Veckorapport

Ungefär 85 km har jag sprungit den gångna veckan. Jag har svårt att slita mig från detta med kilometer som mått på utförd träning. Trots att jag inte använt vare sig GPS-klocka eller vanlig klocka den sista tiden så kan jag inte undvika att efter varje löprunda försöka uppskatta ungefär hur långt det kan ha blivit. Så det där med 85 km är med en nypa salt. Det jag vet med säkerhet är att det har blivit 11 träningspass. T/r jobbet måndag - fredag, vilodag lördag och veckans längsta pass (om än ej långpass-långt) idag, ca 90 minuter och jag uppskattar att det var ca 18 km långt.

Jag tycker att det har varit en ganska bra vecka träningsmässigt. Även om den totala volymen är en bit ifrån vad jag vill göra. Främst är det väl ett riktigt långpass som saknas. Men än så länge vill jag fokusera på att inte bränna ut träningslusten redan i januari genom att springa längre än vad jag just nu känner för. Det känns som att jag har tid på mig. Jag ser det som att jag nu tränar för att förbereda mig för tyngre träning.

Tillbaka till det här med att mäta och väga sin träning. Jag vet inte, men jag upplever att det är främst inom konditionsidrotter som man håller på med det. Löpning/cykel/simning/skidåkning typ. Jag vet inte om det beror på att dessa sporter är väldigt mätbara eller om det beror på att dess utövare är exceptionellt anala. Som jag berört i tidigare resonemang vill jag försöka komma bort från detta lite då jag tror att det finns en del nackdelar med det. Problemet nu är att jag inte vet om jag lyckas. På något sätt blir det absurt att jag har en väl fungerande och dyr GPS-klocka liggande hemma medan jag är ute och springer och försöker gissa hur långt jag springer. Jag försöker slita mig från analiteten men den drar mig tillbaka. Så varför kämpa? Men det är ändå inte utan fördelar. Trots att jag tvingas lägga en del tankekraft på att gissa sträckor känner jag mig faktiskt en aning friare när jag är ute och springer utan min klocka. Bara det att slippa stå och frysa medan klockan söker satelliter är värt ganska mycket.

Nu har jag kommit igång lite mer och börjar tro att det håller.

Fortfarande har jag viss tvekan första biten av mina dagliga till och från jobbet-rundor. Lite stelt i höger foten. Men att det sen mjukas upp efter ett tag ser jag som ett gott tecken. Igår på hemvägens 9 km fick jag stundtals riktig feeling och drog på riktigt snabbt under korta avsnitt. Jag håller mig fortfarande till att springa utan klocka och bara njuta av löpningen vilket fortfarande känns riktigt bra. Riktig zen-löpning - bara jag själv och i stunden exakt den ansträngningsnivå som känns rätt. Jag tror att detta sätt kan vara ett riktigt bra sätt att träna men jag anar samtidigt att nyfikenheten till var jag ligger mer objektivt tidsmässigt kommer göra att jag ändå kommer ta med klockan vad det lider. Men jag har ingen absolut regel mot det, men jag vill gärna vänta tills jag tror att den kan ge mig positiv feedback. Just nu trivs jag väldigt bra i träningen och vanan att springa två gånger per dag även om det inte är några distanser att skryta med, ca 3-9 km per pass.

Mina senaste löparorienterade funderingar har rört vid begreppet kvalitetspass. Den gängse definitionen av detta är väl nån slags intervallpass eller snabbdistans, till skillnad från det man brukar kalla distans eller återhämtningsjogg eller "junkmiles". Min konkreta fundering är: Varför ska jag lägga tid på att göra något som inte känns som kvalitativt? Med det menar jag inte att jag bara vill springa intervaller och snabbdistans. Det är snarare att jag för mig själv vill omdefiniera begreppet kvalitet. Jag vill i begreppet lägga betydelsen det som vid varje givet tillfälle är det absolut bästa för min kropp avseende min utveckling som löpare. Alltså en mer dynamisk definition än den gängse ganska dikotoma: kvalitet eller inte kvalitet. Det finns forskning som tyder på att kroppen har olika förmåga att tillgodogöra sig hård träning olika bra olika dagar. No shit Sherlock. Som med mycket forskning handlar det om att man bevisar det som man intuitivt anade. I den forskning jag tänker på nu har man använt måttet Heart-Rate-Variability som man annars använder som mått på hjärtsjukdom. Det handlar om att hjärtfrekvensen på ett friskt hjärta varierar med t ex in- och utandning. Om variabiliteten är nedsatt är det dåligt. Man jämförde en slumpvis utvald grupp som fick träna enligt ett förutbestämt program med olika hårda pass med en annan slumpvis utvald grupp där man körde hård träning när hjärtvariabiliteten var god och lugnare träning när variabiliteten var sämre. Den grupp som tränade efter hjärtvariabilitet visade efter några veckor bättre resultat på löpbandstest både avseende löphastighet och VO2-max-förbättring. Abstract till studien finns här. Min hypotes är att ett enklare sätt att veta om kroppen just för dagen tål hård träning eller inte är att just känna vad man känner sig sugen på. Att hålla det öppet även under själva träningen och vara beredd att avbryta eller justera intensiteten under passets gång. Kanske kan det förhållningssättet förebygga överträning. Så varje dag från och med nu blir det kvalitetspass - oavsett om kvalitet för dagen innebär 3:20-fart eller 6:30-fart.

Plan för våren

Återkommer efter lite tystnad. Tystnaden har berott på att det inte är kul att blogga om löpning när man är skadad - hur länge orkar man gnälla om samma sak. Detta inlägg kommer således av att det nu förhoppningsvis är på bättringsvägen. Kanske är det lite för tidigt att ropa hej men jag är för otålig. Idag andra dagen med dubbelpass. Dubbelpass som i och för sig var väldigt korta, till och från jobbet nästan rakaste vägen, sådär 3-4 km per väg. Men bara att bli svettig två gånger per dag känns skönt. Och så grymt mycket bättre jag mår på jobbet efter några kilometers löpning på morgonen. Så livsandarna håller på att återvända. Och genast börjar jag planera för våren. Så här tänker jag nu fram till början av sommaren:

17 Mars: Vårtävling Skatås 8 km

24 Mars: Vårtävling Skatås 16 km

12 April: Terräng KM 5 km

14 April: Pers-Milen Uddevalla 10 km

18 April: Terräng DM

21 April: Göteborg Cross Country

28-29 April: Terräng SM (Om jag vågar och känner mig i tillräcklig form.)

3 Maj: KM 10 000 m

12 Maj: Göteborgsvarvet/SM Halvmarathon 21,1 km

24 Maj: KM 1000 m

2 Juni: Stockholm Marathon/SM Marathon 42,2 km

Denna planering bygger på att jag snart kan få ihop lite rejäl träningsmängd. Förhoppningsvis är jag på 3-4 veckors bra träning tillbaka formmässigt där jag var i höstas. Men det räcker ju inte, jag vill vara bättre än vad jag var då. Nu är jag riktigt sugen!

Nytt år och nytt tänk

Skadeperioder har den fördelen att man får lite tid att reflektera över sin träning. Man genomgår flera faser: Först förnekelse; man testar att springa på skadan trots att man vet att det inte är så klokt, sen blir man förbannad och fortsätter att springa på skadan just därför - liksom biter i den tand som gör ont eller vad man säger. Sen accepterande, man vänjer sig vid en mer stillasittande tillvaro och snuddar nästan vid tanken att folk som är ute i ur och skur och går upp i svinottan för att fylla träningsdagboken med siffror är dumma i huvudet. Vilket dom är. Man tycker att det är rätt så gött att gå hem efter jobbet och ligga i soffan istället för att träna. Man kan träffa folk som inte springer och behöver inte ha dåligt samvete om man tar en öl för mycket eller stannar ute lite för sent en lördagskväll. Sen får man en identitetskris - vem är jag nu? En ex-löpare? Har jag tillräckliga meriter för att kunna lägga ner löpningen och istället skryta om gamla bedrifter. Man börjar träna lite på gym istället och tycker att det är ganska skönt att träna bara för sitt välmåendes skull.

Jag har svårt att se exakt vad jag gjorde för fel som ledde till en skada. Antagligen skulle jag (och kommer att göra) om samma misstag igen. Men samtidigt är det nästan omöjligt för mig när jag förhoppningsvis kommer igång igen att fortsätta helt i gamla hjulspår. Jag har nämligen lite nya idéer. Det är inget revolutionerande och det är saker som jag tänkt på länge men som jag liksom inte förmått mig att implementera i träningen förrän jag som nu fått lite distans till den. Det är nog inte heller saker som jag kommer hålla för heliga och tvinga mig själv till att följa - men det är saker som känns bra och rätt just nu.

1. Klockan: Jag har som många andra en GPS-klocka. Den är bra på många sätt men också dålig på en del sätt. De bra är att man kan bli väldigt strikt och vetenskaplig runt sin träning. Man kan få ut en jäkla massa siffror som man sen kan sitta och jämföra. GPS:en var verkligen en sporre när jag köpte min första för ca 4 år sedan. Men sista tiden har den ofta känts som en börda. Inte pga av sina 70 gram eller vad den nu väger men på det mentala planet. Jag får för mycket information vilket gör att löpningen inte känns så fri som jag vill att den ska kännas. Jag tror att detta t o m kan ha en direkt dålig effekt på träningen i och med att man fokuserar för mycket på vad förra kilometern gick på och känner sig kass om man inte får den siffer-feedback som man önskar. Jag tror att för att bli bra på löpning måste man springa väldigt mycket. Men jag tror inte att man nödvändigtvis måste pressa sig så jäkla mycket på varje pass som det lätt kan bli att man gör med klockan på armen. Senaste gångerna har jag alltså sprungit helt utan klocka (varken GPS eller vanlig) och det har varit grymt skönt. Först känns det lite osäkert i och med att jag faktiskt inte vet hur långt jag har sprungit idag. Men sen kommer jag på att det kanske inte är det viktigaste.

2. Träningsdagboken: Oops, nu kommer jag till det allra heligaste. Det är ju den som visar att jag gjort något, att jag är någon. Identitetskris magnum. Men samtidigt en naturlig följd av att jag inte kommer använda klocka på ett tag. För vad ska jag skriva upp om jag inte vet vare sig hur länge eller hur långt jag har sprungit? "Tränade en stund, kändes gött, såg en häst, den var stor."??? Nä den får ryka helt osentimentalt den också.

3. Känslan. Lite feelgood-varning på sista punkten. Men jag måste i ärlighetens namn ändå skriva den för jag har funderat rätt mycket på det sista tiden. Som Albert Camus skriver: "det är självbedrägeri att leva för något annat än livet självt". Jag kommer alltså bli en, inte feelgood-joggare, men en feelgood-löpare. Jag ska så långt det går bara träna/springa det jag känner för, snabbt när jag känner för det, långsamt när jag känner för det, styrketräning när jag känner för det osv.

Ovanstående låter väl trevligt. Frågan dock, som jag inte har svaret på ännu, är om detta sätt att träna är förenligt med en hårdsatsning på löpning. Hårdsatsning innebär för mig sub följande tider under 2012: 32:30/1:12:00/2:30:00. Där uppnåendet av den sista skulle innebära slutet på det här tjatiga bloggandet. 30 september vet jag svaret på det.