Munkastigen Trail Run 2012

05:00 ringde väckarklockan i lördags morse. Just då kändes det "så där" kul att gå upp när det äntligen var helg och tanken är att man ska få vila lite extra. Men det var jag som hade ställt klockan så jag får skylla mig själv. Anledningen till denna tidiga uppstigning en lördagmorgon var att jag för ett par veckor sedan i ett infall anmälde mig till Munkastigen Trail Run. Egentligen hade jag planerat att springa Terräng-SM för första gången denna helg men jag ändrade mig, dels av anledningen att jag behöver få lite långpass i kroppen innan Stockholm Marathon och inte minst Swissalpine marathon senare i sommar och dels för att jag egentligen tycker väldigt mycket om den här typen av långa terränglopp, till skillnad från Terräng-SM-terräng som är terräng bara på det sättet att underlaget är gräs. Det finns några blogglänkar nere till höger som tillhör några av Amerikas (och kanske världens) bästa trail-ultra-löpare, t ex Anton Krupicka aka "Riding the wind". I USA finns det en stor subkultur runt denna typ av löpning och många lopp på exempelvis 50 och 100 miles. I jämförelse med den längden är Munkastigens 44 km en ganska blygsam distans och kvalar in som ultra bara med 2 km marginal.

Hur som helst, några minuter efter att klockan hade ringt kom jag ihåg vad jag skulle göra och kände mig peppad igen. Packade kaffe och frukost och styrde bilen ut på E20 norr mot Laxå.

Armed and fairly well equipped.

Kommer fram till Laxå OK:s klubbstuga redan 8:30, en timme innan bussen till starten i Olshammar ska gå, konstaterar att det inte tar 3 timmar och 8 minuter att köra 23 mil såsom Eniro ansåg. Och jag kör alltid lagligt, nästan.

Det är så med mig att tävlingsnerverna alltid kommer exakt när jag kommer till nummerlappsutdelningen, innan är jag helt lugn men det är något magiskt med nummerlappar som gör att när jag håller i en går hjärnan in i ett annat mode och pulsen stiger sådär 30-40 slag per minut. Men det var ändå en till viss del njutbar nervositet idag. Det kändes nytt och spännande.

Tryckte i mig den sista mackan och ett par muggar kaffe. Pratade lite skoval med några som sprungit förut. Jag hade ändå bara tagit med mig ett par, vanliga asfalts-tävlingsskor, men fick bekräftelse på detta i och med att flera andra tyckte att det funkar bra med "vanliga" skor trots att det bitvis skulle vara lite blött och småteknisk stig.

Vi kom till starten vid Olshammarsgården i abonnerade bussar. Där fick man varsin liten pinne att ha på fingret som man skulle stämpla vid kontroller vid 10, 20, 30 och 40 km samt efter marathondistans och vid mål. Jag tänkte på sist jag sprang ett sånt här lopp, Sandsjöbackaleden trail marathon, i början av förra året, då jag missade så gott som alla kontroller samt även sprang fel tre gånger och slutligen bröt. (Berättelsen om det äventyret finns här.) Jag är ju liksom inte orienterare även om jag gillar att springa i skogen. Tänkte att idag måste jag faktiskt fokusera lite, hade även GPS-klocka idag för att kunna vara uppmärksam på kontrollerna vid dessa distanser. Sen åt jag en banan, en gel, drack lite vatten och gick på toa en sista gång och sen var det dags för start.

Ett 70-tal löpare samt 15 lag stod på startlinjen. Det var inte direkt någon rusning i starten och även om jag försökte hålla igen i början, klockan visade 4:00-fart på den första platta biten, så var det efter några hundra meter bara jag och en man från Växjö i täten. Även han släppte snart när det började gå uppför som det skulle göra nästan hela första milen. Vi kom ganska snart in på fina men ganska tekniska skogsstigar och jag hade en bra känsla i kroppen och såg fram emot en fin dag i skogen. Riktigt fin natur var det och jag tittade inte så mycket på klockan utan försökte slappna av och njuta av att glida fram över stock och sten och ibland på grusvägar förbi bondgårdar och över hagar. Där det var bebott var lokalbefolkningen ute och hejade på och på många ställen där man korsade bilvägar var det också folk som hejade på eller kanske väntade på att växla löpare i sitt lag. Reglerna var nämligen sådana för lagtävlingen att man fick växla var man ville och hur många gånger man ville. Det var hur som helst uppskattat av mig att bli påhejad ibland.

Första milen stämplade jag in på precis över 46 minuter, vilket var två minuter före förra årets vinnare, som jag hade kollat upp innan. Än så länge inte en tillstymmelse till trötthet, bara en härlig känsla och dessutom ingen som jag kunde se eller höra jagandes bakifrån. Tänkte att: nu gäller det bara att fortsätta ta det lugnt och inte missa snitslarna (som var uppsatt relativt tätt tillsammans med ledens ordinarie orangea markeringar) för att inte upprepa föregående trailförsöks felspringningar så borde jag kunna vinna utan att helt förta mig. Lite hybris där kanske.

När jag kom till den första av de två vätskestationerna på banan vid 14 km hade jag druckit ungefär hälften av vattnet i min handhållna flaska på 6 dl, jag hällde ut resten och fyllde istället på med sportdryck, åt en bananbit och satte av igen, hela stoppet tog kanske 30 sekunder. Fick info om att jag ledde med ca 2 minuter. Fortsättningen var minst lika fin, böljande stigar och ibland fallna träd som man fick hoppa över eller krypa under, några ganska hala spångar. Sprang helt enkelt och njöt till fullo och tänkte att det just nu inte finns någon annanstans på jorden eller något annat som jag hellre skulle vilja göra än just det här just nu.

Stannade för ett snabbt toastopp vid ca 17 km. Stämplade in den andra milen på ca 42:30 (en halvminut snabbare på 10-20 och 2,5 minuter totalt snabbare än förra årets vinnare) och jag kan se i efterhand på sträcktiderna att jag där hade drygt 3 minuters ledning över tvåan. Strax därefter kom man ut på en grusväg vid ett hygge och jag joggade på och tänkte på ditten och datten. Efter en stund kommer jag på det där med banmarkeringar, jag ser inga banmarkeringar, när såg jag någon sist. FAN, FAN, FAN! Paniken kommer, jag springer 50 meter till. Stannar, vänder mig om. Jag har gjort det igen. Bara att vända. If you're gonna be dumb you gotta be tough. Springer tillbaka i ett förbannat och idiotiskt vansinnestempo. Efter några minuter ser jag två löpare vika av upp i skogen. Jasså det var dit man skulle. Jag kommer ikapp dem och frågar hur många det är före. Två stycken ska det tydligen vara, och de är tydligen inte så långt före. Jag har inte riktigt koll på hur lång min extrasväng var, bedömer att det åtminstone var en kilometer.

Vi stannar lite här i berättelsen. Vid en sån här situation kan man vara förnuftig eller dum. Den förnuftige skulle tänka "gjort är gjort, nu gäller det bara att på bästa sätt rädda situationen", "det är tydligen två man före och de är tydligen inte så långt före", "jag fortsätter i mitt tempo så kommer jag nog snart ikapp". Den dumme blir förbannad och ska så snabbt som möjligt komma ikapp, kosta vad det kosta vill. Jag tycker på många sätt att jag är en ganska intelligent människa. Men det där är också situationsbundet. Nu är det tävling och jag är förbannad. Jag har inte kunnat föra över GPS-datan så jag vet inte riktigt men jag tror nog att följande 6-7 km över teknisk stiglöpning snittades nånstans runt 4:00-fart jämfört med det 4:40-snitt som jag hade på klockan dittills. Jag är full av adrenalin och springer som om det inte fanns någon morgondag (och som om det inte var 20+ km kvar av tävlingen). Hinner upp en löpare efter 2-3 km, säger ett kort och buttert "hej" och försvinner förbi. Hinner sen ikapp ledaren efter ytterligare några km. När jag gått om honom saktar jag ner igen och upplever något ganska märkligt (eller kanske egentligen inte så märkligt). Jag har svårt att hålla mig på stigen, kroppen vill hela tiden svänga till höger. Jag känner mig yr i huvudet, är egentligen inte jättetrött, men när man springer på stigar är det helt avgörande att man faktiskt kan hålla sig på själva stigen. Till slut ramlar jag av stigen och krockar med ett träd. Står still några sekunder och killen jag just sprungit om frågar hur jag mår. "Ok, lite yr i huvudet bara." Säger jag. Inser dumheten i min furiösa rusch de sista kilometerna. Tänker dock att det bara borde vara några kilometer kvar till andra vätskestationen vid 34 km och bara jag kommer dit och får i mig lite vätska och energi ska jag nog sen kunna hålla balansen ända in i mål också.

Killen jag sprungit om är tydligen trött han också för trots att jag sluggar mig fram med hela mitt fokus bara på att hålla mig upprätt så tappar han. Kommer snart till stämpling 30 km där sista 10:an gått på drygt 50 minuter inklusive felspringning och en rejäl forcering fartmässigt. Omvägen borde således kostat mig åtminstone 5 minuter, tänker jag såhär i efterhand. Med stapplande steg kommer jag tillslut till vätskestationen vid 34 km. Stannar där någon minut och fumlar rejält när jag försöker fylla på vätska i flaskan samtidigt som jag försöker dricka vätska ur en mugg och äta russin. Tycker att jag klarnat till lite i skallen innan jag sätter iväg på sista 10 km som ska gå på grusväg/elljusspår vilket är tur då det inte kräver lika mycket av balanssinnet. Samtidigt som jag lämnar stationen ser jag min förföljare komma in till densamma.

Resten blir ett krig. Steg för steg lyckas jag ändå hålla ca 4:20-fart på den nu ganska platta och lättlöpta grusvägen. Tittar på klockan mycket - jasså det har bara gått 200 meter sen sist jag kollade. Har den gamla Imperietlåten i huvudet Kriget med mig själv, det känns passande. Tittar bakåt för att se så att min förföljare inte får vittring på mig, för någon farthöjning från den fart jag håller nu känns helt omöjlig. Ångrar att jag vänder på huvudet för då blir jag alldeles yr igen. Kommer in på sista delen som är på elljusspår. Stämplar 40 km, sista 10 på 42:30 trots yrseln (förra årets segrare hade 43:30 på detta avsnitt). Stämplar marathonpassering på 3:12. Bara 1800 kvar. Ser snart Laxå OK:s klubbstuga och vet att det nu bara är den lilla extraslingan på 4-500 meter kvar. Den som såg så kort ut i morse men som nu känns riktigt lång.

Kommer så tillslut i mål efter 3:18:45 och efter en upplevelse som mycket på grund av min egen dumhet (ingen skugga över arrangörerna för snitslingen lämnade inget i övrigt att önska) blev betydligt jobbigare än vad jag tänkte att den skulle bli när jag i ensam ledning under första halvan joggade på och lyssnade på fågelkvittret. Drygt 8 minuter efteråt kommer tvåan Magnus Berglund och han har tydligen fått kämpa han också då jag ändå distanserat honom med 8 minuter på sista 10 km när jag tyckte att jag var riktigt trött.

Sammanfattningsvis ett jättebra arrangemang, det är inte ofta det ingår middag efteråt, och en jättefin bana (som jag i alla fall kunde uppskatta första halvan av). Kommer absolut tillbaka nästa år, om jag har möjlighet, och rekommenderar loppet till alla som gillar den här typen av lopp. Och: om det här var tufft, hur skall då 79 km i Schweiziska bergen bli?

Blev intervjuad av lokaltidningen efteråt. Länk här.

Göteborg Cross Country 2012

Planerade egentligen in den här tävlingen som ett genrep inför Terräng-SM nästa helg, nu blir det inget Terräng-SM av olika anledningar men mer om det senare. Kändes ändå kul att för första gången springa den här typen av kortare terrängtävling på varvbana som är vanlig internationellt. Nu är inte denna bana en 100%-ig gräsbana som annars är brukligt på denna typ av tävling utan kanske 70% grus och 30% gräs. Två mindre stigningar per varv. 2 km är varvet och det löps 3 gånger. Jag var lite skraj innan då jag i startlistan inte såg någon som jag "borde" slå. Ett par löpare som jag kanske skulle kunna slå om jag har en bra dag och de har en dålig. Men det var allt och således fanns det en stor risk att jag faktisk skulle kunna komma sist för första gången nånsin i en tävling. Jag satte upp som A-mål att inte komma sist och B-mål att om jag kommer sist inte komma pinsamt långt efter. Annorlunda upplägg, kan man säga. Men samtidigt var väl tanken lite med detta lopp att vara med och se och lära och hoppas att bättre löpares löpförmåga på nåt sätt ska smitta av sig på mig.

Det var drygt 10 löpare som kom till start och det var nog ingen direkt rusning i början men för mig var det egentligen snäppet för snabbt. Ville ändå försöka hänga med klungan så länge som möjligt, tänkte att kraft kommer till den som vågar. Hamnade ändå obönhörligen sist efter ungefär halva första varvet när första stigningen kom. Var dock inte helt ensam utan delade jumboplatsen med Markus Waerme och Andreas Åkesson men kände att jag kanske skulle behöva släppa dem också relativt snart. Slog bort bryttankarna och försökte tänka att det är bra träning om jag fullföljer. Ut på andra varvet fick Andreas en lucka och nu var vi bara två längst bak. Vid stigningen innan 3 km märkte jag att Markus flåsade ganska bra han med och det gav mig lite kraft att veta att det inte bara var jag som var ansträngd. Strax efter fick jag en liten lucka och var nu alltså inte sist. Sen hände inte så mycket mer än att jag var trött men ändå lyckades ta mig i mål utan att stumna fullständigt. Kom näst sist av 11 fullföljande. Vann gjorde Robin Lindgren före Oskar Käck och Staffan Ek. Resultat här.

Vet inte hur jag ska bedöma min insats riktigt. Det är ju en bana jag aldrig sprungit förut så tiden säger egentligen inte så mycket. 19:52 på 6 km (om det nu är det) blir 3:19/km vilket känns ok på en småbackig bana med en del gräsunderlag. Jag fick stryk av 2-3 löpare som jag förra året slagit vid enstaka tillfällen, men alla dessa är unga och "på väg upp" mer än vad jag är. Noterade dessutom att jag var äldst i startfältet. Så en godkänd insats får jag säga att det var. Dessutom kul att vara med i ett sammanhang som det här med "riktiga" elitlöpare.

Dagens stora insats stod istället min dotter för. Hon blev 3:a i F8 över 1 km terräng. Vilket är längre sträcka än hon tränat totalt i år. Verkligen "Less is more"!

Tillbaks till det där med Terräng-SM då. I samband med att jag inte hade någon att åka dit med samt att jag känner att jag har ett stort underskott av långpass inför Sthlm marathon så fick jag ett infall att istället springa Munkastigen Trail Run nästa helg. I och för sig blir det nog så att jag åker dit ensam också. Men det kändes som ett roligt infall och ett välbehövligt långpass.

Veckan, inklusive liten tävlingsrapport

Varit en ganska bra träningsvecka. Börjar med statistiken:

Mån: 10 km på band, inkl 3x1 km i 3:20-fart med 1 km marafart som vila.

Tis: Kort morgonjogg till jobbet, ca 4 km. Intervaller på kvällen med klubben. Enligt skissen var det planerat 4x6' i halvmarafart med 1' ståvila. Efter det 4x3' i snabbare fart. Havererade detta fullständigt genom att jag inte ville släppa Olle och Jocke som nog också var lite för ivriga. Första 6' gick under 3:20/km, räknar att halvmarafart är ca 3:30/km för mig. Sen gick det långsamt utför med farten och på 3-minutarna fick jag bryta och bara köra lite ruscher istället. Kanske bra träning ändå.

Ons: Kvällsjobb och vila.

Tor: KM terräng 5 km. 16:31. Riktigt tufft (se föregående inlägg). Långsam nedjogg efteråt med paus uppe på brudaremossen där det var fin utsikt.

Fre: Vila.

Lör: Persmilen i Uddevalla. 10 km på utlovat snabb bana. Banan verkade hyfsat platt under uppvärmningsjoggen, dock fanns det ett par motlut på varje varv, samt ett par knixar som bröt rytmen. Det var en 5 km-slinga delvis på Pininfarinas testbanor. Lite trist att det var så dålig uppslutning, bara 60-70 deltagare och inga av arrangerande Hälle IF:s bättre löpare. Kändes väldigt mycket som en träningstävling. Värmde upp 5-6 km. Snålblåst och duggregn vid starten. Peter Gross och två andra löpare (André Rangelind och Hallvard Nilsen) drog iväg direkt i starten. Det blev en andraklunga bakom dem med Anton Bengtsson (Stenungsund), Henrik Nordström (Ullevi), klubbkompisarna Olle Dahlberg, Joakim Röstlund samt jag själv. Det kändes på gränsen till för långsamt så jag gick upp och drog och klungan tunnades snart ut och vid 4 km var jag själv. 16:40 hörde jag speakern säga vid varvning, 3:20-snitt alltså, hade ingen klocka. Känslan var att jag låg ganska rätt i ansträngningsgrad och det kändes som att jag fick ganska bra utdelning fartmässigt på den ansträngningsgraden. Bara till att ploga ett varv till själv. Gjorde så men tappade några sekunder vilket jag kan tillskriva sololöpningen. Ganska odramatisk andra halva, bra känsla i kroppen dock. Kom in på fjärdeplats med 33:35 vilket är nytt landsvägspers på 10 km. 19 sekunder från banperset. 35 sekunder under gamla landsvägsperset som sattes i Karlstad Stadslopp förra året på en ganska dålig dag. Helt godkänd insats.

Sön: Lugn distans/långpass i terräng, ca 2 h. Kanske 25 km. Stela vader från gårdagen.

Totalt blev det väl drygt 90 km löpt under veckan och ganska stor dos "kvalitet", två intervallpass och två tävlingar. Nu sitter jag och funderar på hur jag ska lägga upp träningen och tävlandet fram till Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Främst funderar jag på om det blir terräng-SM eller inte.

Klubbmästerskap

Idag var det KM på femman i Skatås för min klubb Solvikingarna. För de som inte bor i Göteborg kan man säga att femman är ett ganska typiskt svenskt elljusspår. Mycket upp och ner helt enkelt. Cirka 4,8 km långt, plus 50 meter extra för att ha målgången framför klubbstugan. Alla löptävlingar är ju jävliga på sitt sätt och det är ofta man som löpare faller in i en jargong att både före och efter en tävling beklaga sig över hur jävlig just den här tävlingen är. Som exempel snackas det ofta om att 10 000 på bana är så mentalt jobbigt i och med att det är 25 varv, 1500 meter på bana liknas ibland romantiskt vid en käftsmäll eller som en tävling i vem som kan hålla handen längst på en het spisplatta. Marathon är ju jobbigt just för att det är så långt. Jag vet inte så mycket om de psykologiska mekanismerna bakom detta beteende men tydligt är att vissa människor inför valet att göra något behagligt eller något lite mer plågsamt ofta väljer det senare alternativet. Och jag är en av dom. Men det är inte bara masochism det är faktiskt jäkligt roligt också på nåt sätt.

Hur som helst, det jag ville komma till är att det årliga klubbmästerskapet på femman faktiskt på ett sätt är årets plågsammaste tävling i och med att man har ganska mycket mjölksyra i ganska lång tid, typ hela tiden. Sen är det i och för sig inte årets viktigaste tävling, men jag har svårt att gå på halvfart på tävling, för mig är grejen med att tävla att springa så snabbt man kan.

Det blev ganska tufft i år. Jag visste att klubbkompisen Olle skulle vara svår att knäcka då han visat form på uppåtgående sista träningarna. Strax innan start dök även Zacke Toresson från OK Nackhe upp, i och för sig utom tävlan då han inte tillhör klubben. Det blev vi tre som följdes åt nästan hela vägen. Från start drog Olle upp farten med en första km på 3:11 enligt hans GPS. Där kommer första riktiga stigningen och jag var redan trött. Sen uppför i nästan en kilometer, 3:30 på denna fick jag höra i efterhand. Sen lite småkuperat och sen ännu mera uppför till banans högsta punkt efter nästan 3 km. Fortfarande var vi tre helt samlade. Där börjar en lång och ganska brant utförslöpa som dels är lite för brant för att det ska vara optimalt och som dessutom ska löpas med mjölksyrestinna ben. (Ni hör hur jag klagar över denna helt självvalda aktivitet.) Nånstans efter denna släppte Olle men jag hade fortfarande Zacke tätt i ryggen. Fortsatt var det så fram till sista uppförsbacken ungefär 600 meter från mål. I backen fick jag dock några meters lucka och tänkte att det nu borde vara lugnt. Men, stegen närmade sig igen när det sen gick lite lätt utför med ca 300 kvar. Samtidigt kände jag att jag skulle behöva kräkas lite, lyckades dock bli av med den känslan och försökte slappna av så gott det gick och fick faktiskt en lucka igen som höll in i mål. Kom in på 16:31, vilket är nytt pers (har dock aldrig riktigt fått till det tidigare på denna tävling), Zacke var ett par sekunder bakom och Olle ytterligare ett par. Så det var väl ett bra formbesked. Men en riktigt tuff tävling.

Måndagsbloggning

Som jag kanske nämnde tidigare så ska jag springa Swiss Alpine Marathon i sommar, för den intresserade så bloggar jag separat om detta tillsammans med de andra som jag åker dit med. Länk här.

Idag var jag nere på källargymmet med dottern. Körde "halvkvalitet", kilometeravsnitt på 12, 14, 16, 18, 16, 18, 16, 18-20 km/h i den ordningen. 18 km/h är 3:20-fart tror jag. Sen paus och lite sit-ups medan dottern testade bandet, hon var uppe i 12 km/h ett tag. Sen körde jag 2 km nerjogg. Totalt 10 km.

Veckorapport igen

Måndag: FM: Till jobbet, stigar, 4-5 km. EM: Hem, stigar, tröskelansträngning typ, ca 70 min, kände mig stark.

Tisdag: FM: Till jobbet, stigar, ca 4 km. EM: Hem, samma väg.

Onsdag: FM: Till jobbet, stigar, ca 5 km. EM: Hem, stigar, ca 10 km, ganska lugnt.

Torsdag: FM: Vila. EM: Intervaller med Olle och lyxkonsulten på GXC-banan (70% grus, 30% gräs), 4x2 km med 300 m joggvila, kände mig inte helt hundra, försökte hänga på Olle första 2, fick sen ta en toalettpaus medan de andra körde tredje, fick sen bryta efter halva fjärde pga magproblem. Totalt kanske 18 km.

Fredag: Ledig och hade tänkt köra 20-25 km distans men efter nån halvkilometer kändes det inte rätt så jag joggade runt lite, improviserade lite löpskolningsövningar och styrkeövningar (lyfte upp stockar för en backe och rullade ner dem). Låg på soffan resten av dagen.

Lördag: GFIF-intervaller. Inte många där. Jag och Olle körde tillsammans, 8,6,4,4,2,2,2 min på mestadels gräs. 75 s vila. Kändes bra.

Söndag: Hann inte med nån träning.

Totalt blev det ca 85 km på veckan. Ska försöka få in det missade långpasset imorgon istället.

En vecka till då rå...

Förra söndagen satt jag och funderade på att försöka få till en riktig mastodontvecka denna vecka. Typ försöka komma över 20 mil för första gången. Jag tror att mitt veckorekord är några km kort om 16 mil. Jag släppte dock den tanken. För det första för att det skulle vara så jäkla jobbigt (och jag är faktiskt ganska lat av mig) och för det andra för att jag inte vet om det egentligen skulle tjäna någonting till. Diskussionen om relationen mellan träningsmängd och resultat i löpning har ju funnits länge och jag har berört det flertalet gånger även här i bloggen så jag lämnar det med konstaterandet att jag egentligen tror mycket på mängd men jag tror inte att det finns något linjärt samband mellan mängd och resultat.

Jag vill ju gärna ha ett axiom att utgå ifrån när det gäller min träning. (Var tvungen att Wikipedeiza ordet axiom här för att inte göra bort mig och det betyder "en grundsats som kan accepteras utan bevis".) Alltså behöver jag en grundsats att hänga upp min träning på för att inte bli vilsen. Och för närvarande är den grundsatsen att känna efter och träna smart. Och jag tror inte att det hade varit smart att pressa in 20 mil på en vecka bara för sakens skull och för att jag hade klubbkompisar som var i Portugal och loggade >20-milaveckor förrförra veckan. Så det blev en vecka på ca 75 km istället. Men med bevarat sug efter mer. Vilket känns ganska värdefullt. Tre hela vilodagar faktiskt. Kör en redovisning:

Mån: VAB och även lite småsjuk själv. 0 km.

Tis: Pigg och glad igen. Klubbträning, intervaller. 6x2,5' med 1,5' vila + 6x1,5' med 1,5' vila. Riktigt skönt pass på en skön bit av Skatåsmilen. Pepp i benen. Ingen aning om farten. Totalt drygt 20 km troligtvis.

Ons: Sliten i vaderna efter gårdagen. Somnade i soffan när jag kom hem och när jag vaknade var det för sent. 0 km.

Tor: Klubbträning igen. Snabbdistanstorsdag. Då jag fortfarande var sliten i vaderna vill jag köra terräng (terräng som i småstigar/obanat, "trail" kallas det på amerikanska, vet inte om det finns nåt bra svenskt ord) och fick med mig Olle och Jonas på detta. Riktigt skön löpning över bl a Getryggen i Skatås. Totalt drygt 20 km troligtvis.

Fre: 3-4 km till jobbet på morgonen (småstigar). En dryg mil på hemvägen. Även då på småstigar.

Lör: GFIF-intervaller. Hästhagspasset. 3(1100m+1100m+550m) 1' vila och 550m joggvila på 3' mellan seten. Första 2 seten kändes bra och jag höll ungefär 3:10-fart, på sista tappade jag ner till ca 3:20. Totalt drygt 20 km.

Sön: Gubbvadskänning i vänstervaden från gårdagen. Stod över långpass. 0 km.

Totalt alltså ca 75 km och en frustration över att jag tränar för lite. Men jag hoppas att denna frustration ska göra mig till en bättre löpare.