Inte en meter har jag sprungit

En vecka sedan Sandsjöbacka-loppet och jag har inte sprungit en meter. Inte sjuk, inte skadad, inte särskilt sliten, lite stel ett par dagar efteråt bara. Inte haft lust helt enkelt. Får man ge sig själv en paus då?

Cyklat har jag gjort. Till och från jobbet. Då det har varit på snö har det varit ganska fint och lite tyngre.

Och idag har jag simmat. Teknikövningar med Ralph som vill ha in mig på triathlon. Det blev väl kanske 2 km i 25:an på Åbybadet. Kratta, drag, build-ups och Australienövningar. Det var ganska kul faktiskt och jag var inte riktigt så dålig som jag hade befarat med tanke på att jag inte simmat på ett halvår och innan dess inget på 4-5 år. 50 meter gick avslappnat på 55 sekunder. Inget att skryta med för simfolk men okej i min värld.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Det finns ju oftast planer i huvudet att man vill bli bättre och vissa mål på vissa lopp eller distanser. Och om man ska bli bra måste man träna. Men om man ska träna mycket utan att bli deprimerad så måste man ha lust att träna. Detta är väl tankar som alla som tränar mot något mål tampas med. Det är lätt att säga att, nu jävlar ska jag träna så eller så mycket för att kunna glänsa riktigt vid ett tillfälle längre fram. Men det är svårt att träna mycket och ännu svårare att hela tiden hålla motivationen uppe. För belöningen är inte alltid uppenbart större än uppoffringen.

Jag vet inte om jag håller på att bli en feelgood-motionär eller kanske en triathlet. Triathleter är ofta mer positiva människor än de som bara håller på med en gren, vare sig det är löpning, cykel eller simning. Och det är väl kanske inte så konstigt när de har tre grenar att välja på, allt efter väder och vad de känner för. På ett kanske lite konstigt sätt har jag ändå alltid imponerats mer av singelsportarna, de som dag ut och dag in håller sig vid sin läst. Cyklister som sitter på trainern i källaren hela vintern och kollar in i en betongvägg, tramptag efter tramptag, medvetna om att det är detta oglamorösa slit som krävs för att bli stark och uthållig. Löpare som trampar på genom slask, vind, regn och snö. Trötta och magra med blicken i horisonten.

Så vem vill jag vara? Det är lite lockande att kunna dra till simhallen om det regnar. Åka på fikaturer på cykeln fram till våren vid vackert väder.

Jag ger det lite tid. Tror ändå att jag vill springa Stockholm marathon på ett bra sätt, men det är ju ett tag kvar. Februari får bli testmånad för att ställa in kompassen mot framtiden.