Nyårskrönika

Det kommer inte bli nån löpning imorgon så jag kan redan nu sammanfatta år 2011. 4436 km har det blivit. Ett bra löpår. Som dock kollapsat helt under årets sista två månader:

Km/månad 2011:
Januari: 458
Februari: 454
Mars: 506
April: 320
Maj: 395
Juni: 365
Juli: 410
Augusti: 440
September: 407
Oktober: 419
November: 152
December: 109

Löpta km per månad är under detta år en ganska exakt funktion av motivation och friskhet. Jag var riktigt taggad hela våren innan Rotterdam marathon, vilket också avspeglas i siffrorna ovan. Jag var också i riktigt bra form där men Rotterdam pajades av en förkylning. Kom sen tillbaka bra till Stockholm marathon 7 veckor senare där jag tycker att jag gjorde en av årets två bästa lopp på 2:37:36 (rankar det högre än 2:36:12 i Frankfurt).

Efter Stockholm tog jag en liten andningspaus med några veckors lugnare träning. Jag hittade sen inte riktigt samma motivation som jag haft under vintern/våren. Detta syns i siffrorna juni - oktober. Hyfsad träningsmängd och jämna resultat på många tävlingar men inte riktigt samma gnista som tidigare. Om jag ska vara efterklok kan jag tänka att nånting startade redan där som jag sitter med resultatet av nu. Men det är kanske en efterkonstruktion. Lidingöloppet var i alla fall riktigt kul och det är det andra av årets två bästa lopp. Efter det gick Göteborgs halvmarathon riktigt bra av bara farten men jag hade inte samma sug inför Frankfurt marathon som jag haft inför tidigare maror. Fick liksom tvinga mig ut på långpassen. Frankfurt gick bra, jag kan inte säga annat eftersom det blev pers och så. Men känslan var ändå sådär. Jag tror i efterhand att jag faktiskt hade någon slags utslitning/begynnande överträningssyndrom i kroppen. Inte så att det påverkade så mycket rent kroppsligt. Och inte heller för att jag hade tränat så exceptionellt mycket veckorna innan, snarare tvärtom. Mer nåt mentalt - att jag var lite trött i huvudet efter att ha tävlat nästan oavbrutet och inte haft någon viloperiod på ett och ett halvt år. Men igen - kanske en efterkonstruktion - det finns många som blir trötta i huvudet utan att vare sig träna eller tävla i löpning.

Hur som helst sitter jag här med en seg skada i foten. Och jag försöker rationalisera det och tänka att det kanske faktiskt är bra att jag får lite påtvingad vila. Den här veckan har jag inte sprungit nånting. Och det blir ingenting mer det här året. Det är inte för att skadan blivit värre, men jag tänker att jag ska vänta tills jag kan springa helt utan känning och utan att behöva spänna mig. Det tycker jag låter klokt. Nu blir det otroligt spännande att se hur löparåret 2012 kommer arta sig för mig. Jag anar stordåd.