Jag anmälde mig till SM-milen i Malmö. Det första svenska mästerskapet i landsvägslöpning. Inte för att jag har så mycket med topplaceringarna att göra, snarare handlar det om att inte komma sist i SM-klassen som startar 5 minuter före övriga. Det är 43 startande i herrklassen, jag har startnummer 25 och en ganska osäker löpform på grund av min förvirrade färd ut i triathlonlandet.
Jag har de sista åren varit en ganska stark anhängare av volym i träningen, mest på grund av att jag för min del hittat ett ganska starkt samband mellan träningsvolym och tävlingsresultat. Sista månaderna har jag dock legat på betydligt mindre träningsmängd löpning jämfört med föregående år. Vid den här tiden förra året radade jag upp 12-14-milaveckor vilket resulterade i monster-PB på 10 000 meter. Jag gick från 33:05 till 32:03 på 4 månader efter att ha legat stilla strax över 33 minuter i 3 år. Nu kommer jag inte ens ihåg när jag gjorde en vecka över 10 mil senast. Träningsmängden i tid räknat är ungefär samma, 8-10 timmar/vecka, men 2-3 timmar är utbytta mot cykel och simning vilket gör att löpmängden i sträcka räknat snittar runt 7 mil.
Jag hoppas att min kropp är i det läget att den behöver ett nytt stimuli för att vakna till liv och att jag därför i det långa loppet ska bli en bättre löpare med lite alternativträning. Men egentligen tvekar jag. En positiv sak är att jag inte känner mig lika slutkörd när jag varierar belastningen genom att slänga in något sim eller cykelpass. Men ingen har heller sagt att löpträning på elitnivå (som jag ibland låtsas att jag sysslar med) är friskvård och att man ska sikta på att må så bra som möjligt hela tiden. Hur som helst är det intressant att vara ute på oprövat territorium. Igår körde jag första mer riktiga passet på den tempocykel som jag skaffat. Jag har ingen cykeldator än och min GPS-klocka har lagt av men enligt mätning med Svettig-appen cyklade jag 46 km på ungefär 84 minuter inklusive krångel med att sätta på den och stoppa ner i fickan och även ett stopp där jag fick stanna och vända när jag körde fel. Det blir ungefär 33 km/h och det var ganska behaglig ansträngningsnivå på den lätt ondulerande landsvägen mellan Mölnlycke och Hindås. Sugen på att testa på riktigt nästa gång och pressa på lite.
Annars är väl simningen där jag utvecklas snabbast. Vilket inte är så konstigt eftersom det var den som jag var absolut sämst på. Jag har simmat ungefär 12 timmar i år och för några veckor sedan när jag simmade med Thony i Delsjön kände jag ett riktigt släpp, vi simmade runt bägge öarna i Stora Delsjön, det ska vara 2,2 km och det gjorde vi på ett behagligt sätt på 40 minuter blankt. Mitt självförtroende växte så av detta att jag när det var dags för andra omgången av Råda Pröva-På-Triathlon förra måndagen så positionerade jag mig längre fram i fältet vid simstarten och vevade på nästan på max första 100 meterna. Detta gjorde att jag helt plötsligt befann mig i ett skvättande inferno av folk som simmade kors och tvärs och över och under varandra och jag visste inte riktigt var jag skulle få luft ifrån längre. Fick bröstsimma en bit för att hämta andan innan jag på andra halvan kom in i en bra rytm när fältet hade glesat ut sig. Simbanan var inte exakt samma som förra gången så tyvärr kunde jag inte jämföra min sim-split men jag tror att det gick lite snabbare trots totalskitig teknik. Cyklingen gjorde jag 10 sekunder långsammare men är nöjd med det då det dels var medvetet att inte pressa uppför varje backe och dels då jag denna gång gjorde den helt själv. Nästa gång blir det på riktig tempocykel och kanske till och med med rakade ben, får se vad det kan ge. Det visade sig hur som helst vara ett smart drag att cykla lite mer behärskat för löpningen gick nästan en och en halv minut snabbare med lår som inte var helt kvaddade. Totalt var jag 2 minuter snabbare och 7-8 placeringar bättre, vilket är kul.
Tillbaka till ämnet: SM på 10 km. Det känns riktigt kul att få ställa sig på startlinjen med de allra bästa löparna i Sverige. Startlistan vittnar om ganska god uppslutning i elitledet. Och förhoppningen är som sagt att inte komma sist av dessa, vilket är en reell risk. Mitt hemliga vapen blir panikträning sista veckan. Jag tänker mig dubbelpass måndag, tisdag, onsdag och sen ett fartpass på torsdag och bara lite lätt jogg på fredag. Det sägs att man bara kan förstöra formen sista veckan innan en tävling men jag ska testa om det verkligen är sant. Förmodligen är det så. I så fall får jag fejka en vadbristning och halta i mål.
Hihi, kul med experiment, även om urvalet kanske är något litet. Skämt åsido så tror jag att cykling är underskattat som alternativträning för löpare. Jag cykelpendlade mycket under 2012, och trots ganska blygsam löpvolym det året så persade jag på alla distanser. Man kanske inte får upp pulsen (jag får inte det i alla fall) men man kan köra på väldigt länge utan benen blir förstörda.
SvaraRadera/Johan Pihl