väderleksrapporten. Själv är jag åtminstone nöjd med att jag tog på mig underställströjan och vantarna. 40 kilometer strax efter Odenplan och åttonde femman har tagit 20:06 (fjärde milen 40:37). Jag har stummare ben än vad jag nånsin haft och funderar på om musklerna rent av kan gå av eller om de kommer krampa först. Steg för steg närmar jag mig sista svängarna upp mot Stadion, plockar ytterligare en placering vid 41 km. Till slut kommer jag in på Stadion och i mål på 2:42:29, tappade 6 minuter på andra halvan. 5 minuter sämre än förra året men det känns ändå godkänt med tanke på att tiderna generellt är ca 5 minuter sämre än i fjol till följd av ovädret. Placering 42 totalt och 31 på SM mot 37 respektive 17 förra året. Troligtvis de sämsta segrartiderna nånsin förutom 2007 då det var 30 grader varmt.

Efteråt kan jag knappt gå. Både vader, lår och höftböjare är helt slut. Vet inte som sagt om detta berodde på vädret eller bristande asfaltsträning. Men jag har aldrig upplevt nåt liknande. Fortfarande idag stapplar jag omkring som en 90-åring. Men på nåt konstigt sätt är jag nu mer peppad än någonsin inför nästa mara som blir i Berlin om fyra månader.

Målgång till slut. (Foto: Kristina Lingsten)

6 kommentarer:

  1. Fan, så jefla strongt jobbat av dig... Att inte bryta ihop och bryta på en sådan dag som igår är i sig en prestation att du sedan gör en så bra tid som det där ändå är i dom strykdryga förhållandena som rådde igår.... Det är bara att ta av hatten... DEt fanns bara vinnare bland alla som fullföljde igår...

    SvaraRadera
  2. Tack. Det var verkligen på brytgränsen mellan 25 och 30. Är riktigt nöjd med att min bästa sida vann den kampen och att jag kämpade mig i mål. Det ger självförtroende också att man härdat ut även när det varit riktigt tufft.

    SvaraRadera
  3. grymt imponerande, spesiellt i et slikt vader!

    SvaraRadera
  4. Alltså det här var det värsta jag varit med om tror jag. Det var nog framförallt kylan som gjorde att låren stumnade. Hade samma känsla när jag sprang LA maraton 2011 under i princip samma förutsättningar.
    Grymt jobbat förresten. Klarar man det här är det nog inte mycket man inte klarar av.
    Ska bli riktigt kul i Berlin i Höst.

    Förresten maila gärna över om du vet några banlopp (1.5k,3k,5k,10k) som kommer gå på helgerna i Götet under sensommaren/hösten.

    SvaraRadera
  5. Stonehill Games, Stenkullen 19 augusti brukar ha 5000m men ingen inbjudan finns ännu.
    Det skall också bli ett DM för Göteborg. I år är det tänkt att det skall vara ett samlat arrangemang, där alla alla grenar skall finnas med inklusive 5000m & 10000m. Ingen information har dock kommit än från Göteborgs Friidrottsförbund, men ryktesvis är det tänkt att bli en helg i augusti.
    Kungsbackaspelen 2 september 5000m.
    Alla länkar finns i denna kalender
    http://solvikingarna.org/Solv/Form/Calendar.aspx

    //Stefan

    SvaraRadera