Munkastigen Trail Run 2013

Förra året var första gången jag sprang Munkastigen Trail Run i Laxå. Det hela blev en ganska speciell upplevelse inklusive felspringning och yrsel men till slut ändå en vinst. Då tog det 3 timmar och 18 minuter, av vilket ca 7 minuter var felspringningen. I år skulle jag inte springa fel.

Jag fick sällskap upp i år av tre klubbkamrater och en före detta klubbkamrat. Jag hade inte alls samma pre-race-nerver som inför Kungsbackaloppet förra helgen. Terränglopp är trevligare på så sätt att tiden inte blir riktigt lika viktig i och med att förhållandena kan variera mycket och det finns heller ingen idé att följa sina kilometersplittar när terrängen varierar så mycket. Så vid uppstigningen igår morse klockan 5:00 var jag vid ganska gott mod och såg fram emot utflykten och loppet.

Loppet börjar i Olshammar vid Olshammargården dit man blir körd i buss från målet i Laxå. Vädret var växlande molnighet och 8-10 grader. Tvekade ett bra tag om jag bara skulle ta en t-shirt under tävlingslinnet eller en långärmad underställströja, efter att ha haft på mig underställströjan ett tag satsade jag istället på endast t-shirt. Benen brukar jag aldrig frysa om så där var korta split-shorts givet. På fötterna Inov-8 X-talon 190 och i handen 60 cl flaska med sportdryck, två gels runt magen.

Första milen går ganska mycket uppför och var ganska geggig, betydligt mer än vad jag minns från i fjol. Kände mig tung från start, jag och klubbkompisen Joakim fick direkt släppa lucka till Akeles Jonny Björk och då kändes det ändå som vi tryckte på rätt bra. Efter några kilometer fick jag släppa lite även till Joakim och i bakhuvudet började tankar om att detta nog inte riktigt var min dag att gro. Kom dock ikapp igen men redan vid 8 km fick jag ta några gångsteg uppför en brant backe. Hoppades ändå att jag skulle komma igång, visade ju bra form förra helgen med PB på halvmaran, och det kan ju inte bara försvunnit, kanske är det nerverna och tävlingsångesten som gäckar mig ändå. Bestämde mig för att trycka på lite mer och hoppas att det håller, ibland är det som att jag bara blir tröttare om jag inte tar i. Stämplade 10 km-kontrollen på 43:25 vilket var nästan 3 minuter snabbare än förra året trots att jag tycker att just denna bit var blötare och tyngre än i fjol. I efterhand kan jag se att jag då var 25 s efter ledande Jonny. Sen var det som att jag låg på ungefär samma ansträngningsnivå en lång tid, fokuserat och en bra bit över behaglig löpning, som skulle varit det bästa upplevelsemässigt på denna mycket vackra bana, som det var nu med tävling och allt kunde jag ha sprungit förbi Keops pyramid utan att bry mig det minsta.

Jag och Joakim och en kille som sprang i då ledande lag i stafetten höll ihop med endast mindre luckor emellan fram tills att man kom ut på en grusväg vid 22 km. (Stämplade andra milen på 40:33, ca 2 min snabbare än i fjol på den biten och nu ca 1:30 bakom ledaren.) På grusvägen gick jag förbi Joakim och var före honom när man skulle in på stigen igen, där släppte han (eller han hävdade att jag ökade). Psykologiskt skönt att ha sprungit mer än halvvägs och känna att tröttheten åtminstone inte tilltog nämnvärt. Också skönt att ha sprungit förbi stället där jag sprang fel förra året (där det skulle visa sig att klubbkompisen Calle sprang fel i år trots att jag försökte beskriva det noggrant i bilen upp). Nu var jag snart helt ensam i skogen vilket jag också kan trivas med då jag lätt blir lite stressad både av att ha folk bakom och framför som man ser eller hör. Kände att jag för första gången under loppet kunde slappna av lite, mindre än hälften kvar, tvåa i loppet och betydligt snabbare än förra året. Första platsen hade jag helt gett upp då Jonny såg så stark ut när han drog iväg i början.

Efter några kilometer till fick jag dock syn på en blå-lila Akele-tröja en bit fram i skogen, räknade sekunderna och kom fram till att han var knappt en minut före. Räknade igen och slog fast att jag faktiskt närmade mig. Nu slog verkligen tävlingsinstinkten till, men då måste man passa sig för ett marathon är långt och ett terrängmarathon är ännu längre (och idag också 44 km istället för 42) och även om man kommit mer än halvvägs var det fortfarande 17-18 km kvar. Gott om tid att vägga efter en rusning. Men jag tog in snabbt så han måste ju vara trött, tänkte jag. Bestämde mig för att satsa friskt och gå om direkt när jag kom ikapp. Men då är liksom sista kortet lagt och man är bara jagad. Gick om strax innan 30 km och vid stämplingen där var jag 6 s före (43:13 på den milen, ca 7 min bättre än förra året men det var också där som jag sprang fel). Luckan ökade dock ganska snabbt tills att jag inte hörde någon bakom, men i skogen kan ju det betyda 15 sekunder eller 5 minuter. Så jag kände mig fortsatt pressad. Ingen tid att ta det lugnt vid andra vätskestationen vid 34 km, snabb påfyllning av flaskan och några russin i munnen. Sista 10 km är sen dom lättaste på hela banan, relativt platt grusväg, skulle lätt gå att hålla 3:30-3:40/km om man var pigg. Men inte riktigt om man har 34 km tung terränglöpning i benen, då får man kämpa för att hålla distansfart - lyckades ändå hålla runt 4:00/km, men det var riktigt slitigt. Blev varse om mitt lusiga tempo när sistalöparen i ledande stafettlag susade förbi på lätta ben. Han kunde dock glädja mig med informationen om att jag hade en stor lucka bakåt. Då var det bara kamp för att hålla sig löpandes de ca 5 km som nu återstod, så skulle jag troligtvis kunna försvara segern. Stämplade 40 km på 2:47:45 med 40:34 på sista milen, exakt 2 min snabbare på den milen än förra året. Huvudräkningen var inte på topp men jag hade en känsla av att jag även borde ligga en bit under Per Sjögrens Banrekord på 3:09. Vid marathondistansen fanns också en stämpling och det kändes bra att kunna stämpla in en sub-3-h-marathon (2:57) på en mestadels riktigt teknisk terrängbana. Bara knappt två km lättlöpt elljusspår kvar, men det var tungt, mådde illa och fick kämpa för varje steg. Kom till slut i mål i alla fall, på tiden 3:03:27. Fick sitta i en campingstol i några minuter tills illamåendet hade släppt så pass att jag kunde få i mig lite dricka. Det visade sig att Jonny Björk fått släppa även andraplatsen till 2011 års segrare Mattias Gärdsback som kom in på 3:09:xx.

Sammanfattningsvis var det jävligt jobbigt men lite kul att vinna. Fick en stavmixer som pris.

Kungsbackaloppet 2013

Vaknade i morse med en stark olustkänsla inför att tävla. Kände prestationsångest och förväntansångest inför den plåga jag var på väg att utsätta mig för. Detta ledde tankarna till ett stort varför? Varför har jag gjort detta till en så stor del av mitt liv? Är jag inte fri att välja vilket liv jag vill och skulle det då inte vara sundare att välja nånting lite mer harmoniskt och mindre ångestskapande. Kände mig fast och ofri. Hur kom jag egentligen in på detta, att inte bara springa mycket utan även tävla i löpning. Är det nånting jag bara råkat komma in på i och med ett allt mer frekvent springande? Alltså jag gillar ju verkligen själva känslan av att springa fort och gärna länge, men gillar jag egentligen att tävla? Smakar det verkligen mer än det kostar?

Jag har kanske sprungit 100 tävlingar sedan mitt första Göteborgsvarv 2005. Men nervositeten blir liksom aldrig mindre. Vanligtvis när det gäller ångest brukar man säga att man ska utsätta sig så mycket som möjligt för det man är rädd för med meningen att släcka ut ångesten när man inser att det inte är nåt farligt. Men så har det alltså inte fungerat för mig. Samma magont och samma ångest. Försökte dela upp det hela. Vad är det egentligen som jag är rädd för? Är det smärtan? Är det oron att inte uppfylla mina egna förväntningar på mig själv? Andras förväntningar? Slog fast att det nog är en blandning. Sen försökte jag uppskatta i procent av hela tävlingsproceduren som är en positiv upplevelse och hur stor del som är negativ. Kom fram till siffrorna 10 vs 90 procent. Alltså 90 procent negativt. De fattiga 10 procenten är minuterna i målfållan när man är nöjd med vad man gjort och äntligen får vila, dela upplevelsen med de andra löparna. Men samtidigt är det en ganska skön känsla som jag nog aldrig får annars i livet. Men frågan kvarstod om det är värt det.

Det hela landade i att jag kände att jag måste försöka omvärdera. Men kan man bara ta bort en känsla? Jag försökte lite i alla fall. Tänkte: Jag kan bara göra så gott jag kan, vissa dagar går det bra och andra går det inte bra. Min erfarenhet är dessutom att det oftast är dagarna det går bra som det också känns lättast på vägen dit. Och det är väl till viss del en efterkonstruktion; när det har gått bra liksom tynar minnet av slitet på vägen, men faktiskt tror jag att det inte bara är efterkonstruktioner. Har man en bra dag är det relativt lättare att göra bra tider. Alltså: Acceptera dåliga dagar och acceptera bra. Mycket mer kan man inte göra.

I tisdags hade jag en ganska dålig dag träningsmässigt. Vi körde en psykologiskt jobbig intervallstege på träningen: 1+2+3+4 km med 1 min vila. Psykologiskt jobbig i det att den går åt fel håll. Fick slita ordentligt bara för att hålla nånstans runt planerad halvmarathonfart på 1+2+3 km. 4-kilometarn gav jag upp och joggade igenom. Kände mig rätt så demoraliserad och halvmarathontider neråt 1:12 och kanske t o m därunder kändes långt borta. Jag och min käft som babblat om att SM-kvala med en sub-72-min-halvamara. Talk the talk och så vidare...

Tog en vilodag på onsdagen och kände mig piggare på torsdagen. Så jag försökte mig på en maxning på Skatås-åttan. Tävlingsperset från några veckor till baka är på 26:10 och när jag maxat på träning brukar jag ligga runt 27:30, nån gång neråt 27 blankt. Lyckades så i torsdags faktiskt få till 26:30. Kanske var tisdagen bara en tillfällig svacka, kanske är jag i hyfsad form ändå. Vilade sedan åter på fredagen för att komma riktigt hungrig till lördagens tävling. Vaknade sedan alltså i morse, kanske löphungrig men i första hand med en allt överskuggande känsla av olust och ångest.

Tog mig i alla fall ner till Kungsbacka för att ge det ett försök. Jag skiter i alla andra, mina egna förväntningar, tider och placeringar. Jag springer för att jag älskar det, i den fart jag känner för just där och då, inget annat.

Gick ut i vad jag tyckte var ett ganska behärskat tempo, i rygg på klubbkompisen Jonas. Resten av fältet lämnade en lucka på 20-30 meter. Tyckte ändå att det inte gick så fort och det kändes lätt, även om sånt är svårt att känna av under första kilometern med allt adrenalin i kroppen och pulsen som inte riktigt hunnit komma igång än. Sprang utan klocka men fick i efterhand från Jonas reda på att första km gick på 3:22. Sen släppte Jonas som hade som plan att köra 3:30/km. Ensam ledning alltså efter 1 km. Hade då ingen aning om fart men det kändes fortfarande behärskat och inte omöjligt att hålla samma fart i ytterligare 20 km. Sprang någon km ensam innan jag började höra steg bakom mig. Visade sig vara Brittatorps Patrik Gustafsson Björkkvist. Vi samkörde någon km innan han ökade något och jag, som bestämt mig att helt springa efter egen känsla, kände att det var aningen för fort för mig. Försökte fokusera på att njuta av färden, att springa så snabbt jag orkar på en lång rak landsväg till Lindome för att där vända och springa samma väg tillbaka. Tråkigt men ändå rofyllt på nåt sätt. Sen hände inte så mycket, jag hade Patrik ett par hundra meter framför och hörde ingen bakom. Fokuserade på att hitta precis rätt nivå av avslappning och fart. Efter vändning får man bra koll på hur långt efter de andra är, Jonas var ensam trea ett par hundra meter efter mig. Kände mig fortfarande ganska avslappnad och det kändes skönt att veta att jag skulle ha råd att t o m sänka tempot en liten stund utan att direkt bli upphunnen. Men samtidigt skulle jag ju inte bry mig om placeringar. Men det är svårt. Det fortsatte att kännas bra fram till åtminstone 15 km typ där det var en lång raka på dryga kilometern med ganska mycket motvind. Men motvinden är samma för alla och den är inget jag kan göra något åt så det är ju bara att fortsätta. Kunde ju egentligen bara gissa hur jag låg till tidsmässigt, kunde jag t o m ha chans på en sub-72-tid trots allt. Det kändes som att det fortfarande gick ganska snabbt. Men det är inte så stor idé att fundera på det, bara att fortsätta söka flytet och inte lockas att forcera, erfarenhetsmässigt går det då bara snabbare en kort stund och sen stumnar man. Kilometrarna tickade på snart var jag nästan inne i Kungsbacka igen. Trött så klart men har varit betydligt tröttare på en halvmara. Till slut bara sista högersvängen och sista krafterna på upploppet.

Det visade sig efter en stund att min tid blev 1:12:44. Inte sub-1:12 men ändå pers med dryga halvminuten från en tid som jag gjorde på en riktigt bra dag för ett och ett halvt år sedan. Man skulle kunna argumentera för att jag i och med att jag kände mig så pass pigg så pass länge i loppet skulle ha kunnat springa snabbare. Men jag tror att jag ändå fick ut vad jag hade i kroppen idag, att jag genomförde ett väldisponerat lopp. Sen finns det ju alltid massa "om" som man aldrig får svar på. Om jag hade hängt på Patrik som kom in på 1:11:11. Men jag slog inte bara personligt rekord, jag lyckades också genomföra ett lopp som inte bara var en njutning efter målgång utan också faktiskt till viss del under själva loppet.

Ytterligare en vecka

Söndag igen och dags för lite veckorapport från mitt hörn av världen. 13 mil ungefär förra veckan gjorde att jag nog hade lite kvardröjande slitenhet i vävnaderna även om helgen var ganska lugn. Började veckan med distans x 2 på måndagen. På tisdagen hann jag inte med (läs: orkade inte) något morgonpass, tänkte även att det skulle ge mig mer kraft för intervallpasset på kvällen med klubben. 20x1 min med 30" vila skulle göras, ett ganska trevligt och fartfyllt pass. Känslan var väl ok om än inte hundra. Kunde nästan hänga på Barcelonaraketerna Joakim och Jonas första 15, sen protesterade magen och jag fick jogga ner.

På kvällen kände jag mig rastlös och hade krypningar i benen. Tog det som att jag behövde en vilodag vilket passade ganska bra på onsdagen eftersom jag skulle på tåget mot Stockholm för konferens onsdag till söndag. Väl torsdag morgon kände jag mig hyfsat pigg igen och stack ut på morgonjogg för att utforska Kungsholmen där jag bodde. Sprang lite lagom fel men hittade hem med GPS:ens hitta-hem-funktion som jag använde för första gången. På torsdagskvällen körde jag 15 km snabbdistans, delvis på Stockholm marathonbanan, norr- och söder Mälarstrand med Västerbron och lite extra längs med vattnet på Kungsholmen, 3:53-snitt med ganska varierad fart, några insprängda kilometrar neråt 3:30. Lite mer sliten på fredagsmorgonen efter sent resaurangbesök uföregående kväll blev det en extremt långsam halvtimmes jogg på morgonen och en något snabbare jogg över en mil på kvällen.

På lördagen fick jag tillfälle att hänga på långpass med en grupp från Studenterna och Fredrikshof, Kungsholmen runt-banan samt Söder runt under ledning av Lorenzo Nesi. Körde sen lite extra själv för att få ihop 30 km med ett snitt på 4:13/km. Riktigt trevligt och hade bra ben hela vägen.

Efter ännu senare middag på lördagen skippade jag idag söndag någon morgonträning till fördel för sömn. Nu sitter jag på tåget hem och planerar ta mig ut ikväll för nån mils slöjogg. Veckan borde då landa på ca 11 mils träning inklusive både ett långpass och ett intervallpass. Känner mig nöjd så och planerar kommande vecka att dra ner en aning på mängd och köra lite mer fart för att se om jag då kan ha en hyfsad halvmarathonform nästa helg då det är dags för Kungsbackaloppet. Det var det.

Veckorapport

Så Vällingby Marathon/Halvmarathon, där jag hade tänkt springa det senare blev inställt. Tråkigt det. Ju fler tävlingar jag springer desto mer uppskattar jag småloppen runt om i Sverige där engagemanget av arrangörerna verkligen lyser igenom i utförandet av loppet. Några värda att nämna är Munkastigen Trail Run, dit jag nu anmält mig även i år, Sandsjöbacka Trail Marathon, samt så klart min egen klubb Solvikingarnas alla tävlingar. Nu blir det från planerade maximalt 6 halvmarathonlopp under våren för att försöka fixa sub 72 minuter endast ett försök och det blir Kungsbackaloppet om två veckor. Oddsen att klara det är väl som jag nämnt tidigare ganska höga, är visserligen i hyfsad form tror jag men man är ju inte bättre än vad man är och när jag gjorde mitt nuvarande PB 73:19 var jag i kanonform och hade en superdag samt draghjälp större delen av loppet. Skitsamma, jag ger det ett försök.

Veckans träning då? Jo jag sitter här och funderar på om den ska sammanräknas nu eller om jag ska ut på en kortare kvällsjogg. Hittills har det i alla fall blivit 13 mil fördelat på 12 pass. Till och från jobbet varje dag förutom i onsdags då jag jobbade kväll och passade på att få in ett 30 km-pass på förmiddagen. Igår också två distanspass och imorse 10 km distans. Inga konstigheter alltså, bara ren löpning i den fart som har känts rätt för dagen, kan variera mellan 3:20 och 5:30 per km uppskattningsvis och ofta varierar farten mycket under själva passen, helt efter inspiration och humör. Inga intervaller eller andra nymodigheter. Den här typen av upplägg brukar funka för mig, även om jag då och då gärna också springer intervaller, men jag tycker ofta att det sliter mycket på bekostnad av den träning jag vill köra dagen efter. Tror inte att det är enstaka pass som bygger form utan en helhet och en kontinuitet.

Nä, nu tror jag faktiskt att det får bli en liten kvällsjogg också.

Påsk, vår och fortsatt träning.

Har dubbla känslor inför våren. Längtar efter den, men samtidigt tycker jag att det är jobbigt när det blir ljusare och ljusare. På nåt sätt nästan värre för varje år och varje vår. Men det är en bra tid att springa. Och jag springer gärna snabbare när jag är orolig.

Närmaste tävlingsschemat är nu bokat förresten:

13 april Vällingby halvmarathon
20 april Kungsbackaloppet (också halvmarathon)
27 april Munkastigen Trail Run (43 km typ)

Så det blir tävling tre helger i rad, ser bra ut när jag tänker på det i alla fall. Får se hur det blir.

Löpningen sista veckan har känts ganska bra, 11 mil ungefär blev det, vilodag igår söndag, kände mig ganska abstinent hela dagen igår. Men idag blev det dubbelpass där bägge passen kändes positiva, imorse 9 km tillsammans med dottern på cykel, hon klagade lite men jag tror att hon tyckte det var kul egentligen, fick putta henne i uppförsbackarna. Nyss körde jag 12 km snabbdistans, Skatåsmilen plus dit och hem, ingen klocka men körde på så hårt jag orkade och det kändes hyfsat snabbt i alla fall.

Lycka till med träningen alla!