Kungsbackaloppet 2013

Vaknade i morse med en stark olustkänsla inför att tävla. Kände prestationsångest och förväntansångest inför den plåga jag var på väg att utsätta mig för. Detta ledde tankarna till ett stort varför? Varför har jag gjort detta till en så stor del av mitt liv? Är jag inte fri att välja vilket liv jag vill och skulle det då inte vara sundare att välja nånting lite mer harmoniskt och mindre ångestskapande. Kände mig fast och ofri. Hur kom jag egentligen in på detta, att inte bara springa mycket utan även tävla i löpning. Är det nånting jag bara råkat komma in på i och med ett allt mer frekvent springande? Alltså jag gillar ju verkligen själva känslan av att springa fort och gärna länge, men gillar jag egentligen att tävla? Smakar det verkligen mer än det kostar?

Jag har kanske sprungit 100 tävlingar sedan mitt första Göteborgsvarv 2005. Men nervositeten blir liksom aldrig mindre. Vanligtvis när det gäller ångest brukar man säga att man ska utsätta sig så mycket som möjligt för det man är rädd för med meningen att släcka ut ångesten när man inser att det inte är nåt farligt. Men så har det alltså inte fungerat för mig. Samma magont och samma ångest. Försökte dela upp det hela. Vad är det egentligen som jag är rädd för? Är det smärtan? Är det oron att inte uppfylla mina egna förväntningar på mig själv? Andras förväntningar? Slog fast att det nog är en blandning. Sen försökte jag uppskatta i procent av hela tävlingsproceduren som är en positiv upplevelse och hur stor del som är negativ. Kom fram till siffrorna 10 vs 90 procent. Alltså 90 procent negativt. De fattiga 10 procenten är minuterna i målfållan när man är nöjd med vad man gjort och äntligen får vila, dela upplevelsen med de andra löparna. Men samtidigt är det en ganska skön känsla som jag nog aldrig får annars i livet. Men frågan kvarstod om det är värt det.

Det hela landade i att jag kände att jag måste försöka omvärdera. Men kan man bara ta bort en känsla? Jag försökte lite i alla fall. Tänkte: Jag kan bara göra så gott jag kan, vissa dagar går det bra och andra går det inte bra. Min erfarenhet är dessutom att det oftast är dagarna det går bra som det också känns lättast på vägen dit. Och det är väl till viss del en efterkonstruktion; när det har gått bra liksom tynar minnet av slitet på vägen, men faktiskt tror jag att det inte bara är efterkonstruktioner. Har man en bra dag är det relativt lättare att göra bra tider. Alltså: Acceptera dåliga dagar och acceptera bra. Mycket mer kan man inte göra.

I tisdags hade jag en ganska dålig dag träningsmässigt. Vi körde en psykologiskt jobbig intervallstege på träningen: 1+2+3+4 km med 1 min vila. Psykologiskt jobbig i det att den går åt fel håll. Fick slita ordentligt bara för att hålla nånstans runt planerad halvmarathonfart på 1+2+3 km. 4-kilometarn gav jag upp och joggade igenom. Kände mig rätt så demoraliserad och halvmarathontider neråt 1:12 och kanske t o m därunder kändes långt borta. Jag och min käft som babblat om att SM-kvala med en sub-72-min-halvamara. Talk the talk och så vidare...

Tog en vilodag på onsdagen och kände mig piggare på torsdagen. Så jag försökte mig på en maxning på Skatås-åttan. Tävlingsperset från några veckor till baka är på 26:10 och när jag maxat på träning brukar jag ligga runt 27:30, nån gång neråt 27 blankt. Lyckades så i torsdags faktiskt få till 26:30. Kanske var tisdagen bara en tillfällig svacka, kanske är jag i hyfsad form ändå. Vilade sedan åter på fredagen för att komma riktigt hungrig till lördagens tävling. Vaknade sedan alltså i morse, kanske löphungrig men i första hand med en allt överskuggande känsla av olust och ångest.

Tog mig i alla fall ner till Kungsbacka för att ge det ett försök. Jag skiter i alla andra, mina egna förväntningar, tider och placeringar. Jag springer för att jag älskar det, i den fart jag känner för just där och då, inget annat.

Gick ut i vad jag tyckte var ett ganska behärskat tempo, i rygg på klubbkompisen Jonas. Resten av fältet lämnade en lucka på 20-30 meter. Tyckte ändå att det inte gick så fort och det kändes lätt, även om sånt är svårt att känna av under första kilometern med allt adrenalin i kroppen och pulsen som inte riktigt hunnit komma igång än. Sprang utan klocka men fick i efterhand från Jonas reda på att första km gick på 3:22. Sen släppte Jonas som hade som plan att köra 3:30/km. Ensam ledning alltså efter 1 km. Hade då ingen aning om fart men det kändes fortfarande behärskat och inte omöjligt att hålla samma fart i ytterligare 20 km. Sprang någon km ensam innan jag började höra steg bakom mig. Visade sig vara Brittatorps Patrik Gustafsson Björkkvist. Vi samkörde någon km innan han ökade något och jag, som bestämt mig att helt springa efter egen känsla, kände att det var aningen för fort för mig. Försökte fokusera på att njuta av färden, att springa så snabbt jag orkar på en lång rak landsväg till Lindome för att där vända och springa samma väg tillbaka. Tråkigt men ändå rofyllt på nåt sätt. Sen hände inte så mycket, jag hade Patrik ett par hundra meter framför och hörde ingen bakom. Fokuserade på att hitta precis rätt nivå av avslappning och fart. Efter vändning får man bra koll på hur långt efter de andra är, Jonas var ensam trea ett par hundra meter efter mig. Kände mig fortfarande ganska avslappnad och det kändes skönt att veta att jag skulle ha råd att t o m sänka tempot en liten stund utan att direkt bli upphunnen. Men samtidigt skulle jag ju inte bry mig om placeringar. Men det är svårt. Det fortsatte att kännas bra fram till åtminstone 15 km typ där det var en lång raka på dryga kilometern med ganska mycket motvind. Men motvinden är samma för alla och den är inget jag kan göra något åt så det är ju bara att fortsätta. Kunde ju egentligen bara gissa hur jag låg till tidsmässigt, kunde jag t o m ha chans på en sub-72-tid trots allt. Det kändes som att det fortfarande gick ganska snabbt. Men det är inte så stor idé att fundera på det, bara att fortsätta söka flytet och inte lockas att forcera, erfarenhetsmässigt går det då bara snabbare en kort stund och sen stumnar man. Kilometrarna tickade på snart var jag nästan inne i Kungsbacka igen. Trött så klart men har varit betydligt tröttare på en halvmara. Till slut bara sista högersvängen och sista krafterna på upploppet.

Det visade sig efter en stund att min tid blev 1:12:44. Inte sub-1:12 men ändå pers med dryga halvminuten från en tid som jag gjorde på en riktigt bra dag för ett och ett halvt år sedan. Man skulle kunna argumentera för att jag i och med att jag kände mig så pass pigg så pass länge i loppet skulle ha kunnat springa snabbare. Men jag tror att jag ändå fick ut vad jag hade i kroppen idag, att jag genomförde ett väldisponerat lopp. Sen finns det ju alltid massa "om" som man aldrig får svar på. Om jag hade hängt på Patrik som kom in på 1:11:11. Men jag slog inte bara personligt rekord, jag lyckades också genomföra ett lopp som inte bara var en njutning efter målgång utan också faktiskt till viss del under själva loppet.