Göteborgsvarvet 2012

Det blev lite mycket förra helgen. Som jag skrev i förra veckosammanfattningen så hade jag ganska nerkörda ben efter dubbla långpass på helgen. Säkert bra i ett längre perspektiv men min erfarenhet är att man inte superkompenserar fullt ut förrän ca 2 veckor efter att man varit nedtränad. Så med avseende på topprestation på Göteborgsvarvet den här helgen var det kanske inte så lämpligt med långpassdubbel den förra. Sen är det i och för sig också min erfarenhet att man aldrig vet säkert med sin kropp och därför kan det vara bra att våga testa olika upplägg. Nu vet jag inte om jag kan förklara fullt ut det misslyckande jag snart ska beskriva med föregående helgs hårdkörning men det är enda ursäkten förutom min för dagen veka skalle jag kan hitta.

Om jag ska gå igenom veckan så började den som vanligt med en måndag. Kände då sviterna av helgen så det blev bara ca 5-6 km riktigt lugnt, mestadels på gräs med lite improviserade löpskolningsövningar. Tisdag till fredag var jag iväg på kurs där det var lite svårt att få in träningen på en bra tid. Efter att jag valt bort att köra före frukost av ren morgontrötthet så var enda alternativen direkt efter lunch eller direkt efter middag. Detta var nu inte ett stort problem då jag ändå hade planerat att bara köra ganska lugn träning hela veckan. Det blev drygt en mil per dag tisdag till torsdag och på torsdagen ett insprängt farttest i halvmarafart som var planerat till 5 km men som jag fick avbryta efter 3 km när middagen ville komma upp igen. Kände mig allmänt klumpig i löpningen men hoppades att det skulle lösa sig med en dags helvila. Var hemma ensam på fredagkvällen och försökte ta det lugnt och hitta ett soundtrack att ha i huvudet inför dagen därpå. Försökte med både grindcore och gangsta-rap men inget riktigt fastnade i huvudet.

Redan från start kändes det kasst. Även om jag inte hade någon klocka så tror jag inte att jag drog på alldeles för hårt i början. Men ändå: Tungt och flåsigt! Oavsett hur det sen går har alla mina halvmarathonlopp hittills åtminstone inte känts det minsta tunga första 2-3 kilometerna. Så detta kändes illavarslande. Jag kunde ju här ha saktat ner något men jag kände för att det fick bära eller brista. Spände bågen helt enkelt. Målet var att gå under 1:14 och jag hade inte varit nöjd med något annat. Efter ett par kilometer kom jag ikapp Enhörnas Anders Grahl som jag visste siktade även han strax under 1:14. Det var några till i den klungan och det var bra ryggar att försöka gömma sig bakom i motvinden över Älvsborgsbron efter att första 5 km passerats på helt planenliga 17:25. Snart är det utför tänkte jag och kanske att krafterna ändå kan komma till mig. Men det kom inga krafter och när jag slutligen även fick håll strax efter 9 km tog jag det som en lämplig ursäkt att kliva av.

Stod där ett tag medan det gick upp för mig att detta egentligen är första gången jag brutit ett lopp utan att ha en "riktig" anledning. Jag har brutit för att jag sprungit vilse, för att löpare framför har trillat ihop, för att jag varit skadad eller sjuk redan innan start och inte ville pressa kroppen. Men aldrig för att jag var trött eller fått håll (detta medicinska mysterium). Så nu har man då gått över till den veka sidan. Den bekväma. Långt ifrån Mikael Ekvall som skiter ner sig efter 3 km och ändå fortsätter till 21, eller Yuki-"If I die at this race it's Ok"-Kawauchi. Välkommen in i den joggande feel-good-massan Mattias.

Fick i alla fall för mig att den enda logiska vägen ur detta nederlag var att ta av mig skorna och springa resterande 12 km barfota. Lite som ett straff, som självspäkning. Nu gick det ju inte så fort och där asfalten var fin och det var grusfritt var det ibland riktigt behagligt till och med. Men jag kan säga att Vasagatan har riktigt dålig asfalt, där gjorde det faktiskt lite ont.

Jag hade ju chippet på skon som jag nu höll i handen men jag sänkte skon över alla mattor för att ändå slutföra loppet på riktigt. Men sen glömde jag faktiskt detta vid målmattan vilket är förklaringen om någon letar efter mig i resultatlistorna där jag försvinner mellan 20 km och mål. Och det kanske var lika bra att detta blir en DNF i historieböckerna även om jag faktiskt fick en medalj och en banan.

Försöker springa på gatstenarna på vasagatan.

Nu med ett dygns distans så känns det så klart lite surt att jag inte kunde anpassa farten efter dagsformen och svälja stoltheten men det kommer nya lopp och då ska jag vara både bättre tränad och försöka vara lite tuffare i skallen.

Fötterna då? Jo fotsulorna är lite ömma men inte värre än att jag kunde köra 9 km morgonjogg imorse.

Här kommer en video på tuffingen Kawauchi som jag nämnde ovan, om nån nu missat detta redan smått klassiska marathonklipp som för att göra det hela ännu bättre även är avfilmad från en TV: