Sandsjöbacka Trail Marathon 2013

Som utlovat kommer här en tävlingsrapport från dagens 43 km vinteräventyr på Sandsjöbackaleden. Först ett stort tack till Kvarnbyns Löparsällskap som arrangerar det hela för tredje året i rad. Att en klubb med 14 medlemmar kan åstadkomma ett så högklassigt arrangemang som ger så mycket tillbaka till löparna är imponerande. Där har Göteborgsvarvet mycket att lära.

Årets startfält var det största hittills. Man hade begränsat till 200 löpare men jag tror att man tog in några extra. Som jag skrev igår hade det också den klart vassaste toppbredden hittills. Av de löpare jag nämnde igår DNS:ade dock några stycken av olika anledningar.

Tvekade mycket om utrustningsval igår kväll: Ståldubb eller inte? Hur mycket kläder krävs för 13 minusgrader? Vätskesystem? Valet föll på tunnaste terrängskorna, Inov-8 X-talon 190 med ullstrumpor under, handhållen flaska på ca 60 cl med nyponsoppa från start, på benen vanliga tights, på överkroppen bästa Craft-understället, ett tunt linne och en Gore-fleecetröja, merinoull-buff och tjock mössa. Den obligatorisk utrustningen (telefon, extra vindjacka och en gel) hade jag i en smidig midjeväska av samma märke som mina skor. I princip var detta exakt samma utrustning som jag hade under loppet 2011, förutom att jag nu vågade köra utan ståldubbade skor, till vinsten av lägre vikt.

5:30 ringde klockan och yrvaken undrade jag varför klockan ringde mitt i natten. Snart kom jag på varför och då fick jag lite ont i magen. Vad håller jag på med egentligen. Peppen kom dock så snart jag var på väg i bilen till brorsan som skulle köra mig och Joakim till Kungsbacka och supporta längs vägen.

7:00 är vi framme i ett nattsvart Kungsbacka och kliver in i gymlokalen där nummerlappar delas ut och pre race briefing ska hållas. Då är det redan fullt av löpare där.

7:45 går starten i Kungsbacka centrum och första biten genom stan kantas av marschaller. Peter Oom och Aaron Prince sticker iväg som etta och tvåa och strax där bakom springer jag och Joakim. Första 9,7 är i princip en transportsträcka på landsvägen fram tills stigen börjar. Vi drar på ganska bra, kanske på gränsen till för hård öppning tänker jag och släpper några meter på Joakim när kilometrarna går ner under 3:50. Planerad löptid är ändå ca timmen längre en en vanlig mara. När vi ska in i skogen är det redan ljust och pannlamporna som var obligatorisk utrustning behövde egentligen aldrig användas. Det är vackert i den snötäckta skogen men de 13 minusgraderna känns i lungorna och ansiktet har redan domnat. Ett par kilometer in i skogen tappar jag Joakim ur sikte och sen tvekar jag vid ett stigskäl, springer tillbaka 50-talet meter för att se om det fanns någon pil, jodå det var rätt väg. Stigen är upptrampad och sen stelfrusen vilket gör löpningen mycket teknisk och varje fotisättning kräver full koncentration och man vrickar hela tiden till fötterna litegrann. Jag ligger nu alltså på fjärdeplats och ser ingen vare sig framåt eller bakåt men ungefär vid 15 km hör jag steg bakom. Fan, då är jag alltså så kass i terrängen som jag befarade. En löpare som jag senare lärde känna som Thomas Johansson kommer ikapp mig och jag släpper först förbi honom men sen lyckas jag ändå följa honom och vi kommer slå följe på jo-jo-manér följande ca 15 km. Jag springer snabbare när det blir mer lättlöpt och han vinner när det är tekniskt. Vid första av två depåer efter 17,7 får vi höra att ledarna är 4-5 minuter före oss, dom har alltså gått betydligt snabbare än mig i terrängen då det bara var ca minuten efter inledande asfalten. Känner mig seg och demoraliserad, återstår ändå ca 26 km varav större delen är samma typ av teknisk och ojämnt stelfrusen stig som jag tydligen inte alls behärskade särskilt väl. Bryttankar kommer in i min instabila hjärna. Men jag fortsätter.

Ungefär vid 27 km blir det åtminstone lite mer lättlöpt då man kommer in på motionsspåren runt Oxsjön och Sisjön. Jämfört med mitt sällskap är jag betydligt starkare här och drar så sakteliga ifrån. Så väl framme vid andra och sista depån vid Sisjön är jag rejält sliten men åtminstone upplyft av att jag vet att ytterligare några kilometer kommer vara riktigt lättlöpta. Fyller upp flaskan, tar en kaka och lite kaffe och sätter av i jakt på Joakim som jag hör bara är ca minuten framför mig. Vägen ner från Sisjön är underbar, jämn och fin jord/grusstig men några cm snö ovanpå och lutning som är perfekt för att bara släppa på. Och benen är tillräckligt pigga för att klara av att här köra några kilometer runt 3:40-3:50-fart. Får även välkommet sällskap av Olle en bit, som joggat från Krokslätt på sitt långpass för att slå följe med mig några kilometer. Det piggar upp, och det piggar upp ytterligare när han inte orkar hänga med i mitt tempo efter ett tag trots att han bara joggat 9 km innan och jag kört 33 km hård traillöpning som uppvärmning. När man kommer ner mot Söderleden får jag syn på Joakim och försöker uppskatta avståndet och kommer fram till att det måste vara mindre en en minut nu. Detta gör att jag ändå vaknar till lite trots att jag är riktigt på gränsen till vad jag pallar.

Även om benen är relativt pigga för plattlöpning så känner jag att flåset är rejält slutkört när det åter bär in på tekniska stigar med mycket uppför över Fässberg och in i Mölndalsravinen i Änggårdsbergen. Fortsätter dock ta lite i taget på Joakim. Uppför backen till bergspriset vid 39 km får jag gå för första gången. 20 meter framför mig går Joakim och ytterligare 30-40 meter framför honom är tvåan Peter. Å så nära men så lite kraft. När det sen bär utför på teknisk stig tappat jag åter på Joakim och som lök på laxen drar jag till med en rejäl vurpa och det tar några sekunder att hämta nog med kraft för att resa sig. Vill ju bara ligga kvar där.

Ner över Toltorpsdalen och några hundra meter asfalt och bara ca 2 km kvar, men en rejäl stigning över Safjället. Nu är jag så trött att jag ger upp alla planer på att hinna ifatt Joakim även om jag i backen upp bara är ca 10 meter bakom. Skitsamma, bara jag håller fjärdeplatsen är jag nöjd. Till slut är vi uppe över sista backen och man hör speakern från målet, det ska bara vara ett par hundra meter kvar innan man ska jag göra ett sista varv inne runt fotbollsplanen nu. Då svänger vi höger men borde ha svängt vänster. Fan! Det som gått så bra hittills. Nu står vi tillsammans med målet inom hörhåll men vet inte hur vi skall komma dit. Vi kollar snabbt på kartan utan att fatta vad som är upp och ner i våra trötta hjärnor. Vänder tillbaka och ser åter snitslarna men samtidigt en gulklädd löpare som svänger in på rätt väg en bit framför oss. Aah, ilska. Jag drar på och lyckas snabbt komma förbi men han ger sig inte utan frustar som en häst i nacken på mig. Svänger in på fotbollsplanen och ut på det längsta varv runt en fotbollsplan jag nånsin sprungit. Lyckas i alla fall hålla ihop det även om jag inte var långt ifrån att bryta loppet på bortre sidan av planen med 150 meter kvar.

Så med lite tur och lite ilska lyckades jag bli trea trots att jag några hundra meter innan mål siktat in mig på fjärdeplatsen och sen var nära att bli femma istället. Tyckte lite synd om Joakim som var trea i loppet i ungefär 42,5 km för att sedan tappa två placeringar på femhundra meter på grund av en felsväng.

Tiden blev 3h29 min, 2 min efter tvåan Peter Oom och 5 min efter segrande Aaron Prince.