Stiger in i den hårda träningen

Steget från relativt mycket träning men ändå mestadels ganska lugn till att börja testa mer tävlingsnära farter kan kännas lite tufft. Detta fick jag känna på idag. De senaste 6 veckorna har jag kört nästan normal volym på träningsdosen, typ 8-11 mil/vecka. Detta har jag börjat känna ger en viss grund. Men den där hårdheten i kroppen som gör att tävlingsfart kan kännas avslappnat kan man nog nästan bara få av att faktiskt köra en del hårda pass. Sen tror jag i och för sig att en stor del av den där hårdheten är mental, att man inser att man klarar dessa farter och inte är rädd för dem.

Klubbkompisen Joakim som är i betydligt bättre form än jag skulle köra 16 km marathonfart och jag tänkte att jag borde palla med att hänga på åtminstone första halvan. Ett av hans två varv på åttan i Skatås. Som egentligen bara är 7,8 km. Mitt tävlingspers på den är 26:36 och mitt träningspers är 27:30. Den är ganska lättsprungen för en terrängslinga men har ändå några ganska rejäla backar. Redan i första stigningen började jag känna att detta var en ansträngningsnivå som jag inte är van vid. Men jag kände samtidigt att det börjar bli dags att utmana sig lite. Så jag hängde på ett helt varv som passerades på 28:32. Inte helt slut men ganska nära en maxprestation i dagsläget. Alltså två minuter från pers och en minut från träningspers. 3:40/km. Känner mig faktiskt ganska nöjd med det. Får ha det som utgångspunkt och kanske köra åttan på max med jämna mellanrum för att se hur formen är. Om drygt två veckor är det vårtävling på just denna slinga, vilket tillika är tänkt som min tävlingspremiär, och om jag ska våga ställa upp då vill jag ha pressat mig åtminstone under 28 minuter på träning. Hmm, kanske får fega och skjuta upp tävlingspremiären. Jag gillar ju att persa när jag tävlar.

Det ser för övrigt lovande ut för Joakim som springer Rotterdam Marathon om 6 veckor.