Sen sist

Två veckors blogguppehåll. Men här kommer lite rapport om vad som hänt sen sist. Vecka 24 körde jag mycket kvalitativ träning men det blev inte så mycket volym. Knappt 8 mil. Men ett testpass på Skatåsmilen som tog 36:00 på torsdagen visade ett ok formbesked inför tävling på lördagen. Mitt pers på Skatåsmilen är 35:15 och det är gjort på tävling när man alltid har lite extra att ge. På lördagen var det tävling i Lerum: Lerum Vildmark som gick för första gången. Efter att jagats hela vägen av klubbkompisen Olle lyckades jag vinna på 1:11:48 på den 18 km långa banan som bestod mestadels av tekniska småstigar.

Olle ses som en skugga bakom mig. Foto: lerumvildmark.se

Bra arrangemang och rolig bana. Men jag fick verkligen slita, men det var väl därför jag var där. Olyckligtvis lyckades jag slita upp plantarfasciiten som jag ådrog mig i vintras. Skippade därför långpass på söndagen och körde backpass istället: 20 x brudarebacken (300 meter med 42 höjdmeter).

Hela vecka 25 har jag sen känt av foten men kunnat springa nästan smärtfritt (har mer ont när jag går). Jag har undvikit fartpass eftersom jag tror att det var för mycket av det som drog upp skadan. Jag har testat lite olika skor under veckan för att se om några speciella känns bättre. Testade att springa i mina fivefingers för första gången på länge i fredags och jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt bra i foten. Sprang i och för sig riktigt lugnt. Efter att ha vilat igår var det idag dags att försöka sig på ett långpass. Jag och Simon (som ska med till Swiss Alpine) hade planerat att "bestiga" Västergötlands högsta berg, Galtåsen utanför Ulricehamn. Via en kompis till honom hade vi planerat en tur runt Ulricehamn som förutom Galtåsen innehöll en traversering av Fotåsen som är berget (eller snarare kullen) som slalombackarna i Ulricehamn ligger på.

Ulricehamn hälsade oss (inte oväntat med tanke på dess närhet till den ökända regnstaden Borås) med en störtskur direkt när vi hade parkerat i centrum. Det avtog dock och större delen av turen blev faktiskt regnfri. Vi följde först Åsundenleden och därefter Galtåsleden som bland annat gick genom en kohage där vi fick fösa en hjord med kossor i en knapp kilometer för att komma fram.

Simon med en bunt kossor.

När leden sen gick genom ett helt igenväxt parti var jag nära att ge upp men vi tog oss igenom det och till slut fram till Galtåsens topp 361 möh. Topp är väl i och för sig att överdriva men det fanns en skylt där för att märka platsen, utan den hade vi nog aldrig förstått att vi var uppe på Västergötlands högsta punkt. Inte Alperna direkt.

36 km blev hela turen. Ungefär 600 höjdmeter. Foten kändes lite hela tiden men blev inte sämre i alla fall. Veckan slutade på lite över 9 mil vilket är mindre än planerat men jag är glad att jag kan springa i alla fall.

Veckan som gått

Med Swiss Alpine Marathon om 7 veckor fanns det inte utrymme för nån ledighet från träningen efter Stockholm. Två dagars helvila blev det men sen var det dags att knyta på sig skorna igen. Dag för dag:

Måndag: Helvila. (Fortfarande lite svårt att gå, speciellt i trappor.)

Tisdag: 5 km riktigt lugnt. (Fortfarande stela ben.)

Onsdag: 13 km distans där jag bitvis kunde testa att springa lite snabbare även om benen fortfarande var märkta av maran.

Torsdag: 16 km progressivt. Från ca 5:30 ner till typ 3:30 sista kilometern.

Fredag: 16 km distans, mestadels lugnt men några små fartökningar.

Lördag: Hängde på jogg.se-arrangemanget Skatås All In, som gick ut på att springa alla slingorna i Skatås i ordningen 18 - 8 - 10 - 5 - 2,5 med en drickapaus efter 26 km. Det blev 44,17 km i 5:09/km. Plus en km jogg dit hemifrån. Blev imponerad av brorsan som hängde med och i och med detta sprang sitt första "marathon".

Söndag: Lite sliten i benen efter andra maran på åtta dagar. Hade egentligen 20 km distans på schemat men var snäll mot mig själv och nöjde mig med 16.

Totalt landade veckan på 111 km. Bra för en vecka efter ett marathonlopp. Nästa vecka blir av nödvändighet lite lättare då jag har dottern. Men jag ska försöka få in lite transportjogg i alla fall. Plus tävling på lördag - Lerum Vildmark 18 km. Börjar inse att 79 km i bergen är en ganska tuff utmaning. Men förhoppningsvis blir det roligare ju mer jag tränar innan. Så det är min motivation just nu.

Postmarathontankar

En del pratar om postmarathondepressionen. Att man efter att ha uppnått sitt mål känner sig tom. Det har jag känt flera gånger, speciellt när man verkligen presterat bra. Plötsligt är man tillbaka i det vanliga livet och egentligen är det inte så många som bryr sig om att man har sprungit på den eller den tiden. Inte ens jag själv ofta. Gjort är gjort och nu vill man finna nya mål för att avleda tankarna från existensens tristess. För mig är nog just detta en stor del i den beroendeframkallande effekt som löpningen har på mig.

Som tur är just nu så känner jag mig inte supernöjd med Stockholm Marathon. Väder och vind kan förvisso förklara några minuter av de jag var ifrån både förra årets tid (2:37:36) och mitt marathonpers (2:36:12) men faktiskt inte alla. Att benen stumnade efter 15 km, tror jag berodde inte bara på kylan och regnet utan på att jag faktiskt tränat mindre i år jämfört med förra året, ungefär 40 mil mindre räknat från årsskiftet samt att jag inte tränat lika mycket marathonspecifikt. Jag började inte komma igång med långpassen förrän i april och jag har faktiskt bara gjort ett över 30 km (om man inte räknar Munkastigen Trail Run som var 44 km men i terräng). Man får oftast ut precis det man tränat så räknat mot det var min tid ganska logisk. Det enda jag egentligen är riktigt nöjd med är att jag pallade att fortsätta trots riktigt sargade ben redan efter halva loppet. Det är svårt att driva en sargad kropp framåt när man samtidigt saknar motivationen i att man kommer göra en bra tid.

Som sagt finns det alltså ingen postmaradepression den här gången. Jag vilade två dagar men bara därför att det var omöjligt att springa som benen var då. Igår hasade jag mig fram 5 km i typ 6-minutersfart. Idag blev det 13 km i stundtals riktigt god fart. Fortfarande ont i benen men de går i alla fall att använda.

I september blir det marathon igen i Berlin och preliminärt sätter jag, kanske mest för att motivera mig, målet så högt som denna bloggs namn, alltså sub 2:30. Pers med alltså drygt 6 minuter behövs. Kan bli riktigt svårt men jag behöver ha det för att motivera mig. Hur kul är det att ha t ex sub 2:33 som mål? Hur kul är det att vara realist?

Som ytterligare tur är får jag nu för en tid framöver åtminstone byta fokus. Swiss Alpine Marathon 28 juli är målet just nu och träningen inför det kommer ha som enda ledord: Mil! Jag ska samla mil och jag har redan nu planerat hur många kilometer som ska löpas varje dag fram tills sista lördagen i juli. Farten på varje pass får jag bestämma just den dagen men jag ska verkligen försöka hålla mig till vad som står uppskrivet i almanackan varje dag. Inte tänka, inte känna efter så förbannat mycket. Bara göra milen. Det är nu inte så övermänskliga veckor som är uppskrivna, mellan 100 och 150 km med ett snitt på cirka 120 så det borde faktiskt vara genomförbart. Imorgon står det 15 km men redan på lördag står det 45 km. Jag vet att inom mig bor det en sub 2:30-löpare som bara vill ut.

Stockholm Marathon 2012

Då har jag genomfört mitt nionde marathonlopp. Stockholm marathon, som även om det inte är någon rekordvänlig bana ändå har blivit en favorit i och med att det samtidigt är SM i marathon. Jag åkte upp med marathonexpressen lördag morgon, från Göteborg 05:37, så det blev inte så många timmars sömn. Veckan innan hade jag tagit det ovanligt lugnt träningsmässigt, till stor del pga att det faktiskt inte hanns med så mycket träning. Helvila måndag, torsdag och fredag och endast totalt 16 km fördelade på tisdagen och onsdagen. Var nästan lite orolig att det var så lite träning att kroppen skulle börja mjukna.

Framme i Stockholm klockan nio på morgonen visade det sig att väderleksrapporterna hade stämt. Det var i år inte någon värmebölja att oroa sig för, minst sagt. Hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att kyla skulle vara ett problem på ett marathon i juni. När man stiger ut från centralen möts man av en kyla och ett oväder som gör att man huttrar trots både jacka och mössa.

På Östermalms IP tar jag en sväng genom mässtältet mest för sakens skull men bestämmer mig snart för att tillbringa resterande två och en halv timma fram till start i omklädningsrummet på stadion. Kommer dit när det är helt tomt och får tid att ligga en stund på bänken och läsa innan löpare efter löpare droppar in. Pratar med en del som jag träffat tidigare och en del nya ansikten. Vädret och klädvalet är så klart det stora samtalsämnet. En del tycker förstås att är det tävling så är det linne och shorts som gäller oavsett väder. Men de flesta väljer ändå att ta på sig nåt extra under tävlingslinnet. Jag väljer en underställströja samt vantar och pannband men korta shorts.

Ute vid starten är det vädret till trots ändå laddad stämning. Jag är där sju minuter innan start men hinner ändå nervöskissa tre gånger på den tiden. Inte mycket att be för och snart har starten gått. Jag försöker starta lugnt men som alltid blir det aningen för fort, tror första kilometern gjordes på strax över 3:30. Det känns hyfsat bra i kroppen, inte som varvet tre veckor tidigare då jag redan på första kilometern kände att jag hade en riktigt dålig dag. Ganska snart bildas det en stor klunga löpare där jag känner igen flera som borde vara ungefär jämnstarka med mig. Kollar inte så mycket på klockan utan försöker slappna av och bara följa med. Efter första femman kollar jag på klockan och märker att det ändå har gått aningen för fort, 18:02, nog min snabbaste marathonöppning någonsin men det känns ok eftersom det ändå är en del utför på första femman i Stockholm. Dessutom vill jag inte släppa den stora klungan då jag vet att det snart kommer bli mycket motvind på Söder Mälarstrand och över första passagen av Västerbron. Sen går också farten ner en del när vi kommer ut på Söder Mälarstrand i motvinden. Jag försöker gömma mig inne i klungan men det är så lätt att bli ivrig och efter ett tag är jag uppe i front på klungan. Upp över Västerbron är det alltså både uppför och 10-15 m/s motvind, här går det inte speciellt snabbt. Sen kommer man ner på Norr Mälarstrand och nu blir det ju faktiskt lite medvind istället. Kroppen känns fortfarande bra och andra femman passeras på 18:51 (36:53 på första milen). Klungan splittras nu upp och jag följer med två Enhörnalöpare.

Centralen, Torsgatan i motvind och Odenplan passeras tillsammans med dessa två, tredje femman på 18:36. Men nu börjar jag känna något oroväckande i låren. De stumnar. Detta har aldrig hänt mig förut, vet inte om det är kylan och regnet (5-7 plusgrader), relativt tunna skor (Sauconys Typ A4) eller bristande asfaltsträning eller en kombination men det känns i vilket fall inte bra när man inte ens kommit halvvägs. Kanske känner jag efter för mycket, tänker jag. Förbi Stadion och ut på Gärdet där fjärde femman passeras på 18:32 (37:08 på andra milen). Sen gör man en tvär vänstersväng ut mot halvmarapasseringen och får kulingen rakt i ansiktet i en dryg kilometer. Passerar halvvägs på 1:18:18 med en egentligen ganska pigg kropp förutom två ben som successivt stumnar allt mer. Kommer ihåg en amerikansk tränare som sagt till sin adept "before slowing down, try speeding up", kanske är den tilltagande stumningen i benen inte beroende av vilken fart jag håller och i så fall är det ju bättre att så snart som möjligt bli färdig med det här. Jag ökar väl egentligen inte farten speciellt mycket men går i alla fall i från den lilla klungan jag sprungit med sista milen, förutom den förre 24-timmarsvärldsmästaren Henrik Olsson som glider ifrån mig. Ute på Gärdet och Djurgården är det sen ganska ensamt. Fullt förståeligt har folk valt att stanna hemma istället för att vara publik ute i ovädret. Det blir nästan lite bisarrt när ett band står och spelar från ett lastbilsflak helt ensamma för enstaka passerande löpare ute på Gärdet. Runt 25-kilometerspasseringen börjar jag tappa modet rejält, passerar den femte femman här på 19:23 med nu riktigt stumma ben. Nu vill jag sluta med det här, jag vill hem, jag vill inte springa fler marathonlopp. Det är 17 kilometer kvar och benen smärtar vid varje fotisättning. Fan! Tänker på hur jag bröt varvet och att jag sen dess lovat mig själv, och andra, att inte göra samma sak i Stockholm. Men det är lätt att säga innan, betydligt svårare när man väl är där och varje steg gör ont och man tänker på hur långt det är kvar. Sänker farten betydligt och fokuserar i nuet, steg för steg. Blir upphunnen av klungan med bland annat damtäten, pallar inte att hänga med. Tappar dock inte så mycket på dem.

Strandvägen, Slottet, Slussen. 30 km-passering, sjätte femman på 19:35 (tredje milen på 38:58). Ut i en närmast komisk motvind på Söder Mälarstrand, ute på Riddarfjärden går vågorna meterhöga. Regnet piskar i ansiktet och det går inte fort. Försöker ta rygg på två killar som springer om mig, orkar hänga med ett tag men får sen släppa. Upp på Västerbron för andra gången. Lite skönt nästan att få jobba med andra muskler i uppförslöpan. Kommer ikapp de två killarna igen. Uppe på brokrönet är det närmast folktomt och det känns som att det blåser storm. Sen nerför vilket borde vara skönt men framsida lår smärtar grymt i varje steg. Snart är det i alla fall för sent att bryta, tänker jag. Kommer ikapp andra dam som fått släppa klungan. På nåt sätt är det skönt att se andra ha det jobbigare än en själv. Norr Mälarstrand igen och i alla fall medvind ett tag. Men det går ändå inte speciellt fort. Passerar 35 km med sista femman på 20:31 (ser jag i efterhand för efter 25 km har jag slutat titta på klockan, jag vet att det går långsamt men det ger mig inget att se exakt hur långsamt det går). Får en energibar av jogg-Krister, tar några bett på den men egentligen är det inte energidepåerna utan benen som är mitt stora problem. Passerar några löpare, bland annat Marcus W Pettersson och Anders Szalkai och får lite nya krafter av att se att även så pass bra löpare har det kämpigt.

Nu är det bara att köra, 7 kilometer till ska jag väl ändå kunna plåga benen med. Har redan fattat att tiden inte kommer bli mycket att skryta med men i mål ska jag fan idag. Jag ska inte bryta två lopp i rad. Upp förbi Centralen, motvind på Torsgatan, plockar några placeringar bland annat ett par vinglande Afrikanska killar som nog inte läst väderleksrapporten. Själv är jag åtminstone nöjd med att jag tog på mig underställströjan och vantarna. 40 kilometer strax efter Odenplan och åttonde femman har tagit 20:06 (fjärde milen 40:37). Jag har stummare ben än vad jag nånsin haft och funderar på om musklerna rent av kan gå av eller om de kommer krampa först. Steg för steg närmar jag mig sista svängarna upp mot Stadion, plockar ytterligare en placering vid 41 km. Till slut kommer jag in på Stadion och i mål på 2:42:29, tappade 6 minuter på andra halvan. 5 minuter sämre än förra året men det känns ändå godkänt med tanke på att tiderna generellt är ca 5 minuter sämre än i fjol till följd av ovädret. Placering 42 totalt och 31 på SM mot 37 respektive 17 förra året. Troligtvis de sämsta segrartiderna nånsin förutom 2007 då det var 30 grader varmt.

Efteråt kan jag knappt gå. Både vader, lår och höftböjare är helt slut. Vet inte som sagt om detta berodde på vädret eller bristande asfaltsträning. Men jag har aldrig upplevt nåt liknande. Fortfarande idag stapplar jag omkring som en 90-åring. Men på nåt konstigt sätt är jag nu mer peppad än någonsin inför nästa mara som blir i Berlin om fyra månader.

Målgång till slut. (Foto: Kristina Lingsten)