Börjar om igen

Inget av de år jag sprungit har det känts mer rätt med en rejäl säsongsvila. Det är förresten inte så ofta jag haft någon säsongsvila alls. I år blev de planerade två veckorna, som jag ett tag funderade på att skippa helt, till slut nästan till fyra veckor. Förra veckan hade jag tänkt sätta igång på riktigt men lite kvarvarande förkylning och en känsla av att det inte är någon riktig brådska gjorde att det på hela veckan bara blev 35 km.

Jag tror att det finns en stor poäng i säsongsvila. Om man inte stannar får man aldrig uppleva känslan av att börja om. Fyra veckor har varit en skön semester från löpningen. Jag har sovit bättre än på länge, hunnit med två förkylningar och även hunnit byta adress. Det kanske inte är så många viktiga tankar som jag tänkt under de här veckorna men jag har faktiskt på riktigt vilat ifrån löpningen och den besatthet som den till viss del kan innebära för mig.

Helt plötsligt är det med nyfikenhet som jag ger mig av till jobbet på morgonen istället för känslan av ännu ett löppass. Kroppen är ur form men sinnet är faktiskt lättare och jag får återupptäcka känslan jag hade som nybörjare. När man är i form, eller (för att inte generalisera), när jag jag är i form går löpningen på ett vis lätt men på ett annat vis tungt. Jag vill då hela tiden ha bekräftelse på att formen finns där, kollar på klockan, nojar för tävlingar, finner inte lika stort nöje i detta att bara få ta i och bli riktigt trött. Som en förmögen som hela tiden måste räkna sina tillgångar för att kontrollera att han fortfarande är rik.

Så det är inte bara härligt att vara i bra form och kunna vinna småtävlingar. För mig finns det även någonting ganska deprimerande i det. Ju mer man har desto mer kan man förlora. Jag kommer aldrig bli bäst, väldigt få blir det. När man tar semester ifrån något får man tid att fundera över orsakerna till att man gör detta. Orsakerna till att man (i detta fall - jag) lägger 10 timmar i veckan på något som ekonomiskt är en förlustaffär och hälsomässigt nog är av tveksam vinst (jämfört med att exempelvis jogga tre gånger i veckan).

Hur långt kan man komma som elitmotionär? Hur långt vill jag komma? Är det värt det? Gör jag det för att jag tror att jag får ett bättre liv? Gör jag det för att jag vill kunna låtsas att jag har ett bättre liv? Vill jag bara ha struktur på min tillvaro, något att bygga den runt för att kunna fungera i livet och i samhället?

När träningen är som bäst känns det som att det är jag mot världen. Det är måndag morgon och klockan är 07:00. Jag står i mörkret på gården och väntar på att klockan ska hitta satelliterna. Det dröjer lite längre än vanligt men till slut är allt redo och jag joggar iväg. Just nu är jag oberoende av bilar, bussar och cyklar. Det är jag och min pannlampa och en dag som snart skall gry. Det är nästan paradoxalt hur jag just då, i frånvaro av både bekvämligheter och andra människor kan uppleva livet som allra intensivast. Jag tänker lite flyktigt på dagen som skall komma, men jag behöver inte komma fram till något. Jag tänker på vårtävlingarna på grusåttan, på mörkret som skall råda i ytterligare ett par månader. Jag tänker på att jag ska leva och att jag ska dö. Jag svänger in i gångtunneln under motorvägen, jag är ensam på den mörka cykelvägen upp mot företagsparken. Snart är jag inne i skogen. För ett tag innan jag kliver in på min arbetsplats kommer jag ha varit helt ensam i världen.

Stegvis återvänder jag till människobyn. Först kommer jag in på elljusspåret och kan stänga av min pannlampa, efter ett par kilometer där kommer jag ut i bostadsområdet. Ytterligare några kilometer senare är allt som vanligt igen och jag spenderar nio timmar med att vara samhällsmedborgare innan jag ger mig ut igen.

På hemvägen regnar det. Duggregnet syns i pannlampans sken. Jag tänker på ansträngningsgraden, jag vill inte pressa för hårt för jag vill ha ok ben i morgon också. Jag tänker på mail som jag borde skicka och på grejer jag borde fixa. Jag oroar mig lite för saker som kan gå bra eller dåligt. Jag tänker på hur meningslöst allt är. Jag tänker att jag aldrig helt kommer förstå den här världen. Allt som oftast ter den sig som en pjäs som jag inte riktigt orkar delta i. Människor bestämmer och människor lyder. Pengar flyttas och saker diskuteras. På Aftonbladet står det om en kändis som har dött. Jag försöker hitta något att leva efter, en tanke eller en idé. Jag tänker på framtiden och gör upp bilder för mitt inre. Planerar, hoppas och drömmer.