Jo rå så att... Sen Sandsjöbacka Trail Marathon förra söndagen har det varit rätt så lugnt. Jag fick slita ganska bra så det blev vilodagar måndag och tisdag den här veckan. Sen jogg till jobbet onsdag och en snabbis hemåt. Sen på onsdagskvällen började det kännas kasst i kroppen. Det var längesen jag var riktigt förkyld och det kändes på föraningarna som att det skulle slå till rejält men jag klarade mig ganska lindrigt. Blev helvila två dagar till men på lördageftermiddagen kände jag mig så pass pigg att jag drog med mig dottern som publik ner på Rocky-gymmet vi har i källaren i huset där jag bor och planerade en progressiv tiokilometare. Började försiktigt med första km på strax under 4:00 (planen var att stegra farten gradvis så att milen skulle klocka in på strax under 35 minuter), andra km på ca 3:40, fortsatte att lite hipp som happ trycka upp farten, passerade 5 km på ca 18 min. Men när jag kom under 3:20-fart efter ca 7 km började det ta emot tillräckligt för att jag tyckte att det fick räcka. Kanske inte fullt återhämtad från förkylning och terrängmarathon ändå. Ska tilläggas att jag körde nästan exakt samma pass för ett par veckor sedan och då gick det betydligt lättare och var nära att klocka en progressiv mil på bandet på ca 34:30 (med start i 4:00-fart plus att man förlorar nästan 15 sekunder i början som bandet tar på sig att komma upp i fart) den gången kändes det riktigt bra och anledningen att jag fick bryta var att jag akut höll på att skita på mig efter 9,5 km.
Skitsamma, tog inte detta så hårt. Istället fick jag en idé om att köpa snöskor, såg en annons från en sportaffärkedja om billiga sådana. Jag ska upp till fjällen om några veckor och såg framför mig hur jag frustar upp för fjället i mina snöskor. Kunde inte riktigt slita mig från den bilden så det blev ett par billiga och säkert för snöskokännare skitdåliga snöskor, men det kändes mer prylgalet att köpa ett par dyra snöskor, som jag kanske kommer använda några dagar per år. Vart ute och testat dom nu i alla fall, två gånger uppför Brudarebacken. Kul och annorlunda. Men det var ju pistat så jag vet inte hur mycket det egentligen hjälpte.
Sen ville jag ha åtminstone lite revansch på bandet så det blev 10 km fartlek, 1 km avsnitt på 5:00, 4:17, 3:45, 3:20, 5:00, 4:17, 3:45, 3:20, 3:09, 3:30. Sen ett av mina årliga kanske 5-6 styrkepass, 15 minuter max.
Det har varit ganska skönt med en lugn vecka. Totalt har det blivit knappt 40 km löpning. Har ju innan haft 7 veckor med snittmängd på ca 110 km så det var nog läge att backa tillbaka lite och finna lite psykiskt kraft att sätta igång igen. Men nu är jag officiellt igång igen. Men lite planlös i min träning. Hade först tänkt springa 3000 meter nästa helg men samtidigt vill jag sätta igång med stor träningsmängd och är lite osäker på hur bra de sakerna går ihop. Får se.
Längre fram vet jag inte heller vad jag vill göra. Ursprungsplanen var ju att försöka springa en snabb halvmara och försöka kvala in till SM både på halvan och helan (Göteborgsvarvet repektive Sthlm Marathon). Men sen har jag blivit lite intresserad av att bara satsa på på mer upplevelsebaserade lopp i år, typ längre trail-lopp, Ursvik Ultra och Munkastigen Trail Run i april, BUM i maj. Så mycket val och samtidigt inget som lockar mig jättemycket. Det känns lite som jag gjort allt, marathon, ultramarathon, trailultramarathon. Är det ännu längre distanser jag behöver för att tända till, föröka kvala till UTMB? Eller är det att jaga tider på platta kortare distanser. Än känner jag mig i alla fall inte mogen eller tillräckligt rik för att böja med triathlon. Kanske helt enkelt ska byta sport för att få uppleva den snabba utvecklingen man har i början. Tycker boxning verkar intressant men jag vill inte ha hjärnskador. Parkour?
söndag 27 januari 2013
söndag 20 januari 2013
Sandsjöbacka Trail Marathon 2013
Som utlovat kommer här en tävlingsrapport från dagens 43 km vinteräventyr på Sandsjöbackaleden. Först ett stort tack till Kvarnbyns Löparsällskap som arrangerar det hela för tredje året i rad. Att en klubb med 14 medlemmar kan åstadkomma ett så högklassigt arrangemang som ger så mycket tillbaka till löparna är imponerande. Där har Göteborgsvarvet mycket att lära.
Årets startfält var det största hittills. Man hade begränsat till 200 löpare men jag tror att man tog in några extra. Som jag skrev igår hade det också den klart vassaste toppbredden hittills. Av de löpare jag nämnde igår DNS:ade dock några stycken av olika anledningar.
Tvekade mycket om utrustningsval igår kväll: Ståldubb eller inte? Hur mycket kläder krävs för 13 minusgrader? Vätskesystem? Valet föll på tunnaste terrängskorna, Inov-8 X-talon 190 med ullstrumpor under, handhållen flaska på ca 60 cl med nyponsoppa från start, på benen vanliga tights, på överkroppen bästa Craft-understället, ett tunt linne och en Gore-fleecetröja, merinoull-buff och tjock mössa. Den obligatorisk utrustningen (telefon, extra vindjacka och en gel) hade jag i en smidig midjeväska av samma märke som mina skor. I princip var detta exakt samma utrustning som jag hade under loppet 2011, förutom att jag nu vågade köra utan ståldubbade skor, till vinsten av lägre vikt.
5:30 ringde klockan och yrvaken undrade jag varför klockan ringde mitt i natten. Snart kom jag på varför och då fick jag lite ont i magen. Vad håller jag på med egentligen. Peppen kom dock så snart jag var på väg i bilen till brorsan som skulle köra mig och Joakim till Kungsbacka och supporta längs vägen.
7:00 är vi framme i ett nattsvart Kungsbacka och kliver in i gymlokalen där nummerlappar delas ut och pre race briefing ska hållas. Då är det redan fullt av löpare där.
7:45 går starten i Kungsbacka centrum och första biten genom stan kantas av marschaller. Peter Oom och Aaron Prince sticker iväg som etta och tvåa och strax där bakom springer jag och Joakim. Första 9,7 är i princip en transportsträcka på landsvägen fram tills stigen börjar. Vi drar på ganska bra, kanske på gränsen till för hård öppning tänker jag och släpper några meter på Joakim när kilometrarna går ner under 3:50. Planerad löptid är ändå ca timmen längre en en vanlig mara. När vi ska in i skogen är det redan ljust och pannlamporna som var obligatorisk utrustning behövde egentligen aldrig användas. Det är vackert i den snötäckta skogen men de 13 minusgraderna känns i lungorna och ansiktet har redan domnat. Ett par kilometer in i skogen tappar jag Joakim ur sikte och sen tvekar jag vid ett stigskäl, springer tillbaka 50-talet meter för att se om det fanns någon pil, jodå det var rätt väg. Stigen är upptrampad och sen stelfrusen vilket gör löpningen mycket teknisk och varje fotisättning kräver full koncentration och man vrickar hela tiden till fötterna litegrann. Jag ligger nu alltså på fjärdeplats och ser ingen vare sig framåt eller bakåt men ungefär vid 15 km hör jag steg bakom. Fan, då är jag alltså så kass i terrängen som jag befarade. En löpare som jag senare lärde känna som Thomas Johansson kommer ikapp mig och jag släpper först förbi honom men sen lyckas jag ändå följa honom och vi kommer slå följe på jo-jo-manér följande ca 15 km. Jag springer snabbare när det blir mer lättlöpt och han vinner när det är tekniskt. Vid första av två depåer efter 17,7 får vi höra att ledarna är 4-5 minuter före oss, dom har alltså gått betydligt snabbare än mig i terrängen då det bara var ca minuten efter inledande asfalten. Känner mig seg och demoraliserad, återstår ändå ca 26 km varav större delen är samma typ av teknisk och ojämnt stelfrusen stig som jag tydligen inte alls behärskade särskilt väl. Bryttankar kommer in i min instabila hjärna. Men jag fortsätter.
Ungefär vid 27 km blir det åtminstone lite mer lättlöpt då man kommer in på motionsspåren runt Oxsjön och Sisjön. Jämfört med mitt sällskap är jag betydligt starkare här och drar så sakteliga ifrån. Så väl framme vid andra och sista depån vid Sisjön är jag rejält sliten men åtminstone upplyft av att jag vet att ytterligare några kilometer kommer vara riktigt lättlöpta. Fyller upp flaskan, tar en kaka och lite kaffe och sätter av i jakt på Joakim som jag hör bara är ca minuten framför mig. Vägen ner från Sisjön är underbar, jämn och fin jord/grusstig men några cm snö ovanpå och lutning som är perfekt för att bara släppa på. Och benen är tillräckligt pigga för att klara av att här köra några kilometer runt 3:40-3:50-fart. Får även välkommet sällskap av Olle en bit, som joggat från Krokslätt på sitt långpass för att slå följe med mig några kilometer. Det piggar upp, och det piggar upp ytterligare när han inte orkar hänga med i mitt tempo efter ett tag trots att han bara joggat 9 km innan och jag kört 33 km hård traillöpning som uppvärmning. När man kommer ner mot Söderleden får jag syn på Joakim och försöker uppskatta avståndet och kommer fram till att det måste vara mindre en en minut nu. Detta gör att jag ändå vaknar till lite trots att jag är riktigt på gränsen till vad jag pallar.
Även om benen är relativt pigga för plattlöpning så känner jag att flåset är rejält slutkört när det åter bär in på tekniska stigar med mycket uppför över Fässberg och in i Mölndalsravinen i Änggårdsbergen. Fortsätter dock ta lite i taget på Joakim. Uppför backen till bergspriset vid 39 km får jag gå för första gången. 20 meter framför mig går Joakim och ytterligare 30-40 meter framför honom är tvåan Peter. Å så nära men så lite kraft. När det sen bär utför på teknisk stig tappat jag åter på Joakim och som lök på laxen drar jag till med en rejäl vurpa och det tar några sekunder att hämta nog med kraft för att resa sig. Vill ju bara ligga kvar där.
Ner över Toltorpsdalen och några hundra meter asfalt och bara ca 2 km kvar, men en rejäl stigning över Safjället. Nu är jag så trött att jag ger upp alla planer på att hinna ifatt Joakim även om jag i backen upp bara är ca 10 meter bakom. Skitsamma, bara jag håller fjärdeplatsen är jag nöjd. Till slut är vi uppe över sista backen och man hör speakern från målet, det ska bara vara ett par hundra meter kvar innan man ska jag göra ett sista varv inne runt fotbollsplanen nu. Då svänger vi höger men borde ha svängt vänster. Fan! Det som gått så bra hittills. Nu står vi tillsammans med målet inom hörhåll men vet inte hur vi skall komma dit. Vi kollar snabbt på kartan utan att fatta vad som är upp och ner i våra trötta hjärnor. Vänder tillbaka och ser åter snitslarna men samtidigt en gulklädd löpare som svänger in på rätt väg en bit framför oss. Aah, ilska. Jag drar på och lyckas snabbt komma förbi men han ger sig inte utan frustar som en häst i nacken på mig. Svänger in på fotbollsplanen och ut på det längsta varv runt en fotbollsplan jag nånsin sprungit. Lyckas i alla fall hålla ihop det även om jag inte var långt ifrån att bryta loppet på bortre sidan av planen med 150 meter kvar.
Så med lite tur och lite ilska lyckades jag bli trea trots att jag några hundra meter innan mål siktat in mig på fjärdeplatsen och sen var nära att bli femma istället. Tyckte lite synd om Joakim som var trea i loppet i ungefär 42,5 km för att sedan tappa två placeringar på femhundra meter på grund av en felsväng.
Tiden blev 3h29 min, 2 min efter tvåan Peter Oom och 5 min efter segrande Aaron Prince.
Årets startfält var det största hittills. Man hade begränsat till 200 löpare men jag tror att man tog in några extra. Som jag skrev igår hade det också den klart vassaste toppbredden hittills. Av de löpare jag nämnde igår DNS:ade dock några stycken av olika anledningar.
Tvekade mycket om utrustningsval igår kväll: Ståldubb eller inte? Hur mycket kläder krävs för 13 minusgrader? Vätskesystem? Valet föll på tunnaste terrängskorna, Inov-8 X-talon 190 med ullstrumpor under, handhållen flaska på ca 60 cl med nyponsoppa från start, på benen vanliga tights, på överkroppen bästa Craft-understället, ett tunt linne och en Gore-fleecetröja, merinoull-buff och tjock mössa. Den obligatorisk utrustningen (telefon, extra vindjacka och en gel) hade jag i en smidig midjeväska av samma märke som mina skor. I princip var detta exakt samma utrustning som jag hade under loppet 2011, förutom att jag nu vågade köra utan ståldubbade skor, till vinsten av lägre vikt.
5:30 ringde klockan och yrvaken undrade jag varför klockan ringde mitt i natten. Snart kom jag på varför och då fick jag lite ont i magen. Vad håller jag på med egentligen. Peppen kom dock så snart jag var på väg i bilen till brorsan som skulle köra mig och Joakim till Kungsbacka och supporta längs vägen.
7:00 är vi framme i ett nattsvart Kungsbacka och kliver in i gymlokalen där nummerlappar delas ut och pre race briefing ska hållas. Då är det redan fullt av löpare där.
7:45 går starten i Kungsbacka centrum och första biten genom stan kantas av marschaller. Peter Oom och Aaron Prince sticker iväg som etta och tvåa och strax där bakom springer jag och Joakim. Första 9,7 är i princip en transportsträcka på landsvägen fram tills stigen börjar. Vi drar på ganska bra, kanske på gränsen till för hård öppning tänker jag och släpper några meter på Joakim när kilometrarna går ner under 3:50. Planerad löptid är ändå ca timmen längre en en vanlig mara. När vi ska in i skogen är det redan ljust och pannlamporna som var obligatorisk utrustning behövde egentligen aldrig användas. Det är vackert i den snötäckta skogen men de 13 minusgraderna känns i lungorna och ansiktet har redan domnat. Ett par kilometer in i skogen tappar jag Joakim ur sikte och sen tvekar jag vid ett stigskäl, springer tillbaka 50-talet meter för att se om det fanns någon pil, jodå det var rätt väg. Stigen är upptrampad och sen stelfrusen vilket gör löpningen mycket teknisk och varje fotisättning kräver full koncentration och man vrickar hela tiden till fötterna litegrann. Jag ligger nu alltså på fjärdeplats och ser ingen vare sig framåt eller bakåt men ungefär vid 15 km hör jag steg bakom. Fan, då är jag alltså så kass i terrängen som jag befarade. En löpare som jag senare lärde känna som Thomas Johansson kommer ikapp mig och jag släpper först förbi honom men sen lyckas jag ändå följa honom och vi kommer slå följe på jo-jo-manér följande ca 15 km. Jag springer snabbare när det blir mer lättlöpt och han vinner när det är tekniskt. Vid första av två depåer efter 17,7 får vi höra att ledarna är 4-5 minuter före oss, dom har alltså gått betydligt snabbare än mig i terrängen då det bara var ca minuten efter inledande asfalten. Känner mig seg och demoraliserad, återstår ändå ca 26 km varav större delen är samma typ av teknisk och ojämnt stelfrusen stig som jag tydligen inte alls behärskade särskilt väl. Bryttankar kommer in i min instabila hjärna. Men jag fortsätter.
Ungefär vid 27 km blir det åtminstone lite mer lättlöpt då man kommer in på motionsspåren runt Oxsjön och Sisjön. Jämfört med mitt sällskap är jag betydligt starkare här och drar så sakteliga ifrån. Så väl framme vid andra och sista depån vid Sisjön är jag rejält sliten men åtminstone upplyft av att jag vet att ytterligare några kilometer kommer vara riktigt lättlöpta. Fyller upp flaskan, tar en kaka och lite kaffe och sätter av i jakt på Joakim som jag hör bara är ca minuten framför mig. Vägen ner från Sisjön är underbar, jämn och fin jord/grusstig men några cm snö ovanpå och lutning som är perfekt för att bara släppa på. Och benen är tillräckligt pigga för att klara av att här köra några kilometer runt 3:40-3:50-fart. Får även välkommet sällskap av Olle en bit, som joggat från Krokslätt på sitt långpass för att slå följe med mig några kilometer. Det piggar upp, och det piggar upp ytterligare när han inte orkar hänga med i mitt tempo efter ett tag trots att han bara joggat 9 km innan och jag kört 33 km hård traillöpning som uppvärmning. När man kommer ner mot Söderleden får jag syn på Joakim och försöker uppskatta avståndet och kommer fram till att det måste vara mindre en en minut nu. Detta gör att jag ändå vaknar till lite trots att jag är riktigt på gränsen till vad jag pallar.
Även om benen är relativt pigga för plattlöpning så känner jag att flåset är rejält slutkört när det åter bär in på tekniska stigar med mycket uppför över Fässberg och in i Mölndalsravinen i Änggårdsbergen. Fortsätter dock ta lite i taget på Joakim. Uppför backen till bergspriset vid 39 km får jag gå för första gången. 20 meter framför mig går Joakim och ytterligare 30-40 meter framför honom är tvåan Peter. Å så nära men så lite kraft. När det sen bär utför på teknisk stig tappat jag åter på Joakim och som lök på laxen drar jag till med en rejäl vurpa och det tar några sekunder att hämta nog med kraft för att resa sig. Vill ju bara ligga kvar där.
Ner över Toltorpsdalen och några hundra meter asfalt och bara ca 2 km kvar, men en rejäl stigning över Safjället. Nu är jag så trött att jag ger upp alla planer på att hinna ifatt Joakim även om jag i backen upp bara är ca 10 meter bakom. Skitsamma, bara jag håller fjärdeplatsen är jag nöjd. Till slut är vi uppe över sista backen och man hör speakern från målet, det ska bara vara ett par hundra meter kvar innan man ska jag göra ett sista varv inne runt fotbollsplanen nu. Då svänger vi höger men borde ha svängt vänster. Fan! Det som gått så bra hittills. Nu står vi tillsammans med målet inom hörhåll men vet inte hur vi skall komma dit. Vi kollar snabbt på kartan utan att fatta vad som är upp och ner i våra trötta hjärnor. Vänder tillbaka och ser åter snitslarna men samtidigt en gulklädd löpare som svänger in på rätt väg en bit framför oss. Aah, ilska. Jag drar på och lyckas snabbt komma förbi men han ger sig inte utan frustar som en häst i nacken på mig. Svänger in på fotbollsplanen och ut på det längsta varv runt en fotbollsplan jag nånsin sprungit. Lyckas i alla fall hålla ihop det även om jag inte var långt ifrån att bryta loppet på bortre sidan av planen med 150 meter kvar.
Så med lite tur och lite ilska lyckades jag bli trea trots att jag några hundra meter innan mål siktat in mig på fjärdeplatsen och sen var nära att bli femma istället. Tyckte lite synd om Joakim som var trea i loppet i ungefär 42,5 km för att sedan tappa två placeringar på femhundra meter på grund av en felsväng.
Tiden blev 3h29 min, 2 min efter tvåan Peter Oom och 5 min efter segrande Aaron Prince.
lördag 19 januari 2013
Tävlingspremiär
Lite nervös sitter jag här dagen innan 2013 års tävlingspremiär för min del. Sandsjöbacka Trail Marathon. Jag sprang premiäråret 2011, men sprang vilse och bröt. I år är allt fokus på att hitta rätt väg så jag sitter och pluggar in kartan just nu. Men jag har dålig statistik på att hitta rätt i långa terrängtävlingar. Förutom Swiss Alpine (som var näst intill omöjligt att springa fel på) har jag sprungit fel på 3 av 3 terrängtävlingar jag startat i på distanser marathon och uppåt.
Soteleden Terrängmarathon 2009 - missade en stämpling men sprang nog inte så värst mycket fel.
Sandsjöbacka Trailmarathon 2011 - sprang 500 m fel efter 12 km, 3 km fel efter 20 km, 2 km fel efter 32 km. Sen bröt jag.
Munkastigen Trail Run 2012 - sprang 1,5 km fel efter 19 km, tappade från ohotad första plats till 4-5:e men lyckades jaga ikapp och vinna.
Men nu jävlar ska jag både springa och stämpla rätt. Kartan och stämplingspinnen i högsta hugg.
Vad siktar jag på förutom att hitta rätt då? Det är svårt att inte bry sig om placeringar. Startfältet har dock tätnat alltmer i toppen i och med att vassa reserver kommit in. Namn jag hittat som har kapacitet för topp 10 är:
Erik Öhlund - Elitorienterare med medaljer både på nationell och internationell nivå. Vann Salomon Trail Tour i somras. Nog starkaste kortet.
Patrik Gustafsson Björkkvist - Förra årets vinnare på 3:29. Vet att han sprang Växjö Marathon i höstas på 2:38, har ju betydligt snabbare marathontider bakåt. Vet att han är stark i terrräng, minns att han vann Soteleden Terrängmarathon 2009 när jag var med, har för mig att han var drygt en halvtimme före mig då.
Aaron Prince - Förra årets tvåa på 3:43. Efter lite googlande har jag funnit att han hållit på med multisport på internationell nivå.
Ted Ås - Förra årets trea på 3:50. Triathlet på elitnivå med flera SM-guld på Ironman. Är väl en hyfsad löpare också med kapacitet troligtvis under 1:15 respektive 2:40 på halv- och helmara, skulle jag gissa utan att ha kollar hans resultat exakt.
Joakim Röstlund - Klubbkompis som var sexa förra året på 4:11 men i den tiden ska räknas en stukad fot och några felnavigeringar. Han har lovat att det går betydligt fortare i år bara han hittar rätt väg och inte snubblar igen. God för tider under 1:15 på halvmaran och jag som tränar med honom vet att han är i bra slag och siktar mot att gå under 2:40 i Barcelona Marathon om ett par månader.
Peter Oom - Också en triathlet. Jag sprang en stor del av Göteborg marathon 2009 med honom men fick ge mig när han vann på 2:44. Hört att han kvalat till Kona Ironman.
Patrikt Brants - Tidigare elitfotbollsspelare som sadlat om till löpning efter fotbollskarriären. Tillika klubbkompis. Gjorde en bit över 80 km på 6-timmars i höstas och typ 2:44 i Stockholm marathon i fjol. Okända terrängegenskaper.
Jag själv - PB 1:13 respektive 2:36 på platta halv- och helmarathon. Bröt loppet för två år sedan men sprang första milen ihop med Markus Torgeby som sedermera vann, höll sedan andraplatsen tills jag sprang fel. Tränat bra sista 6-7 veckorna och känner mig i ganska bra form. Halvbra på terränglöpning.
Det var åtta namn som jag tror kan ha med framskjutna placeringar att göra. Möjligt att jag missat några - ursäkta för det i så fall.
Taktiken för imorgon då? Det härliga med den här typen av lopp är att det inte finns så mycket taktik i det hela. Bara man inte springer fel blir resultatet ganska rättvist, man har inte mycket hjälp av att hänglöpa på någon annan, man måste göra sitt eget lopp och se till att inte gå över sin kapacitet. Förhoppningsvis ska jag kunna springa och njuta, då brukar det gå som bäst. Vi får se imorgon, utlovar snabb race-report!
Soteleden Terrängmarathon 2009 - missade en stämpling men sprang nog inte så värst mycket fel.
Sandsjöbacka Trailmarathon 2011 - sprang 500 m fel efter 12 km, 3 km fel efter 20 km, 2 km fel efter 32 km. Sen bröt jag.
Munkastigen Trail Run 2012 - sprang 1,5 km fel efter 19 km, tappade från ohotad första plats till 4-5:e men lyckades jaga ikapp och vinna.
Men nu jävlar ska jag både springa och stämpla rätt. Kartan och stämplingspinnen i högsta hugg.
Vad siktar jag på förutom att hitta rätt då? Det är svårt att inte bry sig om placeringar. Startfältet har dock tätnat alltmer i toppen i och med att vassa reserver kommit in. Namn jag hittat som har kapacitet för topp 10 är:
Erik Öhlund - Elitorienterare med medaljer både på nationell och internationell nivå. Vann Salomon Trail Tour i somras. Nog starkaste kortet.
Patrik Gustafsson Björkkvist - Förra årets vinnare på 3:29. Vet att han sprang Växjö Marathon i höstas på 2:38, har ju betydligt snabbare marathontider bakåt. Vet att han är stark i terrräng, minns att han vann Soteleden Terrängmarathon 2009 när jag var med, har för mig att han var drygt en halvtimme före mig då.
Aaron Prince - Förra årets tvåa på 3:43. Efter lite googlande har jag funnit att han hållit på med multisport på internationell nivå.
Ted Ås - Förra årets trea på 3:50. Triathlet på elitnivå med flera SM-guld på Ironman. Är väl en hyfsad löpare också med kapacitet troligtvis under 1:15 respektive 2:40 på halv- och helmara, skulle jag gissa utan att ha kollar hans resultat exakt.
Joakim Röstlund - Klubbkompis som var sexa förra året på 4:11 men i den tiden ska räknas en stukad fot och några felnavigeringar. Han har lovat att det går betydligt fortare i år bara han hittar rätt väg och inte snubblar igen. God för tider under 1:15 på halvmaran och jag som tränar med honom vet att han är i bra slag och siktar mot att gå under 2:40 i Barcelona Marathon om ett par månader.
Peter Oom - Också en triathlet. Jag sprang en stor del av Göteborg marathon 2009 med honom men fick ge mig när han vann på 2:44. Hört att han kvalat till Kona Ironman.
Patrikt Brants - Tidigare elitfotbollsspelare som sadlat om till löpning efter fotbollskarriären. Tillika klubbkompis. Gjorde en bit över 80 km på 6-timmars i höstas och typ 2:44 i Stockholm marathon i fjol. Okända terrängegenskaper.
Jag själv - PB 1:13 respektive 2:36 på platta halv- och helmarathon. Bröt loppet för två år sedan men sprang första milen ihop med Markus Torgeby som sedermera vann, höll sedan andraplatsen tills jag sprang fel. Tränat bra sista 6-7 veckorna och känner mig i ganska bra form. Halvbra på terränglöpning.
Det var åtta namn som jag tror kan ha med framskjutna placeringar att göra. Möjligt att jag missat några - ursäkta för det i så fall.
Taktiken för imorgon då? Det härliga med den här typen av lopp är att det inte finns så mycket taktik i det hela. Bara man inte springer fel blir resultatet ganska rättvist, man har inte mycket hjälp av att hänglöpa på någon annan, man måste göra sitt eget lopp och se till att inte gå över sin kapacitet. Förhoppningsvis ska jag kunna springa och njuta, då brukar det gå som bäst. Vi får se imorgon, utlovar snabb race-report!
söndag 6 januari 2013
Första veckan på nya året
1 avklarad, 51 kvar. Detta år har börjat lite stillsamt träningsmässigt. Efter god mängd i december passade det att ta en lite lugnare vecka nu. Måndag till fredag blev det bara knappt 4 mil och 2 vilodagar, inga speciella pass bara distansfart typ. Men nu i helgen fick jag till två bra pass. Igår 20x1 minut i typ 3000-metersfart. Vet inte exakt men kändes som nånstans 2:50-3:10-fart. Tufft pass men med bra känsla där jag med god draghjälp av herrarna Wistedt och Röstlund lyckades hålla tryck passet igenom. Med en uppvärmning på dryga milen slutade passet på ca 24 km.
Rejält stel i benen i morse vankades det 2 timmars långpass där vi var ett bra gäng som sprang en tur upp till Mölnlycke och runt Rådasjön. Körde själv en kvart innan för att kunna korta av med lika mycket mot slutet för att hinna se final climb i Tour de Ski, toppklassig TV-underhållning att se kampen uppför backen. Blev väl kanske 28 km med fartökning sista ca 4 km för att hinna hem.
Börjar känna ganska bra form och känner lite sug att se hur det kan gå på tävling. Först ut blir det Sandsjöbacka Trail Marathon den 20 januari och två veckor efter 3000 meter inomhus. Den sistnämnda blir utan någon specifik träning mot distansen, har inte sprungit inomhus en enda gång i vinter och kommer nog inte göra det innan heller. Har inte ens haft på mig spikskorna på över ett och ett halvt år. Kanske kan jag ändå putsa PB:t lite (9:21).
Rejält stel i benen i morse vankades det 2 timmars långpass där vi var ett bra gäng som sprang en tur upp till Mölnlycke och runt Rådasjön. Körde själv en kvart innan för att kunna korta av med lika mycket mot slutet för att hinna se final climb i Tour de Ski, toppklassig TV-underhållning att se kampen uppför backen. Blev väl kanske 28 km med fartökning sista ca 4 km för att hinna hem.
Börjar känna ganska bra form och känner lite sug att se hur det kan gå på tävling. Först ut blir det Sandsjöbacka Trail Marathon den 20 januari och två veckor efter 3000 meter inomhus. Den sistnämnda blir utan någon specifik träning mot distansen, har inte sprungit inomhus en enda gång i vinter och kommer nog inte göra det innan heller. Har inte ens haft på mig spikskorna på över ett och ett halvt år. Kanske kan jag ändå putsa PB:t lite (9:21).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)