Sandsjöbacka Trail Marathon 2014

Denna vecka var det race-vecka. Tävlingspremiär för 2014. Tredje gången jag springer Sandsjöbacka Trail Marathon. Första gången, premiäråret 2011, sprang jag fel två gånger och bröt vid Sisjön när jag hade sprungit 38 km men egentligen bara skulle ha sprungit 32. 2012 var jag skadad. Förra året lyckades jag springa nästan helt rätt och kom in på en tredjeplats.

Loppet startar i Kungsbacka några mil söder om Göteborg. Man springer väster ut på en landsväg en knapp mil för att sedan följa olika vandringsleder, mestadels Sandsjöbackaleden, norrut till Mölndal där man avslutar med att springa upp till högsta punkten i Änggårdsbergen, ner i Toltorpsdalen, över Safjället och sen målgång på Krokslättsvallen. Ganska fin bana som till två tredjedelar ungefär består av så kallad traillöpning. Alltså löpning på stigar på svenska.

7:30 var det start i Kungsbacka centrum vilket innebar att man fick stiga upp strax efter klockan 5 på söndag morgon.

Jag fixar det sista innan start. 

Starten har precis gått. Jag i gult.

Nytt för i år var att de förutom 43 km-sträckan (som jag sprang) och 22 km-sträckan (med start i Lindome) även lagt till en ultrasträcka som startade i Gottskär 5:30. Det senare kändes lite väl tufft.

Jag kände inte igen några riktigt vassa namn i startlistan på 43-km-sträckan, men sånt kan man bedra sig på då den här typen av lopp gärna lockar till sig triathleter, orienterare, multisportare och liknande som jag inte har lika stor koll på som "de vanliga löparna".

Från starten var det dock ingen som ville hänga med när jag startade i vad som kändes som ganska behagligt tempo (3:50-isch per km) på den första lättlöpta milen. Jag började med att nästan springa fel redan i Kungsbacka centrum då de hade dragit om den första biten.

När man kom ut på landsvägen efter 2-3 km kunde jag knappt se någon bakåt och tempot kändes som en ganska kontrollerad ansträngning för att vara ute i lite drygt 3 timmar. Såg till att inte trycka på för hårt utan bara rulla på.

Fick feedback av Peter Oom efter 5-6 km att jag hade ca 500 meter bakåt. Efter 9,7 km, precis innan man ska in i skogen är första checkpoint där man ska stämpla sin lilla digitala pinne, kollade bakåt och såg ingen. Fortsatte in på stigen med att tänka på att hålla en kontrollerad ansträngningsgrad för att säkra att jag inte sprängde mig. Kunde inte undvika att tänka att detta verkar ju bli en walk in the park. Bara jag inte springer fel väg, vilket som sagt hänt förr, både här och på andra liknande lopp. Underlaget i skogen var relativt bra, lite snö men inte mycket is och mitt skoval, La Sportiva Crosslite, med stora gummidubbar men inga metalldubbar verkade ha varit ett bra val. Fokuserade på att hela tiden hålla koll på de små gula snitslarna.

Löpningen gick problemfritt över Sandsjöbackadrumlinen och fram till stämpling vid 17,0 km och första depån strax därefter där jag stannade en knapp minut för att fylla flaskan, dricka en mugg cola och äta några bitar av kladdkakan som är loppets specialare. Kände mig piggare här en vid samma plats i fjol. Fortfarande hörde eller såg jag ingen bakom och jag tyckte att jag höll ganska bra fart även i terrängen.

Men, men, men. Nånstans efter 19 km ser jag inga snitslar längre. Kan inte minnas att det har varit något vägskäl nyligen. Och snitsarna hade suttit ganska glest tyckte jag så jag fortsatte och hoppades att det snart skulle komma en. Kommer fram till en grusväg. Inga snitslar, inga skyltar. Skit! Plockar fram kartan ur midjeväskan, studerar den som en bortkommen turist, fattar ingenting. Springer tillbaka inte utan ett visst stresspåslag, kommer ett par hundra meter tillbaka innan jag möter en annan löpare på väg mot mig. Drar av det slutsatsen att jag ändå måste varit på rätt väg från början. (Eftersom en annan också valde den vägen.) Vänder igen och springer en gång till fram till grusvägen där jag stannar och väntar in den andre killen. Vi kollar gemensamt på våra kartor. Han tror att vi ändå är rätt och att snitsarna säkert är nedrivna. Han tycker vi ska till vänster så vi springer ditåt. Vi ser en skylt "Sandsjöbackaleden" med pil till vänster, han är lite tveksam och tycker att det är åt fel håll men jag insisterar, större delen av banan går ju på Sandsjöbackaleden så det borde vara rätt. Vi fortsätter en bit sen stannar han och kollar på kartan igen. Tycker att vi ska vända. Ok, han verkar pålitlig och ser ut lite som en orienterare (hur nu dom ser ut) så vi vänder. Tillbaka till där vi kom ut från skogen där vi möter ett nytt gäng som ser vilsna ut. Ny kartkoll. Nån säger bestämt att vi istället ska till höger. Lustigt hur grupprocesser går till. Man litar på den som låter bestämdast. Hela gruppen springer nu åt höger på grusvägen, vi tar vänster in på en annan grusväg och strax ser vi ett pärlband av löpare på en stig längre fram. Har ingen riktig koll på hur mycket tid vi tappat men kanske finns det fortfarande en chans att nå täten. Jag springer förbi hela gruppen och frågar hur många det är framför men ingen verkar riktigt veta. Hälsar på Thor från klubben, säger att jag sprang lite fel. Efter ett tag ser jag en ensam löpare längre fram som verkar hålla ganska god fart, gör en ganska rejäl rusning för att hinna ikapp honom. Det visar sig att han leder. 68 km-klassen. Han har ingen aning hur många av 43-km löparna som är framför. Han håller riktigt bra fart för att redan har löpt ca 45 km och vi slår följe ett tag. Ingen idé att sticka iväg själv ändå när det visat sig hur usel jag är på att hitta rätt väg. Jag orkar inte längre bry mig om att hålla koll på snitsarna utan följer bara Oscar Olsson, som det ska visa sig att han heter. Ser väl egentligen inga snitslar men det var väl så att de inte hade snitslat hela banan, eller? Oscar verkar i alla fall säker på sin sak och hävdar att han känner igen sig från förra året (då han sprang 43 km-banan och kom i mål precis bakom mig). Efter ytterligare några kilometer efter några hästhagar vänder vi upp för en brant stig och möter helt plötsligt ett gäng på 4-5 löpare. Alla blir lika förvånade. Om man möts rakt emot varandra på en stig på en tävling som går från punkt till punkt har någon sprungit fel. Så måste det bara vara. Hopplösheten stiger igen. Är det vi eller dom som är fel? (Både vi och dom ska det visa sig i efterhand. Vi hade sprungit en stor omväg västerut och var tillbaka in på rätt väg och de hade precis tagit av fel till vänster från den rätta banan.) Oscar är mest säker på sin sak så de vänder och följer oss och på så sätt kommer vi ändå in på den rätta banan igen. I nuläget vet jag dock inte om att jag sprungit fel en gång till. Det börjar jag ana när jag tycker att jag känner igen ryggar på folk vi kommer ikapp. Har jag inte precis sprungit om den här killen efter min första felspringning? Säker blir jag först när jag kommer ikapp Thor en andra gång.

-Hej! Sprang lite fel igen. Säger jag. Fast inte så glatt som det ser ut i text.

Börjar bli trött nu. Fysiskt så klart, men mest mentalt. Bryttankar kommer. Ska jag kanske ringa Maria och be om att bli hämtad? Men jag fortsätter. Har ingen koll på hur mycket fel jag sprungit eller hur många det kan finnas framför. Frågar någon jag springer förbi som tror att det är ett tjugotal löpare framför. Vet att det ska komma en checkpoint vid 28,4 km, men det står min klocka redan på. När vi närmar oss Oxsjön övergår stigen till mer lättlöpt motionsslinga. Oscar släpper. Kommer till slut fram till checkpoint nummer 3 som skulle vara efter 28,4, men då står min klocka på 32,4. 4 km omväg alltså. Plus en del stillastående kartläsande. Bryttankar igen. Nä, jag ska ta mig i mål även om allt hopp är ute om att nå en framskjuten placering. Pressen släpper i alla fall lite när det inte längre är så mycket tävling utan bara att komma i mål. Snabbt depåstopp vid Sisjön, lite mer kladdkaka. Passerar ett par löpare till på väg ner från Sisjön men vet att det är för långt fram till de främsta och jag håller inte speciellt bra fart längre.

Resten blir transportsträcka. Fässberg, Mölndalsravinen, ramlar för att jag inte orkar lyfta på fötterna. Upp till toppen i Änggårdsbergen får jag gå medan Joakim som kommit för att supporta joggar bredvid och peppar mig. Men det är som att piska en död häst. Lyckas i alla fall passera en till löpare uppe på toppen. Det är isigt nerför och på ett ställe sätter jag mig och åker rutschkana ner några meter. Nu bara 2 km kvar upp över Safjället. Här finns det gott om snitslar och ingen risk att springa fel. Kommer till slut fram till Krokslättvallen och joggar lite håglöst runt fotbollsplanen innan jag stämplar in i målet efter 47,3 km enligt GPS:en. Tror att jag kom 4:a eller 5:a till slut.

I mål till slut.

Så jag var väl inte helnöjd med den här tävlingen. Men inte så farligt besviken ändå. Sånt som händer och det var inte tänkt som någon riktig fokustävling ändå.

Sandsjöbacka Trail Run är verkligen ett fint arrangemang på många sätt men för min smak är det lite snålt med banmarkeringarna. Men jag fick ju till en riktigt rejäl träningsrunda på grund av det.

Veckan slutade på 112 km efter pendeljogg måndag, tisdag och torsdag och dagens tävling.

Tack Maria för bilderna.