Ett lopp som man misslyckas med, och som dessutom var ett stort säsongsmål, som man misslyckats med, gör att man i bästa fall funderar lite på vad man håller på med och vad man gör rätt och fel. Både i livet och i löpningen. Men för mig hänger de två ihop. Det har blivit en så stor del av mitt liv och min identitet det här med löpningen att jag har accepterat att de två hänger ihop. Men jag har mina svackor. Mina tvivel. Hela det här året har varit lite utav en svacka. Från och till. Förra året minns jag det som att allt löpte friktionsfritt. Personbästa på alla sträckor. I år har jag haft en liten skada i foten som på nåt sett haft sin mentala motsvarighet i huvudet. Inte så att allt har gått dåligt. Inte minst loppet i Schweiz i somras tar jag med mig som ett positivt minne. Men jag hade inte ens där någon super-feeling nån gång under loppet. Även där, mitt under loppet minns jag att jag funderade flera gånger varför jag gör det här, och om det är värt det. Lite lätt ointresserad sprang jag 8 mil. Och när jag gick i mål var jag så klart glad men det fanns också nån slags tomhet i det. Som att jag satsat för mycket av mig själv i det.
Två veckors säsongsvila ger tankarna ytterligare utrymme att gro i sin egen takt. Jag har kommit på två saker: 1. Löpning är bra för mig. 2. Jag har lätt för att bli tvångsmässig. Så för att maximera mitt välmående måste jag balansera dessa två axiom. Min lösning blir som i våras att sluta använda klocka när jag tränar. Jag har nu förutom detta tagit ett ytterligare steg. Jag har slutat föra träningsdagbok. Både klockan och dagboken var viktiga motivationsfaktorer för mig tidigare. Men de har allt mer kommit att bli en press. Många känner nog igen sig i att de inte är nöjda om de inte springer så eller så många kilometer per vecka. För mig har skamgränsen sista två åren varit 100 km. Ibland har jag nästan fått mig själv att tro att veckan var bortkastad om jag bara sprang 94 km. Men det var den ju inte.
Så hur har mitt nya liv gått hittills? Jo, nu är jag sen två veckor tillbaka i träning. Jag har sprungit nästan varje dag fram och tillbaka till jobbet. Det är ungefär 8 km per väg. Ibland går det trögt och ibland känns det riktigt snabbt. Hur snabbt vet jag ju självklart inte. Igår löpte jag intervaller. Det kändes snabbt och ganska lätt. Men hur snabbt det gick vet jag ju inte. Vilket känns skönt. Hade jag haft klocka hade jag antingen blivit nöjd eller onöjd. Nu är jag bara nöjd. Idag har jag vilat. Vilket kändes skönt. Imorgon ska jag springa till jobbet. Vilket känns kul. Om två veckor ska jag antagligen springa Bromölla Marathon. Där kommer jag nog ha klocka, och sikta på att springa under 2:40, så att jag kvalar in till SM även nästa år.
söndag 28 oktober 2012
söndag 14 oktober 2012
Säsongsvilan till ända
Då har två veckor gått. Min längsta period av självvald löpvila sen jag började springa regelbundet för åtta år sedan. Ett par gånger har jag inte kunnat springa under några veckor på grund av skador men aldrig så här. Ny upplevelse. Är jag pigg nu? Nja. Känns väl ungefär som vanligt. Är jag sugen på att komma igång igen? Jo, både jag och nej. Höstvädret i Göteborg är ju inte det härligaste för träning oftast. Har jag kommit på vilken nivå jag vill hålla träningen på och varför jag tränar? Nej. Har jag kommit på några nya mål? Nja. Kalmar Ironman var tydligen full sedan länge. Så där försvann den grejen. (Ganska skönt faktiskt, tror att triathlonträning skulle göra mig till en obehaglig och perfektionistisk träningsmaniker.)
Antagligen blir det löpning som vanligt. Men jag tror att jag åter ska satsa på det där med att springa mycket utan klocka. Inte alltid men ofta. Och så vill jag komma igång igen med transportjoggen. Den har flera fördelar. 1. Tidseffektiv. 2. Man får en rutin som gör att man inte behöver tänka så mycket på om, när och hur man ska träna. 3. Jag tror att min kropp svarar bra på att träna lite lättare två gånger per dag jämfört med en gång hårdare/längre.
Det där med vilken nivå jag ska träna och tävla på i framtiden har jag funderat rätt mycket på. Det som begränsar mig är det förutom träning som jag måste göra och det jag förutom det jag måste göra vill göra. Jag vill göra andra saker på fritiden än att träna. Och jag vill inte ha dåligt samvete när jag gör dessa. Samtidigt gillar jag att hålla mig på en nivå en bra bit över medelmotionärens. Och inte nog med det, jag vill bli bättre. Sub 2:30 på maran lockar fortfarande, även om jag ännu inte hänger ut den och säger att jag ska göra det redan nästa år. Det får bli när det blir. Det jag främst lärde mig från Berlinmaran för två veckor sedan är att jag ska ta löpningen, och speciellt tiderna på lite mindre allvar. Fast ändå tävla på fullt allvar för annars blir det inget roligt.
Antagligen blir det löpning som vanligt. Men jag tror att jag åter ska satsa på det där med att springa mycket utan klocka. Inte alltid men ofta. Och så vill jag komma igång igen med transportjoggen. Den har flera fördelar. 1. Tidseffektiv. 2. Man får en rutin som gör att man inte behöver tänka så mycket på om, när och hur man ska träna. 3. Jag tror att min kropp svarar bra på att träna lite lättare två gånger per dag jämfört med en gång hårdare/längre.
Det där med vilken nivå jag ska träna och tävla på i framtiden har jag funderat rätt mycket på. Det som begränsar mig är det förutom träning som jag måste göra och det jag förutom det jag måste göra vill göra. Jag vill göra andra saker på fritiden än att träna. Och jag vill inte ha dåligt samvete när jag gör dessa. Samtidigt gillar jag att hålla mig på en nivå en bra bit över medelmotionärens. Och inte nog med det, jag vill bli bättre. Sub 2:30 på maran lockar fortfarande, även om jag ännu inte hänger ut den och säger att jag ska göra det redan nästa år. Det får bli när det blir. Det jag främst lärde mig från Berlinmaran för två veckor sedan är att jag ska ta löpningen, och speciellt tiderna på lite mindre allvar. Fast ändå tävla på fullt allvar för annars blir det inget roligt.
söndag 7 oktober 2012
Mållös
Känner mig mållös efter misslyckandet i Berlin. Ingen post race depression, det brukar bli mer för mig när jag lyckats med något. Nu är jag sugen på att komma tillbaka och försöka igen - på något - men jag vet inte riktigt vad. Direkt efter målgång i Berlin funderade jag på att aldrig ta ett löpsteg igen. Men den känslan vände efter nån timme bara. Sen hade jag funderingar på att revanschera mig på marathonsträckan bara 3 veckor senare, på Växjömaran, nu om bara 2 veckor. Men det har jag nog släppt nu. Vilade i måndags men i tisdags joggade jag 9 km och i onsdags blev det 8km x 2 (t/r jobbet). Tänkte skippa säsongsvilan på två veckor. Men sen vaknade jag i torsdags med ebola. Tur att den inte kom en vecka tidigare, hade känts sämre om allt fallit på en förkylning, nu har jag ju bara mig själv att skylla. Detta gjorde att jag fick en mjuk övergång in i säsongsvila. Så nu planerar jag att ta en vecka till för att riktigt ladda batterierna.
Men vad gör jag sen? Långsiktigt tänker jag inte släppa det här med marathon förrän sub 2:30 är fixat. Men jag skulle vilja ha lite andra utmaningar på vägen för att inte ha för tråkigt. Tankarna går i alla riktningar.
Öppet spår
+ Kul med skidor. Bra träning.
- Blir dyrt då jag måste skaffa både skidor och rullskidor.
Vätternrundan
+ Kan kombineras med nedanstående. Aldrig tävlat i cykling.
- Drabbar löpningen rätt mycket.
Kalmar Ironman
+ Allsidig träning. Kul att tävla en hel dag. Hur svårt kan det vara?
- Dyrt som satan att bara anmäla sig. Kommer ta mycket träningstid i anspråk om jag vill göra mer än bara genomföra. I och för sig varierad träning och jag gillar ju att träna.
Vår-marathon (Rotterdam, Paris, Prag, Sevilla?)
+ Min bästa gren.
- Är jag lite trött på marathonlopp just nu?
Inomhussäsongssatsning (1500, 3000m)
+ Billigt. Gynnar nog marathonlöpningen mest.
- Jag är dålig på mjölksyra.
Men vad gör jag sen? Långsiktigt tänker jag inte släppa det här med marathon förrän sub 2:30 är fixat. Men jag skulle vilja ha lite andra utmaningar på vägen för att inte ha för tråkigt. Tankarna går i alla riktningar.
Öppet spår
+ Kul med skidor. Bra träning.
- Blir dyrt då jag måste skaffa både skidor och rullskidor.
Vätternrundan
+ Kan kombineras med nedanstående. Aldrig tävlat i cykling.
- Drabbar löpningen rätt mycket.
Kalmar Ironman
+ Allsidig träning. Kul att tävla en hel dag. Hur svårt kan det vara?
- Dyrt som satan att bara anmäla sig. Kommer ta mycket träningstid i anspråk om jag vill göra mer än bara genomföra. I och för sig varierad träning och jag gillar ju att träna.
Vår-marathon (Rotterdam, Paris, Prag, Sevilla?)
+ Min bästa gren.
- Är jag lite trött på marathonlopp just nu?
Inomhussäsongssatsning (1500, 3000m)
+ Billigt. Gynnar nog marathonlöpningen mest.
- Jag är dålig på mjölksyra.
måndag 1 oktober 2012
Berlin Marathon 2012
Det är inte lika kul att skriva tävlingsrapporter när det inte har gått bra så detta blir troligtvis ganska kort.
Jag kan ta det bakifrån. Vid 25 km igår stannade jag. Tänkte bryta och kollade runt lite efter en tunnelbanestation men sen blev det ändå att jag joggade på med några avbrott då jag helt enkelt promenerade. Kom till slut in på 2:56:nånting. Just då var det inget kul med marathon eller löpning över huvud taget. Jag såg bara människor runt omkring mig som plågade sig själva för att komma i mål på en så bra tid som möjligt. Det hela kändes totalt meningslöst. Det var väl i och för sig så att jag projicerade mycket av mina egna känslor av uppgivenhet på de runt omkring mig. För ibland kan det faktiskt vara riktigt kul att springa långt, och man gör det då inte bara för en sådan innehållslös sak som att ha gjort den eller den tiden utan för att det då faktiskt är en grym känsla av att känna sig stark och snabb. Men ibland är inte min hjärna så stabil. Då känns allt meningslöst. Kanske hade jag satt för mycket press på mig själv. Allt annat än ett PB hade jag ansett vara ett misslyckande. Helst under 2:35 och jag hade nog drömt om ett par minuter bättre än så till och med.
Från början då:
Hade i år lyxen att promenera rätt in i startgrupp A, bakom de ca 20-30 topplöparna. Vi hade gott om plats och var väl ca 200 stycken där. Ungefär som i första startgruppen i Stockholm. Inget att klaga på helt enkelt. Vädret var också bra med sådär 12 grader, sol och bara lite lätt bris.
Vad gick fel då?
1. Startade en aning för snabbt. Men ändå inte nån tok-öppning. Första femman på 17:58 istället för planerade 18:20.
2. Kände mig tung i kroppen, även om det inte kändes speciellt flåsigt. Kunde i princip andas genom näsan hela första 5 k. Kanske vilat för mycket och liksom slappat till.
3. Benen kändes ovana vid asfalt. Vaderna stumnade värst. Kom i efterhand på att jag detta år bara sprungit ett enda rent asfaltslopp, och det var i våras.
4. Skorna. Trots att jag kört 30 km tempo med dem utan problem innan så började jag nu få tendenser till skoskav redan efter några kilometer. Kanske var det för att jag hade andra strumpor, som var tunnare.
5. Huvudet. Hade det inte med mig helt enkelt. Kände mig lite blasé och likgiltig.
Passerade halvmaran på 1:17:03 och hoppades att allt bara var hjärnspöken som skulle släppa. Men hjärnspöken eller ej, strax efter 25 km stannade jag helt enkelt. Det kändes inte värt det.
I efterhand är jag så klart besviken på mig själv. Men jag inbillar mig att man lär sig något av att inte alltid vara en "vinnare". Alla kan ju inte vara vinnare jämt. Och man får ta sig en funderare på varför man håller på med det här. Så att man gör det av rätt orsaker.
Jag kan ta det bakifrån. Vid 25 km igår stannade jag. Tänkte bryta och kollade runt lite efter en tunnelbanestation men sen blev det ändå att jag joggade på med några avbrott då jag helt enkelt promenerade. Kom till slut in på 2:56:nånting. Just då var det inget kul med marathon eller löpning över huvud taget. Jag såg bara människor runt omkring mig som plågade sig själva för att komma i mål på en så bra tid som möjligt. Det hela kändes totalt meningslöst. Det var väl i och för sig så att jag projicerade mycket av mina egna känslor av uppgivenhet på de runt omkring mig. För ibland kan det faktiskt vara riktigt kul att springa långt, och man gör det då inte bara för en sådan innehållslös sak som att ha gjort den eller den tiden utan för att det då faktiskt är en grym känsla av att känna sig stark och snabb. Men ibland är inte min hjärna så stabil. Då känns allt meningslöst. Kanske hade jag satt för mycket press på mig själv. Allt annat än ett PB hade jag ansett vara ett misslyckande. Helst under 2:35 och jag hade nog drömt om ett par minuter bättre än så till och med.
Från början då:
Hade i år lyxen att promenera rätt in i startgrupp A, bakom de ca 20-30 topplöparna. Vi hade gott om plats och var väl ca 200 stycken där. Ungefär som i första startgruppen i Stockholm. Inget att klaga på helt enkelt. Vädret var också bra med sådär 12 grader, sol och bara lite lätt bris.
Vad gick fel då?
1. Startade en aning för snabbt. Men ändå inte nån tok-öppning. Första femman på 17:58 istället för planerade 18:20.
2. Kände mig tung i kroppen, även om det inte kändes speciellt flåsigt. Kunde i princip andas genom näsan hela första 5 k. Kanske vilat för mycket och liksom slappat till.
3. Benen kändes ovana vid asfalt. Vaderna stumnade värst. Kom i efterhand på att jag detta år bara sprungit ett enda rent asfaltslopp, och det var i våras.
4. Skorna. Trots att jag kört 30 km tempo med dem utan problem innan så började jag nu få tendenser till skoskav redan efter några kilometer. Kanske var det för att jag hade andra strumpor, som var tunnare.
5. Huvudet. Hade det inte med mig helt enkelt. Kände mig lite blasé och likgiltig.
Passerade halvmaran på 1:17:03 och hoppades att allt bara var hjärnspöken som skulle släppa. Men hjärnspöken eller ej, strax efter 25 km stannade jag helt enkelt. Det kändes inte värt det.
I efterhand är jag så klart besviken på mig själv. Men jag inbillar mig att man lär sig något av att inte alltid vara en "vinnare". Alla kan ju inte vara vinnare jämt. Och man får ta sig en funderare på varför man håller på med det här. Så att man gör det av rätt orsaker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)