söndag 28 april 2013

Munkastigen Trail Run 2013

Förra året var första gången jag sprang Munkastigen Trail Run i Laxå. Det hela blev en ganska speciell upplevelse inklusive felspringning och yrsel men till slut ändå en vinst. Då tog det 3 timmar och 18 minuter, av vilket ca 7 minuter var felspringningen. I år skulle jag inte springa fel.

Jag fick sällskap upp i år av tre klubbkamrater och en före detta klubbkamrat. Jag hade inte alls samma pre-race-nerver som inför Kungsbackaloppet förra helgen. Terränglopp är trevligare på så sätt att tiden inte blir riktigt lika viktig i och med att förhållandena kan variera mycket och det finns heller ingen idé att följa sina kilometersplittar när terrängen varierar så mycket. Så vid uppstigningen igår morse klockan 5:00 var jag vid ganska gott mod och såg fram emot utflykten och loppet.

Loppet börjar i Olshammar vid Olshammargården dit man blir körd i buss från målet i Laxå. Vädret var växlande molnighet och 8-10 grader. Tvekade ett bra tag om jag bara skulle ta en t-shirt under tävlingslinnet eller en långärmad underställströja, efter att ha haft på mig underställströjan ett tag satsade jag istället på endast t-shirt. Benen brukar jag aldrig frysa om så där var korta split-shorts givet. På fötterna Inov-8 X-talon 190 och i handen 60 cl flaska med sportdryck, två gels runt magen.

Första milen går ganska mycket uppför och var ganska geggig, betydligt mer än vad jag minns från i fjol. Kände mig tung från start, jag och klubbkompisen Joakim fick direkt släppa lucka till Akeles Jonny Björk och då kändes det ändå som vi tryckte på rätt bra. Efter några kilometer fick jag släppa lite även till Joakim och i bakhuvudet började tankar om att detta nog inte riktigt var min dag att gro. Kom dock ikapp igen men redan vid 8 km fick jag ta några gångsteg uppför en brant backe. Hoppades ändå att jag skulle komma igång, visade ju bra form förra helgen med PB på halvmaran, och det kan ju inte bara försvunnit, kanske är det nerverna och tävlingsångesten som gäckar mig ändå. Bestämde mig för att trycka på lite mer och hoppas att det håller, ibland är det som att jag bara blir tröttare om jag inte tar i. Stämplade 10 km-kontrollen på 43:25 vilket var nästan 3 minuter snabbare än förra året trots att jag tycker att just denna bit var blötare och tyngre än i fjol. I efterhand kan jag se att jag då var 25 s efter ledande Jonny. Sen var det som att jag låg på ungefär samma ansträngningsnivå en lång tid, fokuserat och en bra bit över behaglig löpning, som skulle varit det bästa upplevelsemässigt på denna mycket vackra bana, som det var nu med tävling och allt kunde jag ha sprungit förbi Keops pyramid utan att bry mig det minsta.

Jag och Joakim och en kille som sprang i då ledande lag i stafetten höll ihop med endast mindre luckor emellan fram tills att man kom ut på en grusväg vid 22 km. (Stämplade andra milen på 40:33, ca 2 min snabbare än i fjol på den biten och nu ca 1:30 bakom ledaren.) På grusvägen gick jag förbi Joakim och var före honom när man skulle in på stigen igen, där släppte han (eller han hävdade att jag ökade). Psykologiskt skönt att ha sprungit mer än halvvägs och känna att tröttheten åtminstone inte tilltog nämnvärt. Också skönt att ha sprungit förbi stället där jag sprang fel förra året (där det skulle visa sig att klubbkompisen Calle sprang fel i år trots att jag försökte beskriva det noggrant i bilen upp). Nu var jag snart helt ensam i skogen vilket jag också kan trivas med då jag lätt blir lite stressad både av att ha folk bakom och framför som man ser eller hör. Kände att jag för första gången under loppet kunde slappna av lite, mindre än hälften kvar, tvåa i loppet och betydligt snabbare än förra året. Första platsen hade jag helt gett upp då Jonny såg så stark ut när han drog iväg i början.

Efter några kilometer till fick jag dock syn på en blå-lila Akele-tröja en bit fram i skogen, räknade sekunderna och kom fram till att han var knappt en minut före. Räknade igen och slog fast att jag faktiskt närmade mig. Nu slog verkligen tävlingsinstinkten till, men då måste man passa sig för ett marathon är långt och ett terrängmarathon är ännu längre (och idag också 44 km istället för 42) och även om man kommit mer än halvvägs var det fortfarande 17-18 km kvar. Gott om tid att vägga efter en rusning. Men jag tog in snabbt så han måste ju vara trött, tänkte jag. Bestämde mig för att satsa friskt och gå om direkt när jag kom ikapp. Men då är liksom sista kortet lagt och man är bara jagad. Gick om strax innan 30 km och vid stämplingen där var jag 6 s före (43:13 på den milen, ca 7 min bättre än förra året men det var också där som jag sprang fel). Luckan ökade dock ganska snabbt tills att jag inte hörde någon bakom, men i skogen kan ju det betyda 15 sekunder eller 5 minuter. Så jag kände mig fortsatt pressad. Ingen tid att ta det lugnt vid andra vätskestationen vid 34 km, snabb påfyllning av flaskan och några russin i munnen. Sista 10 km är sen dom lättaste på hela banan, relativt platt grusväg, skulle lätt gå att hålla 3:30-3:40/km om man var pigg. Men inte riktigt om man har 34 km tung terränglöpning i benen, då får man kämpa för att hålla distansfart - lyckades ändå hålla runt 4:00/km, men det var riktigt slitigt. Blev varse om mitt lusiga tempo när sistalöparen i ledande stafettlag susade förbi på lätta ben. Han kunde dock glädja mig med informationen om att jag hade en stor lucka bakåt. Då var det bara kamp för att hålla sig löpandes de ca 5 km som nu återstod, så skulle jag troligtvis kunna försvara segern. Stämplade 40 km på 2:47:45 med 40:34 på sista milen, exakt 2 min snabbare på den milen än förra året. Huvudräkningen var inte på topp men jag hade en känsla av att jag även borde ligga en bit under Per Sjögrens Banrekord på 3:09. Vid marathondistansen fanns också en stämpling och det kändes bra att kunna stämpla in en sub-3-h-marathon (2:57) på en mestadels riktigt teknisk terrängbana. Bara knappt två km lättlöpt elljusspår kvar, men det var tungt, mådde illa och fick kämpa för varje steg. Kom till slut i mål i alla fall, på tiden 3:03:27. Fick sitta i en campingstol i några minuter tills illamåendet hade släppt så pass att jag kunde få i mig lite dricka. Det visade sig att Jonny Björk fått släppa även andraplatsen till 2011 års segrare Mattias Gärdsback som kom in på 3:09:xx.

Sammanfattningsvis var det jävligt jobbigt men lite kul att vinna. Fick en stavmixer som pris.

7 kommentarer:

  1. Anders Jonson28 april 2013 10:29

    "Sammanfattningsvis var det jävligt jobbigt men lite kul att vinna. Fick en stavmixer som pris."
    Haha, rolig sammanfattning

    SvaraRadera
  2. Sjukt imponernade! Sub 3-marathon på den banan är ju helt galet bra! :D

    Och stavmixern tror jag är jättebra, den verkar ha lite fräsiga tillbehör om man tittar på förpackningen, lite skarpare än your-average-stavmixer alltså

    SvaraRadera
  3. Ja, det var en verklig Top-of-the-line-stavmixer, har redan testat den när jag mixade lite pizzasås igår kväll.

    SvaraRadera
  4. Haha..Anders har du testat dina mejslar??
    Mattias: Grymt sprunget! sub 3h på mara i den där terrängen, det är ta mig fan omänskligt! Grattis

    SvaraRadera
  5. Riktigt grymt jobbat! Hade varit kul att ge dig en match! Skrev också ihop några rader om loppet och mina reflektioner:
    Rasmuspe.wordpress.com
    Än en gång - grym insats!
    /4:e-plats-Rasmus

    SvaraRadera
  6. Haha. Låter som ett hardcore brödrostlopp :)

    Ruskigt imponerad!

    SvaraRadera