Veckan som gått har inneburit återgång i gamla vanor, jag har sprungit fram och tillbaka till jobbet varje dag förutom onsdag då det inte funkade eftersom jag skulle på ett möte på annan ort på eftermiddagen, så då fick det bli cykeln istället.
Varje dag har jag sprungit med tanken på att jag ska springa dagen efter också och därför inte tagit ut mig maximalt. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, jag uppskattar verkligen det här med transportlöpning. Det finns en liten tröskel att komma över och det är på morgonen, då gäller det att inte tveka. Då måste man vara lite som en maskin, man går upp när klockan ringer, kokar havregrynsgröt och äter den. Sen får man sitta och morna sig några minuter men sen måste man ut. Har man väl kommit ut finns det inte mycket annat att göra än att börja röra på sig och dagen kommer att bli så mycket bättre.
Jag har funderat lite kring det här med rutiner och tristess. Vid en första tanke kan man lura sig att tänka att detta är två begrepp som beskriver samma sak. Men jag tror inte att det är så. Åtminstone inte för mig. Jag som person upplever väldigt lätt tristess och kan känna den så starkt och tungt att jag ibland knappt vet vad jag ska ta mig till, bara jag kan få försvinna från denna öken av ingenting, bara jag kan få lite stimulans. Oftast är man väl vanligare än vad man tror, så jag tippar på att även andra ibland upplever vardagen som extremt tråkig. Handla mat, laga mat, diska, dammsuga, titta på tv, skjut mig! Ibland stormar det till i livet och man ångrar att man inte uppskattar dessa små vardagliga ting lite mer, att man inte läser fler sagor för sina barn och lever varje dag som om det vore den sista för så kan det ju vara. Men snart har det lugnat ner sig och det är igen jävligt tråkigt att komma på vad man ska laga till middag och dammet kommer ju ändå bara tillbaka.
Hur kan jag då, som är så känslig för tristess, uppskatta rutiner så mycket? Det är en fråga som jag inte har något riktigt bra svar på förutom att rutiner och tristess inte är samma sak. Tristess kan jag uppleva när jag tittar på tv eller när jag försöker delta i en diskussion som jag tycker är helt poänglös. Jag kan även uppleva tristess när jag springer men då vet jag i alla fall att den har ett slut. 3 km kvar, två backar och sen kan jag pusta ut och inte behöva tänka på någonting ett tag, vilket ofta är det allra skönaste tillståndet.
Nu känner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop det här resonemanget kring rutiner och tristess, jag hade tänkt att det skulle landa i någon bra poäng men det verkar inte göra det den här gången. Jag får helt enkelt återkomma om det.
Totalt blev det i alla fall 112 km denna uppstartsvecka. Tur och retur till jobbet måndag, tisdag, torsdag och fredag. Varje väg är mellan 10 och 11 km beroende på vilken väg jag tar. Ett lugnt långpass på 25 km igår runt Sisjön och Oxsjön tillsammans med professorn, vilket för övrigt var enda gången den här veckan som jag sprang i dagsljus. Idag har jag vilat. Imorgon sätter jag igång igen.
söndag 24 november 2013
måndag 18 november 2013
Börjar om igen
Inget av de år jag sprungit har det känts mer rätt med en rejäl säsongsvila. Det är förresten inte så ofta jag haft någon säsongsvila alls. I år blev de planerade två veckorna, som jag ett tag funderade på att skippa helt, till slut nästan till fyra veckor. Förra veckan hade jag tänkt sätta igång på riktigt men lite kvarvarande förkylning och en känsla av att det inte är någon riktig brådska gjorde att det på hela veckan bara blev 35 km.
Jag tror att det finns en stor poäng i säsongsvila. Om man inte stannar får man aldrig uppleva känslan av att börja om. Fyra veckor har varit en skön semester från löpningen. Jag har sovit bättre än på länge, hunnit med två förkylningar och även hunnit byta adress. Det kanske inte är så många viktiga tankar som jag tänkt under de här veckorna men jag har faktiskt på riktigt vilat ifrån löpningen och den besatthet som den till viss del kan innebära för mig.
Helt plötsligt är det med nyfikenhet som jag ger mig av till jobbet på morgonen istället för känslan av ännu ett löppass. Kroppen är ur form men sinnet är faktiskt lättare och jag får återupptäcka känslan jag hade som nybörjare. När man är i form, eller (för att inte generalisera), när jag jag är i form går löpningen på ett vis lätt men på ett annat vis tungt. Jag vill då hela tiden ha bekräftelse på att formen finns där, kollar på klockan, nojar för tävlingar, finner inte lika stort nöje i detta att bara få ta i och bli riktigt trött. Som en förmögen som hela tiden måste räkna sina tillgångar för att kontrollera att han fortfarande är rik.
Så det är inte bara härligt att vara i bra form och kunna vinna småtävlingar. För mig finns det även någonting ganska deprimerande i det. Ju mer man har desto mer kan man förlora. Jag kommer aldrig bli bäst, väldigt få blir det. När man tar semester ifrån något får man tid att fundera över orsakerna till att man gör detta. Orsakerna till att man (i detta fall - jag) lägger 10 timmar i veckan på något som ekonomiskt är en förlustaffär och hälsomässigt nog är av tveksam vinst (jämfört med att exempelvis jogga tre gånger i veckan).
Hur långt kan man komma som elitmotionär? Hur långt vill jag komma? Är det värt det? Gör jag det för att jag tror att jag får ett bättre liv? Gör jag det för att jag vill kunna låtsas att jag har ett bättre liv? Vill jag bara ha struktur på min tillvaro, något att bygga den runt för att kunna fungera i livet och i samhället?
När träningen är som bäst känns det som att det är jag mot världen. Det är måndag morgon och klockan är 07:00. Jag står i mörkret på gården och väntar på att klockan ska hitta satelliterna. Det dröjer lite längre än vanligt men till slut är allt redo och jag joggar iväg. Just nu är jag oberoende av bilar, bussar och cyklar. Det är jag och min pannlampa och en dag som snart skall gry. Det är nästan paradoxalt hur jag just då, i frånvaro av både bekvämligheter och andra människor kan uppleva livet som allra intensivast. Jag tänker lite flyktigt på dagen som skall komma, men jag behöver inte komma fram till något. Jag tänker på vårtävlingarna på grusåttan, på mörkret som skall råda i ytterligare ett par månader. Jag tänker på att jag ska leva och att jag ska dö. Jag svänger in i gångtunneln under motorvägen, jag är ensam på den mörka cykelvägen upp mot företagsparken. Snart är jag inne i skogen. För ett tag innan jag kliver in på min arbetsplats kommer jag ha varit helt ensam i världen.
Stegvis återvänder jag till människobyn. Först kommer jag in på elljusspåret och kan stänga av min pannlampa, efter ett par kilometer där kommer jag ut i bostadsområdet. Ytterligare några kilometer senare är allt som vanligt igen och jag spenderar nio timmar med att vara samhällsmedborgare innan jag ger mig ut igen.
På hemvägen regnar det. Duggregnet syns i pannlampans sken. Jag tänker på ansträngningsgraden, jag vill inte pressa för hårt för jag vill ha ok ben i morgon också. Jag tänker på mail som jag borde skicka och på grejer jag borde fixa. Jag oroar mig lite för saker som kan gå bra eller dåligt. Jag tänker på hur meningslöst allt är. Jag tänker att jag aldrig helt kommer förstå den här världen. Allt som oftast ter den sig som en pjäs som jag inte riktigt orkar delta i. Människor bestämmer och människor lyder. Pengar flyttas och saker diskuteras. På Aftonbladet står det om en kändis som har dött. Jag försöker hitta något att leva efter, en tanke eller en idé. Jag tänker på framtiden och gör upp bilder för mitt inre. Planerar, hoppas och drömmer.
Jag tror att det finns en stor poäng i säsongsvila. Om man inte stannar får man aldrig uppleva känslan av att börja om. Fyra veckor har varit en skön semester från löpningen. Jag har sovit bättre än på länge, hunnit med två förkylningar och även hunnit byta adress. Det kanske inte är så många viktiga tankar som jag tänkt under de här veckorna men jag har faktiskt på riktigt vilat ifrån löpningen och den besatthet som den till viss del kan innebära för mig.
Helt plötsligt är det med nyfikenhet som jag ger mig av till jobbet på morgonen istället för känslan av ännu ett löppass. Kroppen är ur form men sinnet är faktiskt lättare och jag får återupptäcka känslan jag hade som nybörjare. När man är i form, eller (för att inte generalisera), när jag jag är i form går löpningen på ett vis lätt men på ett annat vis tungt. Jag vill då hela tiden ha bekräftelse på att formen finns där, kollar på klockan, nojar för tävlingar, finner inte lika stort nöje i detta att bara få ta i och bli riktigt trött. Som en förmögen som hela tiden måste räkna sina tillgångar för att kontrollera att han fortfarande är rik.
Så det är inte bara härligt att vara i bra form och kunna vinna småtävlingar. För mig finns det även någonting ganska deprimerande i det. Ju mer man har desto mer kan man förlora. Jag kommer aldrig bli bäst, väldigt få blir det. När man tar semester ifrån något får man tid att fundera över orsakerna till att man gör detta. Orsakerna till att man (i detta fall - jag) lägger 10 timmar i veckan på något som ekonomiskt är en förlustaffär och hälsomässigt nog är av tveksam vinst (jämfört med att exempelvis jogga tre gånger i veckan).
Hur långt kan man komma som elitmotionär? Hur långt vill jag komma? Är det värt det? Gör jag det för att jag tror att jag får ett bättre liv? Gör jag det för att jag vill kunna låtsas att jag har ett bättre liv? Vill jag bara ha struktur på min tillvaro, något att bygga den runt för att kunna fungera i livet och i samhället?
När träningen är som bäst känns det som att det är jag mot världen. Det är måndag morgon och klockan är 07:00. Jag står i mörkret på gården och väntar på att klockan ska hitta satelliterna. Det dröjer lite längre än vanligt men till slut är allt redo och jag joggar iväg. Just nu är jag oberoende av bilar, bussar och cyklar. Det är jag och min pannlampa och en dag som snart skall gry. Det är nästan paradoxalt hur jag just då, i frånvaro av både bekvämligheter och andra människor kan uppleva livet som allra intensivast. Jag tänker lite flyktigt på dagen som skall komma, men jag behöver inte komma fram till något. Jag tänker på vårtävlingarna på grusåttan, på mörkret som skall råda i ytterligare ett par månader. Jag tänker på att jag ska leva och att jag ska dö. Jag svänger in i gångtunneln under motorvägen, jag är ensam på den mörka cykelvägen upp mot företagsparken. Snart är jag inne i skogen. För ett tag innan jag kliver in på min arbetsplats kommer jag ha varit helt ensam i världen.
Stegvis återvänder jag till människobyn. Först kommer jag in på elljusspåret och kan stänga av min pannlampa, efter ett par kilometer där kommer jag ut i bostadsområdet. Ytterligare några kilometer senare är allt som vanligt igen och jag spenderar nio timmar med att vara samhällsmedborgare innan jag ger mig ut igen.
På hemvägen regnar det. Duggregnet syns i pannlampans sken. Jag tänker på ansträngningsgraden, jag vill inte pressa för hårt för jag vill ha ok ben i morgon också. Jag tänker på mail som jag borde skicka och på grejer jag borde fixa. Jag oroar mig lite för saker som kan gå bra eller dåligt. Jag tänker på hur meningslöst allt är. Jag tänker att jag aldrig helt kommer förstå den här världen. Allt som oftast ter den sig som en pjäs som jag inte riktigt orkar delta i. Människor bestämmer och människor lyder. Pengar flyttas och saker diskuteras. På Aftonbladet står det om en kändis som har dött. Jag försöker hitta något att leva efter, en tanke eller en idé. Jag tänker på framtiden och gör upp bilder för mitt inre. Planerar, hoppas och drömmer.
söndag 10 november 2013
Rapport från inte så mycket
Återgången i träning efter två veckors vila blev inte så storartad. I måndags morse sprang jag till jobbet och det var grymt skönt. Lätt och tungt på samma gång som det kan bli när man vilat ett tag. Hemvägen var också skön även om det var lite segare. Jag har precis flyttat och den nya vägen till jobbet är 10,5 km kortaste vägen och nedförsbacke nästan hela vägen. Oundvikligen blir det då uppförsbacke hemåt. Tisdag och onsdag hade jag ganska kraftig träningsvärk. Det var längesen jag fick träningsvärk av löpning. Eftersom jag har tänkt smyga igång träningen utan att forcera så valde jag att cykla som transport istället. Konstigt nog höll träningsvärken i sig ända fram mot helgen och när den väl började släppa tog istället en förkylning min kropp i anspråk. Så det blev ingen mer träning denna vecka. 21 km blev det totalt. Fast det blev ju faktiskt cykling de andra dagarna och eftersom jag nu har en så sjukt fin väg till jobbet, 70% ungefär går genom Delsjöområdet, så tog jag i rätt så bra även då, vilket jag inte brukar göra annars när jag transportcyklar. Så i verkligheten har det faktiskt blivit nästan någon timmas träning per dag.
Men allt detta känns helt ok. Det är långt kvar tills jag ska vara i toppform och jag känner verkligen att jag behöver lite längre säsongsvila i år efter att jag tränade mer än jag någonsin gjort juni till september. Det har varit skönt att inte behöva ha något dåligt samvete på grund av att man skulle kunna ha tränat och skönt att inte behöva lägga så mycket energi bara på att planera in träningen. Men jag tänker ändå väldigt mycket på träningen och det framtida tävlandet, inte så mycket konkreta planer än men det är mycket som gror.
Mitt i säsongsvilan har jag i alla fall anmält mig till Sandsjöbacka Trailmarathon den 26:e januari. Jag hoppas ha kommit i hyfsad form tills dess men det är ingen riktig fokustävling så det kan bli att jag bara joggar igenom den. Resten av året har inte riktigt materialiserat sig i tankarna än. Det finns så mycket jag vill göra och det stora vägskälet handlar om jag vill springa långt eller kort. Har haft återkommande tankar på UTMB, Ultra Tour de Mont Blanc. Det är dock ett projekt bara att få delta eftersom man måste samla ihop 7 poäng (Swiss Alpine Marathon som jag sprang i fjol ger endast 2) på max två år och max tre tävlingar för att ens komma med i lotteriet om platser. Och om man väl har tur där är det inte ens säkert att loppet blir av som planerat då de fått korta ner banan flera av de senaste åren pga dåligt väder. Men allt detta gör ju bara utmaningen och lockelsen större.
Samtidigt är jag jäkligt sugen på att springa fort på kortare distanser. Och även maran, som ligger där mittemellan har jag en gås oplockad med. Så mycket att göra, så lite tid. Men jag behöver egentligen inte bestämma någonting nu. Först måste jag komma igång med grundträningen och den ser som tur är likadan ut oavsett om jag ska springa 1500 meter eller 164 kilometer. Två pass per dag och långpass på helgen. Svårare än så behöver det inte vara och det brukar funka bra för mig. Jag behöver oftast inte ens köra några riktigt hårda pass för att komma i bra form, jag behöver bara springa jäkligt mycket. Det enda svåra med det upplägget är att komma in i rutinen. Speciellt nu när det är mörkt och kommer bli mörkare. Då är det inte alltid lockande att släpa ut sin trötta lekamen i duggregnet och snålblåsten.
Imorgon börjar en ny vecka och med lite flyt vaknar jag snorfri och sugen på att ge mig iväg ut i mörkret. Annars får jag väl vänta lite till.
Men allt detta känns helt ok. Det är långt kvar tills jag ska vara i toppform och jag känner verkligen att jag behöver lite längre säsongsvila i år efter att jag tränade mer än jag någonsin gjort juni till september. Det har varit skönt att inte behöva ha något dåligt samvete på grund av att man skulle kunna ha tränat och skönt att inte behöva lägga så mycket energi bara på att planera in träningen. Men jag tänker ändå väldigt mycket på träningen och det framtida tävlandet, inte så mycket konkreta planer än men det är mycket som gror.
Mitt i säsongsvilan har jag i alla fall anmält mig till Sandsjöbacka Trailmarathon den 26:e januari. Jag hoppas ha kommit i hyfsad form tills dess men det är ingen riktig fokustävling så det kan bli att jag bara joggar igenom den. Resten av året har inte riktigt materialiserat sig i tankarna än. Det finns så mycket jag vill göra och det stora vägskälet handlar om jag vill springa långt eller kort. Har haft återkommande tankar på UTMB, Ultra Tour de Mont Blanc. Det är dock ett projekt bara att få delta eftersom man måste samla ihop 7 poäng (Swiss Alpine Marathon som jag sprang i fjol ger endast 2) på max två år och max tre tävlingar för att ens komma med i lotteriet om platser. Och om man väl har tur där är det inte ens säkert att loppet blir av som planerat då de fått korta ner banan flera av de senaste åren pga dåligt väder. Men allt detta gör ju bara utmaningen och lockelsen större.
Samtidigt är jag jäkligt sugen på att springa fort på kortare distanser. Och även maran, som ligger där mittemellan har jag en gås oplockad med. Så mycket att göra, så lite tid. Men jag behöver egentligen inte bestämma någonting nu. Först måste jag komma igång med grundträningen och den ser som tur är likadan ut oavsett om jag ska springa 1500 meter eller 164 kilometer. Två pass per dag och långpass på helgen. Svårare än så behöver det inte vara och det brukar funka bra för mig. Jag behöver oftast inte ens köra några riktigt hårda pass för att komma i bra form, jag behöver bara springa jäkligt mycket. Det enda svåra med det upplägget är att komma in i rutinen. Speciellt nu när det är mörkt och kommer bli mörkare. Då är det inte alltid lockande att släpa ut sin trötta lekamen i duggregnet och snålblåsten.
Imorgon börjar en ny vecka och med lite flyt vaknar jag snorfri och sugen på att ge mig iväg ut i mörkret. Annars får jag väl vänta lite till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)